Jag har nu ÄNTLIGEN fått mitt visum, men det var verkligen efter en MÄNGD om och men, misstag och missförstånd, oro och magont. 

 

Det ska inte vara så här och det brukar inte vara det heller. Nej, att det blev så här berodde på flera olika saker.

 

Till att börja med, så hade jag ganska kort om tid, så det fanns absolut inga marginaler för missar. 

Nu när det är sommar, är det jättemånga som vill åka till Iran. Det innebär att ambassaden är överbelastad med ansökningar - både visum som ska behandlas och skickas med posten, och sådana som ska handläggas direkt vid personens besök på ambassaden. 

 

Nästa krux var att det var många olika saker, som skulle skickas till ambassaden och allting måste vara helt korrekt.

Eftersom jag aldrig hade ansökt om ett visum förut, så fick massor av hjälp av Minoo, Navid och Ghazal. De hjälpte mig med information, att kopiera och fylla i allt på den svårbegripliga ansökningsblanketten. Men nånstans längs vägen uppstod en språkförbistring, så det var några saker som jag endera missade, missförstod eller inte blev informerad om. Min ansökan var därmed inte komplett när jag skickade in den, men det visste jag såklart inte då.

 

En liten tid efter att jag hade skickat in min ansökan, ställde jag en nyfiken fråga till Ghazal om hur visumet skulle levereras. Skulle det komma via Schenker eller via posten? Och hur mycket skulle man betala, när man hämtade ut det?  Min fråga uppdagade misstag nummer 1. Man skulle ha betalat i förväg. Man skulle också ha skickat en kvittokopia tillsammans med sin ansökan. Jag blev förfärad och förtvivlad, men Minoo och Navid tog det med fattning. De försökte på alla sätt att komma i kontakt med ambassaden, för att förklara mitt misstag, men det visade sig vara omöjligt. De svarade varken på telefon eller mejl. Till slut skrev Navid en förklaring på min utskrift av inbetalningen. Denna skickade jag omgående in på tre olika sätt - mejl, post och fax. 

 

Nu trodde vi att allt var rätt, men nejdå... så var det inte. 

Jag hjälper Ghazal lite med sina distans-studier och i onsdags hade vi en sån kväll hemma hos dem. 

När vi satt i soffan och småpratade, sa Minoo:

 

"Vi undrar varje dag. Har du fått tillbaka ditt pass?" Hon såg på mig med förtjust förväntan. 

"Fått tillbaka???" sa jag förvånat. "Jag har inte tappat bort det. Hur menar du?"

 

Minoos glada uppsyn slocknade och ögonbrynen åkte rakt upp i hårfästet. Hon såg helt förskräckt ut och jag förstod ingenting. Hur kunde hon tro att jag hade tappat bort mitt pass? Och varför såg hon så förfärad ut? 

 

"Har du inte skickat ditt pass?!!!" frågade hon. 

"Vart då?" frågade jag. "Vart skulle jag ha skickat mitt pass?" 

"Till ambassaden!!!" svarade hon med fasa skriven över hela sitt ansikte. 

"Nej, verkligen inte! Varför skulle jag ha gjort det? Jag kan ju inte skicka iväg mitt pass heller!!" 

"Jo, man måste!" 

"Nej, men så kan man ju inte göra! Det måste väl ändå vara därför man skickar in två färgkopior av sitt pass?! Istället för att skicka sitt pass!"

 

Jag förstod fortfarande ingenting. Varför i allsindar skulle jag ha skickat iväg mitt pass? Så gör man ju bara inte! Det vore ju absolut otänkbart!!!! Ingen vettig människa skickar iväg sitt pass! Och framförallt - ingen svensk instans eller myndighet kräver att en person ska skicka in sitt pass. 

 

Men joo, den iranska ambassaden fungerar så, förklarade de. Man skulle ha skickat in BÅDE kopiorna OCH sitt pass. Det här var så självklart för familjen, att de inte ens hade tänkt på att säga det till mig. 

 

Förfärade satt vi där på sofforna i deras vardagsrum och försökte ta in vad detta innebar... och om det kunde gå att lösa... eller om det här innebar att jag inte skulle kunna resa med dem hem till Esfahan. 

 

Minoo såg helt förstörd ut. Navid såg väldigt sammanbiten ut och tittade åt alla håll utom mitt. Och jag satt lamslagen med något stort, tungt och kallt i maggropen. 

 

Därefter följde en lång stunds upprört samtal på persiska. Jag var helt förtvivlad. Förstod ingenting som sades och kände mig som en komplett idiot. De hade så himla fint och varmhjärtat bjudit med mig till sitt hem och så skapar jag så himla mycket bekymmer för dem. Jag ville bara sjunka genom jorden och försvinna. Tårarna kom och jag skämdes ännu mer. 

 

Men Minoo är en lösningsinriktad kvinna. Hon avbröt sig flera gånger, klappade mig på benet och försäkrade mig att allt visst skulle gå att lösa. Efter något som kändes som en evighet, sa Minoo: 

 

"Jag vet hur vi ska göra. Navid måste åka med dig till ambassaden. Ni åker på fredag på natten." 

 

Jag nästan skämdes ihjäl. Så kunde man bara inte göra. Jag kunde omöjligen besvära och betunga dem med det också. Han skulle verkligen inte tvingas åka med mig fram och tillbaka ända till Stockholm, och det dessutom mitt i natten och få hela fredagen förstörd! 

