Sötaste sessan Maire var kinkig frampå kvällskvisten. Något hon precis börjat med.

I och för sig inget ovanligt alls med bebisar, för kvällskinkiga är ju de flesta småttisar, men när beteendet (liksom bebisen) är sprillans nytt, har man ju som förälder inte kunnat hitta nåt system eller motåtgärd.

 

Det är som om de små nyfödda liven är jättetrötta o hungriga, och behöver både äta o sova, men de har liksom inte fattat, att det finns nåt de själva kan göra, för att slippa vara trött o hungrig -- alltså äta och sedan sova. Sålunda "kvälls-skriker" de istället.

 

Och lilla sessans mormor gjorde precis det, som mormödrar gjort i urminnes tider -- alltså, "lånade" det skrikande barnet och vandrade runt, runt, runt med det på axeln, så att mamman slapp plågas av "oljudet". För märkligt nog är de små liven nöjda, så länge man står upp eller vandrar omkring. Och av nån anledning går det lättare med en annan person, än mamman -- för hon luktar ju så välbekant gott av bröstmjölk och hennes famn o hjärtljud är ju såå tryggt invanda, och det är som om bebisar tror, att mammor automatiskt ska fatta vad de vill, då de skriker otröstligt vad de tappra mammorna än gör. Med en annan persons famn och röst, reagerar bebisar annorlunda. Knäppt, jaa, men det brukar funka, att lämna över i en annan famn.

 

Denna kväll och denna sessa följde snällt "mönstret". Efter mycket vankande av o an med lilla stumpan på min axel, slocknade hon och jag satte mig lååångsamt o försiktigt ner i soffan... och där satt jag sedan med henne sovande mot bröstet.