Dag 2 i Esfahan
Eftersom internet inte funkade så bra i Iran, så jag fick vara glad om jag lyckades publicera lite bilder på bloggen via mobilen och familjens wifi. Skriva fick nästan helt vänta tills jag kommit hem till Sverige och kunde använda en dator. Detta är alltså förklaringen till att mina blogginlägg kanske verkar lite vimsiga och ostrukturerade. En del bilder och texter lyckades jag lägga ut från Iran, men andra lägger jag ut här hemifrån Sverige. Mitt mål är dock att redigera och ordna till samtliga inlägg, så fort tiden medger det.
Min andra dag i Esfahan började med ett intressant frisörbesök. Väldigt olikt ett svenskt dito på flera sätt.
Frisersalongen låg t.ex. väldigt anonymt inne i en gränd helt utan skyltfönster eller insyn. Man fick ringa på en klocka och efter att de kollat på en display vem som stod där utanför, öppnade de och släppte in en. Det är väldigt vanligt att kvinnor kommer i grupper, där flertalet håller besökaren sällskap och engagerar sig i det den ska göra. Tillvägagångssätt på klippning och behandlingar var också väldigt annorlunda. Jag iakttog intresserat och noterade allt i "minnesbanken".
Ghazal hade alltså bokat tid för att klippa sig.
Jag, Mitra, Minoo och Hoora tittade på medan en av frisörskorna torkade Ghazals hår. Observera att det inte är samma frisörska som klippte. De hade tydligen olika uppgifter och ansvarsområden.
Hon och Minoo fixade även sina ögonbryn. De blev jättefina bägge två. :)
Därefter åkte vi till Navids kontor - alltså, Behrizan Design.
Jag har varit väldigt nyfiken på Navids företag och undrat vad de gör. Nu fick jag se företagets kontor och showroom och en annan dag skulle vi åka ut till fabriken, sa Navid.
Behrizan Design tillverkar olika slags handtag av väldigt hög kvalitet. Jättesnygga, eller hur?
Vi passade såklart på att knäppa lite bilder.
Bamshad vid sitt skrivbord. Han håller ställningarna medan Navid är i Sverige. Navid åker hem till Esfahan med jämna mellanrum och sköter den del av jobbet, som inte kan delegeras.
Baba Bahman vid sitt skrivbord. Han vill fortsätta jobba, trots att han är pensionär.
Innan de flyttade till Sverige jobbade även Minoo i företaget.
Minoo, Ghazal, Mitra och Hoora bakom baba Bahman.
Minoo, jag och Mitra med baba Bahman.
Efter att vi druckit (det kunde vi inte göra utomhus p.g.a. ramadan) så gav vi tjejer oss iväg ut på stan.
Här var entrén till skolan där Hooras mamma är rektor.
Runt skolan löpte en vackert dekorerad mur med mor-barn-motiv.
Vi begav oss till bazaar, som låg vid det stora och ståtliga Shah-torget Naghsh-e Jahan.
Den berömda Shejk Lotfollah-moskén vid torgets östra sida.
Torget är gigantiskt och fantastiskt vackert.
Ingången till bazaar Honar.
Jag trodde först att det var ingången till en moské, eftersom den var så rikt dekorerad med mosaik.
Efter några dagar i Esfahan lärde jag mig att nästan alla byggnader och byggnadsverk är vackert utsmyckade.
Det visade sig att bazaar Honar var jätte-jätte-stor med separata sektioner för olika varor och produkter.
T.ex. en sektion för textilier, en för mattor, en för juvelerare, en för kryddor o.s.v.
Inne i bazaar fanns ingången till det gamla palatset Ali Qapu.
Minoo hade redan sett det, så hon löste biljetter till mig och Ghazal.
Jag och Ghazal gick nyfikna in i det mycket, mycket gamla Ali Qapu.
Dokument visar att Ali Qapu började byggas 1577 i Naghsh-e-Jahan .
Följande bilder visar hur palatset sedan successivt utökades och byggdes till.
Det är nästan ofattbart att detta vackra palats byggdes för över 400 år sedan.
Så här vackra mosaikbelagda trappor var det nästan överallt i palatset. Fantastiskt, eller hur?
En gammal eldstad.
- Kolla vilken vacker trappa!
Det är nästan omöjligt att förstå, att den här vackra trappan har funnits i mer än 400 år. Visst restaurerar de och underhåller palatset, men ändå...
Utsikt över Nahghs-e-Jahan-torget.
De vackra gamla pelarna bär upp det rikt dekorerade taket.
Skylten berättar att det ute på terassen fanns en bassäng med tre fontäner. Den var vid vårt besök inte vattenfylld, eftersom de höll på att restaurera både den och terassen.
Bassängen syns bakom avspärrningarna och plexiglasskylten.
Det vackra gamla taket.
Här gick vi in i en stor hall med oerhört gamla väggmålningar.
Bassängen syns här bakom Ghazal, fast ur en annan vinkel.
Just den här väggmålningen tyckte jag var extra intressant. Den föreställer nämligen en tatuerare.
Jag tänker närmast på att många kritiserar nutidens människor för att de så gärna tatuerar sig.
Jag tänker närmast på att många kritiserar nutidens människor för att de så gärna tatuerar sig.
En mycket vindlande, smal och brant trappa upp till musikrummet.
Den JÄTTE-branta trappan tillbaka ner... *ryyys*
Jag trodde ärligt talat att jag skulle behöva lägga mig på alla fyra och backa nedför trappan - så brant och trång var den och det kändes nästan omöjligt att ta sig utför den med slöja, lång klänning och tung handväska.
