Dimitries 50-årsfest
Min näre och käre kompis fyllde 50 på självaste midsommaraftonen, men valde att fira helgen efter istället.
Vi ställde till fest hemma på hans bakgård och det blev precis hur lyckat som helst - t.o.m. vädret var perfekt!!
Vi åt och drack, sjöng, umgicks och hade det jättetrevligt. Det var, kort sagt, en mycket lyckad 50-årsfest, som jag via följande bilder nu delar med er.
Här ses den glade jubilaren själv.
Hungriga gäster hugger in på allt det goda som bullats upp;
Karin, Maria, Inger, Anders och Tina lägger för sig av alla sorter.
Dimitries jättegoda festbuffé bestod av hummus, rädisor, gurkstavar, två sorters gott färskt bröd, grillad plommonspäckad karré, pastrami, örtkryddad kalkon, tsatsiki, en härligt fräsch sallad med massor av goda ingredienser, ostbricka, vin, öl och måltidsdryck.
Claes häller upp vin och de andra fyller sina tallrikar.
Gunnel uppskattar , precis som vi övriga, det röda vinet - det passade verkligen kanonbra till maten!
Niklas har också fyllt tallriken och låter sig väl smaka...
... och Ida njuter i skuggan under äppelträdet.
Det matglada festgänget börjar vara redo för påfyllning. Maria och Jesper laddar för omgång 2.
Som synes är vi många som kommit för att fira Dimitries födelsedag!
Här har vi slukat Dimitries hemgjorda tårta - Mums!! - wienerbröd, kakor och kaffe... och blivit ännu mättare.
Dimitrie verkar väl ha trevligt på sin 50-årsfest, tycker ni inte?
Här har pappa varit till bilen och hämtat dragspelet, för självklart sjöng vi en hel del. Vad är väl en fest utan allsång?
Dimitrie önskade Euskefeurats "Arjeplogvisan", så Tina sjöng och vi övriga stämde in i refrängen.
Se, även festfixaren herself njuter av kaffe och dajmtårta. Mumma!!!
Och till kaffet öppnades förstås paketen. Här den vackra grå glasskålen med tillhörande assietter, som mor och far gav.
Vin - precis som han önskat sig!
Och en hel hoper kanonbra kökssaker fick han av Ida. Nu blir det mycket lättare och roligare att laga mat!!
Salladsbestick! Härligt, för det saknades verkligen! Snygga dessutom!
- Kolla vilken fin karamellskål!!!
Jojo, Maria och Peter har verkligen bra smak.
Här räcker Maria över det skålen ska fyllas med. Dimitrie, som gillar godis, ler glatt och tacksamt.
Vin hade han, som sagt, önskat - och det fick han också flera spännande flaskor av.
Och av Jesper fick han utmärkta glas i bra storlek.
Många trevliga, praktiska och fina presenter... ja, Dimitrie blev verkligen både uppvaktad och firad!
En glad och tacksam 50-åring håller ett litet tacktal.
Den sista stunden spelar pappa några fler visor ur sånghäftet, så att vi får sjunga lite till innan det är dags att bryta upp.
Och sen är det bara att städa och plocka undan... Dimitrie, Niklas och jag fick god hjälp av Jesper, som var snäll och stannade kvar en stund efteråt.
Trött och svettig, men mycket nöjd konstaterar jag, att min gode vän blev värdigt firad. Han fick en härlig fest med musik och sång, god mat och trevliga gäster - ja, allt det som jag tycker att han förtjänar.
Vi ställde till fest hemma på hans bakgård och det blev precis hur lyckat som helst - t.o.m. vädret var perfekt!!
Vi åt och drack, sjöng, umgicks och hade det jättetrevligt. Det var, kort sagt, en mycket lyckad 50-årsfest, som jag via följande bilder nu delar med er.
Här ses den glade jubilaren själv.
Hungriga gäster hugger in på allt det goda som bullats upp;
Karin, Maria, Inger, Anders och Tina lägger för sig av alla sorter.
Dimitries jättegoda festbuffé bestod av hummus, rädisor, gurkstavar, två sorters gott färskt bröd, grillad plommonspäckad karré, pastrami, örtkryddad kalkon, tsatsiki, en härligt fräsch sallad med massor av goda ingredienser, ostbricka, vin, öl och måltidsdryck.
Claes häller upp vin och de andra fyller sina tallrikar.
Gunnel uppskattar , precis som vi övriga, det röda vinet - det passade verkligen kanonbra till maten!