Jag protesterade och förklarade att jag faktiskt måste klara att lösa det här själv. Det var mitt visum och därmed mitt problem. De skulle absolut inte behöva lösa det här problemet. Jag skulle SJÄLVKLART själv bila ner till ambassaden och lösa det här. Men Minoo envisades. Navid måste följa med. 

 

"Du kan inte prata med iranska ambassaden" sa hon. "Det fungerar inte så."

Jag insåg, att jag nog gjorde klokt i att lita på deras sakkunskap i det här, så till sist gav jag med mig. 

 

Så kom det sig alltså, att jag steg upp klockan 03.00 på natten mot fredag och sedan stod utanför Aftonsol klockan 04.25 på morgonen, för att hämta Navid och Nasrollah, som också skulle följa med. 

 

Jag hade såklart, på mitt vanliga svenska sätt, tänkt, att jag skulle köra med min bil och stå för samtliga kostnader. Så hade inte Navid och Minoo tänkt. 

Vi åkte i Navids bil och jag fick, som kvinna, inte betala någonting alls. MYCKET ovant och MYCKET konstigt för mig. Jag fick kämpa för att hantera min blandning av djup tacksamhet och överväldigande skam. Väldigt svårt, men också väldigt lärorikt. 

 

Det blev sålunda så, att jag, Nasrollah och Navid bilade till Stockholm i gryningsljuset denna fredagsmorgon. 

Nasro är som en son i familjen och han ska åka till dem i Iran i slutet av juli, så han passade på att följa med och ordna sitt visum. 

 

När vi började närma oss Stockholm var klockan bara åtta, så jag trodde att vi kanske skulle åka och äta frukost någonstans. Men nej, vi skulle åka till ambassaden, sa Nasro, för det skulle säkert vara kö där redan. Jag hade svårt att få nån bild i huvudet av en morgontidig kö utanför en ambassad i Sverige - det kändes liksom inte möjligt, men jag trodde honom, för jag hade börjat förstå att vårt svenska system inte är ett dugg likt det persiska. 

 

När vi kom fram till Lidingö var klockan inte ens halv nio och det var mycket riktigt massor av människor utanför ambassaden. Vi fick skriva våra namn på en besökslista. Listan skrevs på baksidan av ett begagnat kuvert av en iransk man, som själv var där med sin fru för att få visum. Jag häpnade. Ambassaden hade alltså inget eget system med informationsanslag eller nummerlappar utanför dörren. 

 

Mitt namn skrevs upp som nummer 42.

De andra väntande förklarade, att man redan hade släppt in de första tjugo personerna. När dessa var färdiga skulle nästa tjugo släppas in. 

Den första omgången ansökande hade varit inne i mer än en timme. Inte enda av dessa hade kommit ut. 

Jag började inse att detta skulle komma att bli en väldigt lång väntan, men inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att den skulle bli SÅ lång som den blev. 

 

Strax efter klockan 10 hade ett par av de insläppta kommit ut, men inga nya släpptes in. Kön växte hela tiden och listan började närma sig 70. 

Stämningen var indignerad bland de väntande. Det fanns ingenstans att sitta, ingen toalett och ingenting att dricka. Solen gassade, så de flesta trängdes i den branta betongtrappan i entrén, för det var bara där det fanns skugga. Timme efter timme stod vi där. Benen och ryggen värkte. Småbarnsföräldrar tröstade gråtande barn. Gamla kvinnor satte sig på marken och den kalla trappan. ÄNDÅ var alla jättetrevliga och småpratade glatt med varandra. Det här var en helt ny värld och erfarenhet för mig.  

 

Den man, som ansvarade för insläppet, kom ut och förklarade att de bara skulle hinna med t.o.m. nummer 40. Alla andra skulle tvingas återkomma en annan fredag. Jag började nästan gråta. Det innebar att jag inte skulle kunna få mitt visum och att Navid hade offrat både tid och pengar helt i onödan. Min betalda biljett med Seiro Safar skulle brinna inne. Jag fick kämpa för att inte visa hur ledsen jag blev, och jag fortsatte att småprata med de andra i kön. 

Så råkade jag kasta en blick till höger om mig och upptäckte till min förskräckelse, att Navid var borta. Han hade blivit insläppt på ambassaden, utan att jag hade märkt det. Några svenska tjejer undrade hur det kunde komma sig, eftersom de inte hade börjat släppa in nästa omgång och jag dessutom hade ett för högt nummer. Jag förstod ingenting. 

 

Plötsligt öppnades dörren. Navid och dörrvakten kallade in Nasro. Inte mig. Jag stod förbluffad kvar, men jag tänkte att Navid helt säkert visste vad han gjorde, så jag kände mig lugn. 

En stund senare öppnades dörren igen och dörrvakten började ropa upp namn från listan. Flera hade gett upp och åkt därifrån, så plötsligt ropade han upp mitt namn. 

 

Jag tog raskt på mig sjalen, som Minoo så omtänksamt hade skickat med Nasro till mig och vips var jag inne på ambassadens mark. Därinne stod Navid och Nasro. 

 

 

Det var en låg långsmal lokal med många dörrar och många väntande. 

Jag vet inte hur Navid lyckades få komma in och påskynda mitt ärende, vars handlingar ju redan fanns där. Inte heller vet jag vad han gjorde för att få in Nasro, men på något sätt lyckades han med allt.