Efter att jag och Ghazal tittat färdigt på det vackra gamla palatset Ali Qapu, gick vi ut till Minoo, som väntade utanför. Sedan fortsatte vi att ströva runt inne i bazaar Honar.
Det här är symbolen för Irans urgamla och väldigt fina original-religion. Den heter zoroastrism och grundades ungefär 1000 år före Kristus av en man, som hette Zarathustra .
Farvahar är en ofantligt vacker religionssymbol, tycker jag. Jag fascineras alldeles väldigt av både zoroastrismens grundtankar och symbol. Nästa gång jag reser till Iran ska jag absolut köpa både ett smycke och någon form av rumsprydnad (kanske en ljusstake).
I den här butiken jobbade två män - en äldre och en yngre. Bägge var alldeles fantastiskt charmerande och vänliga.
När de hörde att jag var från Sverige, ville de gärna få berätta om sin kultur. De ville inte sälja - bara få berätta och visa de olika mönster och designer som var typiska för just deras kultur. Jag fick sålunda en alldeles underbar lektion. Väldigt intressant och lärorikt!
Här är bilder från deras fina butik.
Det här var en av butikens mest exklusiva och kulturella föremål. Mattan är helt i silke och dess urgamla mönster har stort symbolvärde. Fantastiskt vacker, eller hur?
På hemvägen stannade vi vid ett "snabbmatställe". Minoo köpte rykande färskt "tunnbröd" och två stora byttor med något som doftade förföriskt gott.
Jag fick veta att maten hette Ashe Shole Ghalam Kar och Halime Badem Jan.
Det var bland det godaste jag någonsin ätit!! Jag måste bara försöka att hitta receptet.
Det underbart goda persiska brödet.
Och dogh förstås. Såååå gott!!!
Vi åt alltså Ashe Shole Ghalam Kar och Halime Badem Jan med bröd och till maten drack vi förstås "dogh".
Sååååå jättejättegott!!!!!!! 😍😍😍😍 Sån här snabbmat önskar jag att vi hade i Sundsvall. Gissa om jag skulle handla ofta!!
Efter maten skurade Minoo köksgolvet. Här har man en golvbrunn i köket. Fantastiskt praktiskt! Varför har vi inte det i Sverige?
Senare samma kväll åkte vi iväg för att äta "middag" på en restaurang i en stadsdel, där det bor väldigt många kristna. Där finns också en mycket vacker och berömd armenisk kyrka med ett mycket fint museum.
Den armeniska kyrkan och dess entré.
- Vi ska komma tillbaka och besöka den här kyrkan en annan dag, berättade Ghazal.
Det lät jätteintressant, tyckte jag.
Det här var bara min andra dag i Iran, men jag började redan förstå att våra dygnsrytmer och matmönster var väldigt olika. Jag var fortfarande väldigt mätt efter all Ashe, som jag ätit på eftermiddagen, och jag kunde för mitt liv inte förstå hur jag skulle kunna äta mer. Jag är ju dessutom inte alls van att äta så sent på kvällen - min kropp kan liksom bara inte ta emot eller hantera mat sent på kvällen.
Restaurangen var känd för sina mycket goda pizzor och sin helt fantastiska salladstallrik, och jag förstår verkligen varför. Salladstallriken var verkligen to die for.
Medan vi väntade på pizzorna, tuggade vi friskt i oss av den fantastiskt fräscha och goda salladen.
Ungdomarna ville ha pommes frites också. Pizza och pommes frites? Dessutom sent på kvällen.
Nej det var för mycket mig.
Men pizzorna var verkligen jättegoda!!
Den här var den allra godaste, tyckte jag! Såååå fräsch!!!
Den här restaurangen gjorde verkligen skäl för sitt goda rykte. Pizzorna var verkligen jättegoda och salladstallriken var absolut to-die-for. Synd bara att jag inte kunde göra den goda maten rättvisa. Nästa gång jag är i Esfahan är det sannolikt inte ramadan och då kan vi gå dit lite tidigare, så att jag kan äta lite mer av den supergoda maten.
På hemvägen stannade vi vid Ponte Khaju, som är en av Esfahans världsberömda broar.
Sååå himla vackert, eller hur?
Eftersom det är sommar och varmt, och solen hade gått ner, så var det enormt mycket folk ute. De hade mat med sig och satt överallt och pratade och umgicks.
En fantastiskt vacker detalj i Khajus design är "ljuset", som syns i vissa vinklar. På den här bilden har jag gjort en röd cirkel runt ljuset.
"Ljuset" igen. Vackert, eller hur?
En så himla vacker och annorlunda detalj. <3
Här har jag lånat Jason's Journey, som är ett program jag hittade på youtube.
Här presenterar han Khaju-bron.
När vi kom tillbaka hem överraskade Navid oss med Falode Shirazi och Bastani Zaferani. Det är ju två av de desserter jag tycker allra mest om (näst Sholezard förstås), men jag var så himla mätt att det bara inte gick att äta särskilt mycket mer den kvällen. Jag ville så gärna, men det gick bara inte.
Jag glömde tyvärr att ta en bild på den fantastiska saffransglassen, så jag har bara foto på min bytta med Falode.
Oerhört mätt, väldigt trött och full av nya fantastiska intryck och minnen gick jag och la mig, efter min andra härliga dag i Esfahan.
Kommentarer
Trackback
