Gilles Apap i Sundsvalls stadshus
Vi lärare och elever på IMSPR hade den härliga förmånen, att få sitta med på Gilles Apaps och Nordiska kammarorkesterns genrep inför sitt framträdande här i Sundsvalls vackra Stadshus.
Man kan inte annat än älska vårt fantastiska Stadshus, eller hur?
Det är så gammeldags ståtligt och vackert!
Att vårt Stadshus byggdes redan 1868 och fortfarande står kvar i all sin prakt, gjorde eleverna både häpna och imponerade.
Såväl lärare, som elever var väldigt tagna av både spektakulära lokalerna och de skickliga musikerna.
Fastän jag varit i Stadshuset otaliga gånger, blir jag lika andäktigt lycklig varenda gång jag kommer dit. Det är bara sååå vackert!
Speglarna med sina pampiga ramar, de lååånga sofforna längs väggarna, den gammeldags sirliga bardisken, taken -- både det ute i salen och här under läktaren... ja, allt är lika genomtänkt och vackert!
De gigantiska ljuskronorna med sina spektakulära takinfästningar, är obeskrivligt vackra och själva taket går bortom vad jag kan beskriva i ord. Jag blir alldeles tagen varenda gång jag kommer in här och ser allt detta fantastiska!
Längs läktarräckets utsida har man sirat och målat små "skyltar" med information om viktiga händelser för Sundsvall och stadens varande o tillkommande.
Här t ex står "1803 staden ödelades av eldsvåda".
De flesta av oss sundsvallsbor vet att staden brann 1888, men Sundsvall har faktiskt drabbats av inte mindre än tre stora stadsbränder -- åren 1721, 1803 och 1888. Däremellan har det varit flera stora bränder, där hela stadsdelar har brunnit upp, men inga så stora och förödande som dessa tre stadsbränder.
"1721 staden brändes av ryssarna". Denna "skylt" berättar sålunda om den första av de tre stora stadsbränderna.
Dessa "skyltar" är ett synnerligen vackert sätt att bevara och ge alla besökare historiskt viktig information.
Maken till vackert tak får man leta efter, eller hur?
Vi väntade i Spegelsalen på att musikerna skulle komma tillbaka från sin lunch, och under tiden tassade jag runt och fotograferade lite. På scenen stod ett långsmalt instrument, som genast fångade mitt intresse. Nyfiket frågade jag vår ciceron, ifall jag fick gå upp och fotografera det -- och det fick jag.
Det vackra och udda instrumentet var precis vad jag trodde: En cembalo!!
Så länge jag kan minnas, har jag önskat mig en sådan!! Dess ljud och klang är så oerhört annorlunda och trollbindande.
Förmodligen fick vi inte röra instrumenten, men dels var eleverna så nyfikna på vad det var jag fotograferade, dels ville jag så ofantligt gärna få höra dess klang, så jag lät mina fingrar vandra lite på tangenterna.... och det lät fullständigt magiskt!!! Vilken klang! Vilket ljud!!!
Så var Gilles Apap färdig med lunchen och redo för en sista repetition. Vi hälsade honom med en lång varm applåd. Han såg nästan lite överraskad och generad ut.
Jag hade bara hört talas om honom och aldrig upplevt honom live. Wow, vilken man! säger jag. Vilken närvaro!! Vilken utstrålning!!! Vilken MUSIKER!!!
Lekfullt, med humor och smittande glädje leder han orkestern. Det måste vara fullständigt underbart att ha en dirigent och lärare som han!!
Min enkla iPhoneinspelning gör förstås inte alls rättvisa åt dessa fantastiska musiker, men ger ändå en liiiten aning om hur fantastiskt annorlunda och tillgänglig Gilles gör musiken.
Precis i enlighet med barocken och den tidens musiktänk, leder Gilles sina musiker genom att själv delta och vandra runt bland dem på scenen, istället för att stå med en taktpinne framför orkestern och dirigera.
Gilles och orkestern leker fram olika ljudillustrationer genom instrumenten -- naturen är full av ljud och dessa kan man återge med instrument i musik, säger han.
I det här stycket ska musikerna bl.a. illustrera hundar som skäller.
I det här stycket ska musikerna bl.a. illustrera hundar som skäller.
Efter genrepet var vi alla fyllda av vårsprittig glädje.
På vägen ut passade vi på att kika närmare på de stora pampiga bronslejonen i entrén.
Eftersom vi pratat en hel del om Sundsvalls stad, Gustaf II Adolf-statyn och Vängåvan har ordet "brons" kommit upp, och detta var inte lätt att förklara, ska jag säga. Nu fick jag chansen att visa både lejonen och statyn på torget, och så var det problemet löst.
Vi avslutade dagens "lektioner" i solen ute vid statyn och kikade lite på Grahnska husets fasad, innan vi kramades hejdå och sa "vi ses imorrn".
Så här underbart, lärorikt, variationsrikt och fantastiskt är det att vara lärare. Finge jag välja, skulle jag ägna mig åt detta resten av mitt yrkesverksamma liv och inte gå i pension förrän jag fyllt 70 -- om ens då. :D
Kommentarer
Trackback