Niklas har också fyllt tallriken och låter sig väl smaka...
... och Ida njuter i skuggan under äppelträdet.
Det matglada festgänget börjar vara redo för påfyllning. Maria och Jesper laddar för omgång 2.
Som synes är vi många som kommit för att fira Dimitries födelsedag!
Här har vi slukat Dimitries hemgjorda tårta - Mums!! - wienerbröd, kakor och kaffe... och blivit ännu mättare.
Dimitrie verkar väl ha trevligt på sin 50-årsfest, tycker ni inte?
Här har pappa varit till bilen och hämtat dragspelet, för självklart sjöng vi en hel del. Vad är väl en fest utan allsång?
Dimitrie önskade Euskefeurats "Arjeplogvisan", så Tina sjöng och vi övriga stämde in i refrängen.
Se, även festfixaren herself njuter av kaffe och dajmtårta. Mumma!!!
Och till kaffet öppnades förstås paketen. Här den vackra grå glasskålen med tillhörande assietter, som mor och far gav.
Vin - precis som han önskat sig!
Och en hel hoper kanonbra kökssaker fick han av Ida. Nu blir det mycket lättare och roligare att laga mat!!
Salladsbestick! Härligt, för det saknades verkligen! Snygga dessutom!
- Kolla vilken fin karamellskål!!!
Jojo, Maria och Peter har verkligen bra smak.
Här räcker Maria över det skålen ska fyllas med. Dimitrie, som gillar godis, ler glatt och tacksamt.
Vin hade han, som sagt, önskat - och det fick han också flera spännande flaskor av.
Och av Jesper fick han utmärkta glas i bra storlek.
Många trevliga, praktiska och fina presenter... ja, Dimitrie blev verkligen både uppvaktad och firad!
En glad och tacksam 50-åring håller ett litet tacktal.
Den sista stunden spelar pappa några fler visor ur sånghäftet, så att vi får sjunga lite till innan det är dags att bryta upp.
Och sen är det bara att städa och plocka undan... Dimitrie, Niklas och jag fick god hjälp av Jesper, som var snäll och stannade kvar en stund efteråt.
Trött och svettig, men mycket nöjd konstaterar jag, att min gode vän blev värdigt firad. Han fick en härlig fest med musik och sång, god mat och trevliga gäster - ja, allt det som jag tycker att han förtjänar.
Sommardagspyssel och mys
Och plötsligt var sommaren här - rätt som det var kom värmen... och det med besked!
Med följande bilder vill jag dela med er vilken härligt pysslig dag vi hade i sommarvärmen häromdan...
Lilla söta brorsdottern sitter och polemasar i gräset... det är alldeles på tok för varmt för att sova middag så som hon brukar, så hon är lite trött...
... och Wilhelm suger på en öl o några Pringles i skuggan av Friggen.
Märta lökar i skuggan med sin söta lilla kusin...
... och storebror Pär sitter i skuggan medan pappa sprutar mitt blombord och min gungstol - fräscht vitt blev det.
Härliga lata dagar som denna, är som balsam för både kropp och själ. Man vilar och njuter av värme o sol, samtidigt som man pysslar och gör sånt som legat länge i brist på tid. Man känner sig duktig, samtidigt som man lökar - en perfekt kombination, som jag inte ofta lyckas få till. Men när jag väl gör det, så uppskattar jag det verkligen och minns det länge, länge, länge...
Med följande bilder vill jag dela med er vilken härligt pysslig dag vi hade i sommarvärmen häromdan...
Lilla söta brorsdottern sitter och polemasar i gräset... det är alldeles på tok för varmt för att sova middag så som hon brukar, så hon är lite trött...
... och Wilhelm suger på en öl o några Pringles i skuggan av Friggen.
Märta lökar i skuggan med sin söta lilla kusin...
... och storebror Pär sitter i skuggan medan pappa sprutar mitt blombord och min gungstol - fräscht vitt blev det.
Härliga lata dagar som denna, är som balsam för både kropp och själ. Man vilar och njuter av värme o sol, samtidigt som man pysslar och gör sånt som legat länge i brist på tid. Man känner sig duktig, samtidigt som man lökar - en perfekt kombination, som jag inte ofta lyckas få till. Men när jag väl gör det, så uppskattar jag det verkligen och minns det länge, länge, länge...
Nu känns allt ännu roligare
Tänk att små saker kan vara så oerhört betydelsefulla!
