Härliga nationaldagen 2016
Nationaldagen 2016 blev en härlig, solig, trevlig och fin dag, som jag kommer att minnas och glädjas åt länge.
Jag, mamma och pappa, lillebror och hans döttrar spenderade nationaldagen tillsammans inne i vackra Stenstan. Solen strålade från en klarblå himmel. Stenstan var full av glada människor, som vimlade och firade.
Jag är så tacksam och glad över allt fint den här dagen gav mig.
Jag, mor och far parkerade strax ovanför Pingstkyrkan och promenerade sedan ner mot torget.
På vägen dit passerade vi genom Hedbergska parken, där en trevlig liten kille och hans mamma roade sig med en jätterolig sak, som Sundsvalls kommun satte dit, när de renoverade parken.
Pojken och hans mamma tyckte att det var helt okej att jag filmade hans hoppande musicerande.
Inspirerad av pojken ville min kära mor också prova, och självklart passade jag på att filma.
Sedan skuttade jag själv också runt en stund på plattorna. Det var jätteroligt och på nåt sätt beroendeframkallande. Man ville liksom inte sluta och kände inte alls att man blev trött.
Vi hade stämt träff med lillebror nere vid torget, så vi gick till Stadshusets entré i tanken att det var både lätt att hitta varandra där och så hade vi bra utsikt över scenen.
Utanför Stadshuset höll Tommy på att förbereda brandbilen Aron för dagens brandbilsturer.
När vi möttes på Stora torget började en duo sjunga Kents tänkvärda och berörande låt "Välkommen hit".
Jag blir alltid lika tagen och berörd av den här låten. Texten driver alltid fram tårar i mina ögon.
Just det som texten handlar om, är nationaldagen och dess essens för mig. Det är själva grunden till varför vi firar. Vi firar att vårt vackra land är en demokrati, där man har frihet att vara den man är, tycka som man tycker och göra det man vill, så länge det inte skadar någon eller är i strid med våra lagar.
Här är det fina originalet av och med gruppen Kent.
Det här är förvisso inte musik i min smak, men det spelar ingen som helst roll för mig. Grejen är nämligen att det är en funktionshindrad tjej som sjunger. Det faktum att funktionshindrade idag får finnas som artister och skådespelare är underbart och verkligen en sak, som är väl värd att fira på vår nationaldag.
För barn och unga fanns roliga karuseller av olika slag.
Själv är jag ingen fan av ambulerande tivolin, eftersom säkerheten känns tvivelaktig och det har hänt många olyckor med tragisk utgång. Men den här karusellen var av det lugnare slaget och barnen hade jätteroligt.
Vi gick också runt i lottstånden och provade vår lycka.
Mamma, som nyss varit med mig och fått gelélack på sina naglar, fick mycket beundrande ord och uppmärksamhet från en lottförsäljerska. Hon blev helt förstummad över mors vackra naglar och jag håller helt med: Mors naglar är verkligen jättefina! :D
Dansklubben Altira visade hur roligt det är att dansa. De visade bl.a. bugg till musik i olika hastigheter. Man kan nämligen bugga till nästan vilken musik som helst. Det är en härlig och rolig dans, som inte alls är svår att lära sig.
Mitt i mitt filmklipp kom nationaldagens parad tågande förbi.
Som sagt: Vår härliga nationaldag har verkligen allt! :D <3
Vi har flera stora vilda djur, som kan göra stor skada ifall vi krockar med dem ute på vägarna.
Älgskadefondsföreningen var på plats och de hade med sig många olika uppstoppade djur, så att vi verkligen kunde se och uppleva hur stora de egentligen är. Något som annars är svårt utifrån text och bilder.
Lillebrors döttrar poserade framför en älg och ett vildsvin.
Dessa djur är verkligen såååååååååå mycket större och tyngre än man kan tänka sig.
Föreställ dig att möta någon av dem, när du är ute och går i skogen. Eller att du krockar med dem och får in dem genom framrutan på bilen. Hujedamej!
I vår vackra park Vängåvan, fanns många olika trevligheter att se och prova på.
Bland annat fanns där Elviras sommarskoj. Det är en sommar-cirkus-skola, där man får prova på och lära sig olika konster och trix.
Det fanns rockringar, bollar, saker att jonglera med, balans-saker och mycket annat.
Det fanns också en lina, där man tryggt kunde prova att gå balansgång med eller utan stöd.
