I 28 år har jag jobbat inom språkutbildning på olika nivåer och hela tiden som vikarie eller visstidsanställd.

Som ensamstående arbetslös trebarnsmor med ett lågfungerande ex, har jag haft svårt att få ekonomi och vardagspussel att gå ihop, och har tacksamt tagit alla jobb jag kunnat få.

Ibland har jag varit heltid på samma skola en hel termin, ibland har jag jobbat timtid på tre olika skolor samtidigt. Allt för att kunna försörja mig och flickorna.

När de var i tonåren pluggade jag engelska på distans på Mittuniversitetet samtidigt som jag jobbade heltid -- det var ett par väldigt slitsamma år.

Tyvärr, kunde jag bara läsa in ämnesbehörigheten, för jag kunde inte göra praktik och fick inte tillgodoräkna mig de år jag jobbat i skolan. Praktikperioderna var omöjliga att genomföra, för vem skulle försörja oss medan jag gjorde praktiken? Hyra och mat på bordet måste det ju bara finnas pengar till, och studielånet på dryga 6000 kr var långt ifrån tillräckligt för att försörja 4 personer.

Jag kunde sålunda inte fullfölja lärarutbildningen, och har därför heller aldrig kunnat få en fast tjänst, utan har i alla dessa år varit hänvisad till vikariat och tidsbegränsade anställningar.

Varenda vareviga sommar har det varit samma trista situation -- alltså, a-kassa, vilket förstås inneburit mycket pengafattiga somrar utan guldkanter som pizza, glass, nöjen, grilla, resor, utflykter, sommarkläder etc.

Samma "sommarvisa" i 28 långa år, och sommaren 2014 förväntades inte utgöra något undantag.

När vårterminen gick mot sitt slut, började det bli dags för det obligatoriska och trista besöket på Arbetsförmedlingen. MEN så blev jag uppringd och inbjuden till en anställningsintervju, och tillvaron ljusnade avsevärt.

När jag sedermera, på min första arbetslösa dag, satt på AF, så var det med ett mycket oroligt fladder i maggropen. Jag väntade nämligen besked om jobbet jag varit på intervju om, och detta skulle komma någon gång under dagen.

På eftermiddagen kom äntligen det väntade telefonsamtalet, och jag stålsatte mig för ett möjligt negativt besked, men hoppades och bad samtidigt om att inte behöva bli ledsen.
Gissa om jag blev glad, då jag hörde vad min blivande chef hade att säga.
- Va' roligt att du vill jobba hos oss! sa hon, och mitt hjärta slog lättade lyckliga volter.

Så kom det sig, att min arbetslöshet denna sommar blev rekordkort. Blott en halv dags arbetslöshet, skulle man kunna säga att det blev, för även om jag inte börjar förrän den 4 augusti, så behöver jag inte oroa mig för om jag ska hitta sommarjobb eller få något arbete till hösten.

Det blir nu istället några lugna och batteriladdande sommarveckors inarbetad semester och möjligen några dagar på a-kassa.