När det sorgliga valresultatet stod klart, gick luften helt ur mig. Besvikelse, uppgivenhet, frustration. Det kändes med ens svårt att tycka om min stad. Den stad där jag är barnfödd, där jag bott, levt och trivts i nästan hela mitt liv.

Skandaler, maktmissbruk, överdådiga felsatsningar och mängder av annat elände har under många, många år varit som missprydande vårtor i ansiktet på vår underbara stad och kommun och invånarna har visat ett så grundmurat missnöje med det röda styret, att många med mig sett ett maktskifte som självklart. Men så valde tyvärr ett alltför stort invånarantal att missnöjesrösta och lade sin röst på något annat än Allians för Sundsvall.

Vår röda kommun, vars invånare visat ett massivt missnöje med det rödgröna styret, lyckades bl. a. genom sitt missnöjesröstande nu skapa en ny och oerhört märklig situation för oss alla.
Kämparglöd och arbetslust bara rann av och ur mig... allt kändes meningslöst och jag misströstade.
Hur skulle det nånsin bli nån ordning i vår kommun? Hur skulle vi nånsin klara konststycket att göra den attraktiv för människor att flytta till? Vad spelade allt egentligen för roll? Fanns det alls nån framtid i vår norrländskt vackra kommun?

Jag tappade helt lust och ork... min batterinivå var låg och jag såg ingen källa till återladdning. Allt var bara grått... 

Men -- så läste jag en dag i vår lokala tidning om ett kommande evenemang.
400 elever på olika skolor skulle träna in en o samma dans och uppföra denna på torget.
Det lät spännande och intressant, och min nyfikenhet var väckt.  

Här kan du själv se resultatet!



De 400 eleverna har tränat in en dans till en härligt medryckande Michael Jackson-låt.
Här är de lite nervösa och har inte riktigt vågat släppa loss än...





Iklädda färgglada kläder och diverse vatten-, bad- och simattiraljer utför de sin dans.
Efter att ha kört den "ett varv" rör sig hela gruppen färgglada dansare ner mot torgets andra sida. Där körde man låten en gång till och gick sen vidare till nästa torgsida, där man återigen bjöd på sin glada och inspirerande dans. Varv efter varv dansade de hela lunchtimmen lång -- mängder av Sundsvallsbor hann under den timmen få sig en stunds färglad, uppmuntrande dans till livs. En underbart inspirerande vitaminkick, som förgyllde allas vår fredag.




För varje varv man kör sin dans, blir alla mer o mer samdansade och trygga -- de bjuder alltmer på sig själva och dansar med glädje och intensitet. Det är en fröjd att se hur alla både får, kan och vill vara med. Och alla ingår de i en gemenskap där alla behövs!!
Det spelar ingen roll om man är gammal eller ung, elev eller personal, begåvad i matte eller idrott. Inte heller är det av betydelse om man är lång, knubbig, kort, rullstolsburen, av annan etnisk härkomst, moderiktigt klädd eller totalt odansant. ALLA behövs för att utföra denna härliga dans! ALLA behövs för att bjuda oss Sundsvallsbor på denna färgglada uppmuntran just denna soliga och härliga fredag.




Och som avslutning på denna underbara lunchtimme, släppte man ut mängder av färgglada ballonger. En del av det underbara var att eleverna själva fick ansvara för att släppa ut dem. Inga vuxna la sig i eller styrde. Nej, eleverna fick själva tömma näten av färgglada vackra ballonger. När de öppnade näten steg dessa upp mot den klarblå hösthimlen i ett glatt och ystert stim.

Rytmisk o skönt medryckande musik, dansande barn i en härligt varm gemenskap och ett stim av glada ballonger... Rörd och glad stod jag smådansande där på mitt torg.
Sol, barn, musik, gemenskap och ballonger skapade en skön känsla av samhörighet hos och bland oss som var där. Mänskor som inte kände varandra log och småpratade med varandra. Många åskådare skrattade och dansade med. Och plötsligt var jag åter väldigt stolt över min stad.
Mitt älskade Sundsvall!