I årtionden har jag bitit ihop... härdat ut... lett, skrattat och skojat genom värken, nedsättningarna, symptomen och utmattningen. 

"Jag ska klara det den här dagen också", har jag tänkt varenda värkfylld morgon... 

 

Men det finns en bortre gräns för vad jag orkar. Den gränsen nådde jag för andra gången i november 2017. Värken, sjukdomarna och livet kom ikapp mig.

Varför och vad som ledde dit är av mindre vikt... det avstår jag från att orda om.

Jag väljer att tränga in det i ett bakre hörn av mitt medvetande. 

 

 

Nu har jag snart varit sjukskriven i två år och dessvärre är jag varken friskare och har inte nämnvärt mycket mer ork eller vaken tid idag. 

 

Försäkringskassans handläggare och FMR (Försäkringsmedicinska rådgivare) la själsligen krokben på mig och jag föll handlöst rakt ner i ett svart hål av desperation, utmattning, depression, värk, symptom, nedsättningar och hopplöshet. 

Varje gång jag tror att jag lyckats kravla mig upp till kanten på hålet igen, så är de där och puttar ner mig. De gör det genom handläggarbeslut och hot om avslag. De hotar mitt liv, min existens, min vardag, mitt hem och min trygghet. Jag kan numera inte ens se Försäkringskassans logga på ett brev i min postbox utan att få hög puls, andnöd, huvudvärk och illamående. 

 

... och hela tiden är det som att dansa en oönskad tango. Jag tror mig bli bättre. Så hör Försäkringskassan av sig och jag kasar bakåt ett par steg. 

 

Allt jag önskar och vill är att bli en pigg, frisk, värkfri och aktiv mänska. Eller att åtminstone för ett par dagar få ledigt från det liv jag lever nu...