Det sägs ju att "det är detaljerna som gör det", men ofta reagerar jag på att människor inte ser de små guldkornen i vardagen. Det är som om det måste vara megastora saker - rena mirakel - för att de ska glädjas åt det. De få gånger jag sett programmet Bingolotto har jag reagerat starkt på just detta. Människor som lyckats ringa in till programmet vinner ju saker, men de är anmärkningsvärt ofta besvikna på det de vunnit, och det oavsett om det är saker eller pengar. Ilsket och frustrerat har jag tänkt att det vore kanon ifall programledaren kunde säga:
- Hör du du, du verkar inte särskilt nöjd med din vinst, så jag tar tillbaka den och låter någon annan få den istället.
Det har förstås aldrig hänt, men jag undrar ifall inte både programledaren och en hel massa andra tittare också känner så?
Jag får ofta kommentarer om att jag är glad för så mycket och dessa är långt ifrån alltid nöjda med mitt glada jag. Visst - många är såklart positivt inställda och tycker att det är bra att jag är en glad prick, men ett stort flertal retar sig på mitt glada humör och positiva inställning.
- Du är alltid så himla glad! säger folk förbluffande ofta med tydlig irritation i rösten. Och det är jag också. Glad för mycket, menar jag...
- Jag har så himla mycket att vara tacksam över, så varför skulle jag inte vara glad? tänker jag.
Men det handlar förstås om en vald inställning; jag väljer att vara tacksam; jag väljer att vara glad. Och om man väljer att vara glad åt små saker, så har man så himla mycket att glädjas åt, och då uppfattas man såklart som en glad person. Svårare än så är det inte... :o) Mina belackare skulle ju, kan man tycka, kunna välja att se vardagens guldkanter och därmed bidra till sin egen lycka, istället för att gå omkring och vara missnöjda. för faktum är ju, att det är så otroligt mycket trevligare att vara glad, än att gå omkring och vara butter.
Idag tänkte jag t ex på hur ett litet brev kan betyda så enormt mycket... beroende på dess innehåll, förstås. En kallelse till tandläkaren känns förstås inte lika kul, som en inbjudan till ett barndop, eller hur?
I mitt fall kom det just idag ett litet brev ifrån min f d arbetsgivare. Det var en blankett som jag visste skulle komma, men fastsatt på blanketten var en liten muntert gul post-it-lapp. På denna påminde rektor om att jag uppbär ferielön ända till i mitten av augusti - ett faktum som gått mig spårlöst förbi. Först reagerade jag inte alls - informationen gick liksom bara inte in, men sen blev jag hjärtinnerligt glad! Plötsligt kändes sommaren och semestern ännu roligare!! När man inte hela tiden behöver vrida och vända på slantarna, blir ju allt så mycket enklare och skojigare.
Nu kan jag betala hyran, elen och internet och dessutom resa och unna mig en efterlängtad visit till Edinburgh.
Livet är bra härligt, va??? :o)
Under de senaste dagarna har mitt liv dessutom förgyllts av att "ett förlorat får återfunnits" - alltså, en sedan länge saknad person, finns åter i umgänget och det är så roligt och glädjefyllt att jag inte finner ord för att beskriva det. När personer som man älskar, plötsligt och utan förvarning försvinner ur ens umgängeskrets, blir man såklart ledsen och sorgsen. Och man kan långt ifrån alltid påverka detta själv... Jag ska försöka förklara hur jag menar, utan att "hänga ut" någon eller onödigtvis genera inblandade parter.
Så här är det:
Ens barn växer upp och skaffar pojk- respektive flickvänner. Som förälder blir man förstås både engagerad och involverad i dessa nya bekantskaper och relationer. De blir ju på något sätt en förlängning av ens familj... ett litet familjetillskott, som man inte själv valt, men ändå spenderar tid med och fäster sig vid (mer eller mindre såklart). När dessa ungdomsrelationer sedermera tar slut, blir det ju en sorg och separation även för föräldern. Detta verkar emellertid inte särskilt mång bry sig om eller ens hålla med om - åtminstone är det den uppfattning jag fått när jag samtalat med vänner och bekanta om det. Höjda ögonbryn, huvudskakningar och axelryckningar är det jag oftast mött, då jag tagit upp ämnet... men jag ger inte upp! Jag hävdar envist rätten att älska och sörja mågar som kommit och gått!
