Blåst och grundlurad
Jag brukar inte gnälla eller hänga ut folk, för jag brukar hålla mig för god för det, men ibland behövs det faktiskt. Ibland behöver folk veta hur falsk och oärlig folk kan vara. Och Alan ska verkligen INGEN LITA PÅ, för han är en lögnaktig och opålitlig ung man.
Det är för mig ofattbart hur en medmänniska och vän kan förställa sig, låtsas vara så ärlig och pålitlig, ljuga en rakt i ögonen och luras, för att suga ut så mycket som möjligt ur en -- till och med en ur sjukdomsdrabbad och fattig person som mig. Det är så cyniskt, kallhamrat och egotrippat, och det gör mig så oändligt besviken. Jag som alltid vill tro det bästa om folk...
Det är för mig ofattbart hur en medmänniska och vän kan förställa sig, låtsas vara så ärlig och pålitlig, ljuga en rakt i ögonen och luras, för att suga ut så mycket som möjligt ur en -- till och med en ur sjukdomsdrabbad och fattig person som mig. Det är så cyniskt, kallhamrat och egotrippat, och det gör mig så oändligt besviken. Jag som alltid vill tro det bästa om folk...
Så här blev det:
Alan behövde snabb och sakkunnig hjälp i form av någon pedagogisk person att övningsköra med och tiden var knapp eftersom han hade en ny uppkörningstid att förhålla sig till. Han hade kört upp väldigt många gånger, men kuggat sig varje gång. Eftersom han studerade, så hade han inte råd att betala övningskörning hos en trafikskola. Varför ingen av hans föräldrar kunde sitta av handledarutbildningen och övningsköra med honom, är mig en gåta, för båda föräldrarna är busschaufförer.
Jag var sjuk och eländig, men jag tyckte så synd om Alan, så jag ställde upp för honom i den mån jag orkade och kunde. Jag ville göra honom en väntjänst. Därför gav jag honom den vakna tid och ork jag hade, för att han skulle ha chans att klara sin uppkörning. Jag bekostade också och satt av en stunds handledarutbildning -- kunskaperna hade jag ju redan, men man måste ha det på papper.
Jag åkte med min egen bil ända ut till hans hem i Sörberge varje gång han skulle övningsköra. Därifrån åkte vi i hans bil och jag lät honom öva så länge han ville och jag orkade varje gång. Jag skrev ut papper med olika moment, som han fick öva flera gånger varje gång.
Vi hade kommit överens om en ringa summa som ekonomisk kompensation till mig - den var snarast symbolisk och inte ens i närheten av trafikskolornas timkostnad.
Denna lilla summa skulle då täcka både kostnader för min bil till och från Sörberge, handledarutbildningen och en inbetalning till mitt skattekonto.
Alan var/är en vän till mina vänner, så jag litade på att han skulle betala mig i efterskott så som vi kommit överens om.
Dessvärre valde Alan att INTE BETALA mig.
Jag var tvungen upprepade gånger be honom om betalning. Han blev väldigt oförskämd och vägrade komma med pengarna till mig. Till slut var jag tvungen att åka hela vägen hem till honom för att hämta pengarna.
Jag är tacksam över att jag då råkade ha min son med mig, för det blev en väldigt obehaglig scen. Alans pappa började skrika och hota mig trots att jag inte varit otrevlig på något sätt alls.
Han hade uppenbarligen inte fått korrekt information av Alan om vad vi kommit överens om. Jag och min son försökte förklara, men det gick inte att överrösta Alans pappa, och Alan själv bara stod där och log och sa ingenting.
Jag fick en del av det han var skyldig mig. Varför jag inte fick allt, vet jag inte, och det gick inte att stanna längre p.g.a. hoten och skrikandet.
Sedan dess har jag många gånger hört av mig till Alan via sms (så att jag har skriftligt) och han har sagt/skrivit att han ska betala mig, men jag har fortfarande inte fått betalt för de timmar han övningskörde med mig.
Sååååå egoistiskt och känslokallt att utnyttja och lura en sjukdomsdrabbad vän.
Hädanefter kommer jag att tänka både en och två och tre gånger, innan jag ställer upp och ger hjälp till någon.
Kommentarer
Trackback