I Vängåvan fanns också den årliga konstutställningen. Den är en av nationaldagens höjdpunkter för både mig, mina föräldrar och lillebrors små döttrar. Vi är alla lika fascinerade av den vackra konst, som ställs ut och säljs där.
Tyvärr, har inte alla vett att förstå eller uppskatta Vängåvans fantastiska, vackra och unika fontän.
Jag (och många med mig hörde jag) kände indignation, över hur respektlöst besökare agerade. De lät t.ex. sina hundar bada i fontänen och småbarn fick kasta sten i fontänens vatten. Detta är förfärligt ur flera aspekter, men vi kan stanna vid den rent ekonomiska, eftersom det torde vara den lättaste att förstå - det bör vara en sak, som alla åldrar och personer kan förstå och ta till sig. Rengöring och underhåll kostar skattepengar, och vi bör därför vara försiktiga och aktsamma om fontänen.
Kanske vet folk i gemen för lite om vår vackra stadspark? Kanske är det därför vissa uppför sig så respektlöst?
Titta gärna på följande klipp så får du lite mer kunskap och information om Vängåvan.
Kate Almroth är en nysvensk, som älskar Vängåvan, precis som jag och många andra, och hon har förstått historien bakom parken och fontänen -- därför känner hon också samma tacksamhet och kärlek.
När vi gick runt och beundrade konten i Vängåvan, föll min blick på följande skylt. Jag blev nyfiken och gick fram för att läsa texten.
Skylten satt bredvid en mycket stark och talande tavla.
Jag och min familj funderade och samtalade mycket om skyltens text. Vi hade inte varit medvetna om att det förhöll sig så här och kände dels stor indignation över sakernas tillstånd, dels uppskattning över att konstnären upplyste oss om detta.
Ansvariga på Sundsvalls kommun borde skämmas! Inför nästa års konstutställning bör de se till att det finns tillräckligt många skärmar att låna/hyra.
Jag hoppas att vi kommer att vara många, som trycker på för att få kommunen att köpa in dessa i god tid.
Det torde vara en förhållandevis liten kostnad och det är därför pinsamt att det inte har skötts bättre.
Därefter var det dags för brandbilstur för barnen. Och mamsen.
Vi anslöt oss till kön utanför Nordea.
Mamsen älskar också att åka med brandbilen, men hon har svårt att ta sig upp på sidsätena, så hon fick åka där fram med chauffören.
- Men du'rå? undrade lillebrors yngsta bekymrat.
- Nej, jag filmar och fotar när ni åker. Jag ska åka en riktig historietur nån annan dag istället, förklarade jag.
Vi avslutade den härliga nationaldagen med glass i solskenet på Stora torget.
På scenen sjöng olika artister svängig och medryckande musik, och lillebrors döttrar gick igång.
De dansade och poppade glatt.
Medan vi njöt av vår glass försökte jag fånga stämningen och känslan på torget med min mobilkamera.
Från att ha varit poppigt och svängigt, stillnade liksom torget. Folk rörde sig långsammare, talade tystare.
Det var nämligen Jon Henrik Fjellgren som jojkade så vackert och stämningsfullt att många stannade upp och bara stod andäktiga och lyssnade. Jag var en av dem. Jojken ekade vackert mellan Stenstadens hus.
Jon Henriks jojk går rakt in i hjärtat på mig och driver tårar till mina ögon varenda gång.
Jag vet inte varför hjärtat värker så när han jojkar. Det är något i jojken som är så känsloladdat och förlösande. Tydligen känner många som jag.
Det sista inslaget på vårt nationaldagsfirande är såklart att sjunga nationalsången.
I år ledde Susanne Bertlin den tillsammans med en entusiastisk kör av flyktingar.
De hade varit olika länge i Sverige. Någon hade bara varit här i tre veckor, men hade ändå lyckats lära sig vår nationalsång. Det var jättefint och mycket berörande.
Tyvärr kunde inte alla som stod på torget sjunga med, eftersom de inte kunde texten.
Till nästa år hoppas jag att Sundsvalls kommun kommer att ha storbilds-tv igen. Då kan de lägga upp texten där, så att alla kan sjunga med.
Med storbilds-tv skulle dessutom alla kunna se vad som händer på scenen. Så var det tidigare år och jag vet inte varför man inte hade det i år, men jag hoppas att de kommer att ha det nästa år igen.
Kommentarer
Trackback
