Varför
För ovanlighetens skull ett gnällinlägg:
Varför, oh VARFÖR var jag inte klok nog att ha ett ordnat liv med utbildning och jobb INNAN jag skaffade barn? 😔
Jag älskar mina barn över allt annat och jag skulle gladeligen dö för dem om det behövdes, så det är såklart inte så att jag ångrar att jag fick mina underbara döttrar, men utan utbildning och behörighet är man SÅ rökt idag - och det även om man är ung - så visst önskar jag att jag hade levt mitt liv annorlunda och gjort saker i en annan ordning
.
En artrosstel kvinnlig lärare som saknar behörighet och befinner sig i övre medelåldern, har nämligen mindre utsikter att överleva på jobbmarknaden, än en snöboll har att överleva på solvarm asfalt en het julidag. 😣
Dåligt humör och deppighet finns sällan kvar nån längre stund hos mig.
När jag morgonen efter åkte till jobbet, så fick jag några rejäla påminnelser om hur ofantligt bra jag har det. Han vet verkligen hur Han ska fostra oss och leda oss på rätta vägar.
Jag låg i bilkön längs Bergsgatan, när jag fick syn på en mager och tydligt alkoholmärkt man, som jag kom på att jag faktiskt ser nästan varje morgon. Det var bara det att jag denna dag reflekterade mer än andra dagar. Jag har tidigare också tänkt på hur tragiskt hans liv är, men denna morgon stannade tanken kvar hos mig och växte till ett tumult av blandade känslor.
Jag möter alltså den här mannen nästan varje morgon. Jag på väg till jobbet. Han på väg hemåt. Framåtlutad med stapplande gång bär han hem sitt sexpack öl från affären. Han är som radiostyrd och verkar helt omedveten om allt runt omkring honom. Fokus är på att lyckas ta sig hem med ölen. Varje gång jag har sett honom har jag tänkt: Så sorgligt att det där är din frukost...
Den här morgonen blev min tanke: Stackars dig, vilket destruktivt och sorgligt liv du lever, och så HIMLA mycket jag har att vara tacksam över.
Han fanns sedan kvar i mina tankar, medan jag rullade bort mot Nacksta.
När jag kom till korsningens röda trafikljus, kikade jag som vanligt på personerna, som stod och väntade på grön gubbe. Ibland är det nämligen några av mina f.d. elever som står där och då blir det lite glatt vinkande. Den här morgonen stod bara obekanta människor där. Men ändå inte. Ett par av dem ser jag nästan varje morgon. Vi är inte bekanta, men jag känner ändå väldigt väl igen dem. De är nämligen alldeles väldigt överviktiga. Jag menar, Biggest Loser-överviktiga. Varje gång jag har sett dem har jag tänkt: Stackars er, som har alla dessa kilon att släpa på, och oh, så himla bra ni gör det som promenerar till jobbet eller skolan!
Den här morgonen hade de inte hunnit riktigt ända fram till korsningen och bilkön var lång, så det hann bli rött igen och jag fick vänta två omgångar på grönt. Jag hann därför iaktta dem en lång stund. De gick med stor möda ner mot och över övergångsstället, men deras samtal var lika glatt som varje gång jag ser dem. Återigen fylldes jag av en våg av blandade känslor. Tacksamhet, dåligt samvete, medkänsla, önskan att kunna hjälpa.
Då jag sedan svängde in på Axvägen såg jag, som vanligt, alla våra härliga elever på väg till skolan. Som alltid log jag och vinkade, medan jag tänkte på vilken underbar blandning av kulturer och nationaliteter det är. Men så fylldes jag plötsligt av ledsenhet, för i ett huj slog det mig varför dessa människor är här, istället för i sina egna länder. Visst tänker jag på det ofta ofta ofta, för vi spenderar ju hela dagarna tillsammans, men den här morgonen var jag liksom emotionellt hudlös. Det tog mig hårdare. Känslan var mycket starkare och närmare.
Varje dag möter de oss med vänlighet och omtanke, artig tacksamhet, hjälpsamhet och respekt. Nästan aldrig hör jag någon klaga över något eller kräva något. Ändå har de såååå mycket i sina "ryggsäckar". Så många hemska upplevelser. Så mycket tragik och elände. De har inte valt att flytta ifrån sina länder och lämna sin hembygd, sina vänner och släktingar - de har tvingats till det.
Så vem är jag att gnälla över mina futtiga problem? Vad är dessa i jämförelse? De är ju näst intill ingenting om man ställer dem i proportion till t.ex. de människor jag mötte den här morgonen.
När jag klev in på jobbet den tisdagsmorgonen, var min känsla av hopplöshet och elände som bortblåst.
Jag hade fått en mycket nyttig uppläxning och påminnelse om hur himla bra jag har det.
Och jag kände stor tacksamhet över "lektionen" jag fått.
Kommentarer
Trackback
