Valet 2010 gick över oss på samma sätt som stormen Gudrun gick över de sydsvenska skogarna — åtminstone kändes det så efteråt. Dagen efter valet var känslan av ödeläggelse och tomhet total. Inga krafter fanns kvar. Jag blev som en dator, vars skärmsläckarfunktion trätt i kraft. Ett och annat fladdrade stundom slött förbi över min medvetandeskärm, men ingen direkt aktivitet försiggick. Allt gick på sparlåga och hela jag stod i energisparläge.

Så gjorde plötsligt MP helt om och vände överraskande tillbaka till den borgerliga allians de i förra valet lika överraskande övergav. Plötsligt var situationen en annan och alla var euforiska av glädje över maktskiftet vi nu skulle få här i kommunen. Jag borde väl ha känt och enats med dem i glädjeyran, men mina hurrarop var halvdana och utan riktig känsla. Det var som om jag inte förmådde känna glädje längre… eller var det tillit till sakernas beständighet som fattades? Jag vet inte — jag bara vet att jag liksom inte kunde glädjas åt eller ta någonting på allvar.

Igår hölls så det allra första kommunfullmäktigemötet och på förmiddagen hade vi det sedvanliga mötet för vår lilla fullmäktigegrupp – just nu inte fler än fem. När jag lämnade detta korta, men trivsamma och glada möte, kände jag hur det för allra första gången sedan valet, fladdrade till av maggropsglädje. Lite positiv anda, lite arbetslust och en liten smula glad framåtanda glimtade till inom mig och det kändes enormt gott. På eftermiddagen hölls sedan det allra fullmäktigesammanträdet , där jag fick skriva in mig som närvarande och även sitta kvar då alla, som inte hörde till kommunfullmäktigeledamöterna, ombads lämna salen. Det var en märklig och mäktig känsla.

Jag försöker nu hålla hårt, men varsamt, om den lilla positiva sprakande arbetsgnista som vaknat inom mig och tänker att den med rätt omsorg ska kunna växa till den härliga arbetseld jag normalt har inom mig. Jag vill åter bli den härliga naturkraft jag brukar vara och som bara ivrigt väntar på att släppas lös.