En arla morgon, när jag satt och åt frukost, råkade jag få syn på något på husväggen tvärsöver gångstigen utanför min lägenhet. Det var två mörka saker, som satt mitt på husväggen. 

 

Jag kikade över kanten på mina läsglasögon, men kunde inte få någon tydlig bild av vad det var. 

Av med läsglasen, på med de vanliga glasögonen och sen öppnade jag balkongdörren för att kunna se tydligare. Då såg jag vad det var som satt på väggen: det var två små fåglar, som klamrade sig fast mitt på stenfasaden. 

 

Jag förstod ingenting. Vad gjorde de där? Vad var det för slags fåglar och varför klättrade de på fasaden? 

 

Plötsligt flög den ena fågeln upp till hustaket. Där satt den ett par sekunder och liksom ropade uppfodrande, innan den återvände ner till sin plats bredvid den andra mitt på husväggen... Den kretsade runt den andra på väggen, innan den återvände upp till taket igen. Upp och ner flög den. Igen och igen. 

 

DÅ förstod jag: den lille stackarn mitt på väggen kunde inte flyga uppåt. Kanske var det en unge? Eller var den kanske skadad? Den hörde hur som helst ihop med den andra fågeln, som var uppenbart förtvivlad över att inte kunna hjälpa. 

 

Plötsligt var jag inte nyfiken och intresserad, utan engagerad och ledsen över att inte kunna göra något. 

Mitt hjärta kändes tungt, för jag både hörde och såg hur den ena fågeln förtvivlat försökte få den andra tillbaka upp på taket.