Igår var jag hembjuden till en persisk familj.  :D

 

Jag blev mycket glad och överraskad, när jag fick inbjudan, men också en liten aning nervös.

Jag hade ju aldrig varit hos en persisk familj förut, och visste inget om varken maten, sedvänjorna eller kulturen.

 

Det visade sig, att Emal, vår afghanske lärarassistent, också var ditbjuden, så jag frågade honom om det var något speciellt jag behövde veta. Egentligen var ju det ganska dumt av mig, för han är ju helt insatt i persiska sedvänjor och traditioner, men vet ju nästan ingenting om våra svenska, så hur skulle han kunna tala om för mig vad jag behövde tänka på. Men så logiskt tänkte jag liksom inte just då.  *skratt*

 

Det kändes tryggt o bra att han också skulle med. Han förstår ju persiska och skulle kunna hjälpa till med kommunikationen, ifall det skulle behövas.

 

Min lilla oro var dock helt i onödan. När man verkligen vill kommunicera, så går det bra, och den här familjen var såååå välkomnande, varmhjärtad och härlig!!!

 

 

Gårdagen var bland det mest osvenska jag varit med om tillsammans med människor jag inte känner, och också bland det allra trevligaste, mest avslappnade och fina jag nånsin haft förmånen att få vara en del av. Jag kände mig så välkommen och inte alls som en främling, och allt var så himla mysigt och trevligt. Att jag inte talar persiska och de inte kan särskilt mycket svenska, spelade liksom ingen roll.  :D

 

 

Vi mumsade och umgicks, samtalade och lärde känna varandra lite.

Den yngste familjemedlemmen visade oss många roliga trolleritrick, medan vi småpratade och stoppade i oss frukt, nötter, godis och annat gott.

 

Stora delar av samtalen fördes på persiska, som jag ju inte förstår ett ord av, men det kändes både bra och rätt. Det är ju precis så det är för våra nysvenskar hela tiden, eller hur? Man är i en språklig miljö och kultur, som man inte känner till och inte vet mycket om.

Fascinerad lyssnade jag på de obegripliga samtalen och försökte snappa upp nåt ord här och där.

Lite nu och då fick jag en översatt summering av Emal, och tämligen ofta hade jag förstått samtalets röda tråd ganska rätt.

 

Lite senare på dagen bjöds vi till bords, och OJ så överraskad jag blev!!

Det var verkligen inte alls vad jag hade förväntat mig, för jag hade ju trott att det skulle bli en enkel och anspråkslös måltid -- så där "lagom" som svenskar gör, när man inte känner varandra än, ni vet. Så att man inte råkar förhäva sig, eller visar, gör eller är "för mycket", för så gör ju ogärna svenskar. Här i Sverige styrs vi ju tyvärr till stor del av den s.k. Jantelagen.

 

Här var det precis tvärtom! De hade ansträngt sig sååååå för att duka fram ett riktigt vackert och välsmakande persiskt bord till sina gäster. Jag blev alldeles rörd och stum! Jag kunde inte förstå, att de hade lagt ner så mycket tid, pengar och energi för min skull. Det vackra dignande bordet måste ha tagit dagar att förbereda. Som sagt -- sååå osvenskt och så fint!!

 

Det kändes oartigt och ofint att ha mobilen vid matbordet och fotografera maten, men det var sååååå vackert att jag bara inte kunde låta bli, att smyga mig till några foton, innan vi började ta för oss av den vackra maten.

Tyvärr, blev bilderna lite suddiga, eftersom jag ville skynda mig och sen lägga undan kameran, men oskarpa bilder är bättre än inga bilder, och de visar ändå hur fantastiskt vackert allt var!