Och en som gick, har alltså precis lyst upp min tillvaro genom att komma tillbaka. :o)
Han var under flera år min dotters pojkvän - en måg, som jag kom att älska varmt och innerligt. Det blev som om han vore mitt eget barn, ett älskat fosterbarn eller liknande. Jag tyckte så fantastiskt mycket om denne pojk och räknade honom alltid som en självklar medlem av familjen. Han hade nyckel och kom o gick på samma sätt som mina egna. Vi samtalade och småpratade under många och långa timmar i soffan eller vid matbordet. Så var det plötsligt slut mellan dottern och pojken...och jag sörjde... och sörjde... och sörjde. Det var förfärligt jobbigt!! Som mamma och svärmor förmodas man emellertid inte visa eller prata om detta. Det vilar nån slags tabu över ämnet, som gör det omöjligt att beröra med andra än riktigt nära vänner eller familjemedlemmar, och då bara rent ytligt. Men jag envisas med att öppet prata om hur jag sörjde pojken. Det var ju nästan som om det varit mitt eget barn, som flyttat och försvunnit ur mitt liv. Jag menar, hur skulle jag inte ha påverkats av att han försvann?
Nu ville emellertid ödet att hans vägar åter skulle korsa våra och han fördes på olika sätt åter in i våra liv... och det är så himla, himla roligt!!! Jag önskar att jag hade orden för att förklara och berätta hur glad jag är, hur gott jag sovit och hur bra jag mår av att åter ha kontakt med pojken, som nu vuxit till en ståtlig ung man.
Och detta -- ett brev och återseendet av en ung man -- två saker som skulle kunna uppfattas som små, men som ger så enormt stor glädje och livskvalitet. Om man väljer att låta dem förgylla ens tillvaro, förstås... och precis exakt det gör jag!!!
I'm blessed!
Det sägs ju att "det är detaljerna som gör det", men ofta reagerar jag på att människor inte ser de små guldkornen i vardagen. Det är som om det måste vara megastora saker - rena mirakel - för att de ska glädjas åt det. De få gånger jag sett programmet Bingolotto har jag reagerat starkt på just detta. Människor som lyckats ringa in till programmet vinner ju saker, men de är anmärkningsvärt ofta besvikna på det de vunnit, och det oavsett om det är saker eller pengar. Ilsket och frustrerat har jag tänkt att det vore kanon ifall programledaren kunde säga:
- Hör du du, du verkar inte särskilt nöjd med din vinst, så jag tar tillbaka den och låter någon annan få den istället.
Det har förstås aldrig hänt, men jag undrar ifall inte både programledaren och en hel massa andra tittare också känner så?
Jag får ofta kommentarer om att jag är glad för så mycket och dessa är långt ifrån alltid nöjda med mitt glada jag. Visst - många är såklart positivt inställda och tycker att det är bra att jag är en glad prick, men ett stort flertal retar sig på mitt glada humör och positiva inställning.
- Du är alltid så himla glad! säger folk förbluffande ofta med tydlig irritation i rösten. Och det är jag också. Glad för mycket, menar jag...
- Jag har så himla mycket att vara tacksam över, så varför skulle jag inte vara glad? tänker jag.
Men det handlar förstås om en vald inställning; jag väljer att vara tacksam; jag väljer att vara glad. Och om man väljer att vara glad åt små saker, så har man så himla mycket att glädjas åt, och då uppfattas man såklart som en glad person. Svårare än så är det inte... :o) Mina belackare skulle ju, kan man tycka, kunna välja att se vardagens guldkanter och därmed bidra till sin egen lycka, istället för att gå omkring och vara missnöjda. för faktum är ju, att det är så otroligt mycket trevligare att vara glad, än att gå omkring och vara butter.
Idag tänkte jag t ex på hur ett litet brev kan betyda så enormt mycket... beroende på dess innehåll, förstås. En kallelse till tandläkaren känns förstås inte lika kul, som en inbjudan till ett barndop, eller hur?
I mitt fall kom det just idag ett litet brev ifrån min f d arbetsgivare. Det var en blankett som jag visste skulle komma, men fastsatt på blanketten var en liten muntert gul post-it-lapp. På denna påminde rektor om att jag uppbär ferielön ända till i mitten av augusti - ett faktum som gått mig spårlöst förbi. Först reagerade jag inte alls - informationen gick liksom bara inte in, men sen blev jag hjärtinnerligt glad! Plötsligt kändes sommaren och semestern ännu roligare!! När man inte hela tiden behöver vrida och vända på slantarna, blir ju allt så mycket enklare och skojigare.
Nu kan jag betala hyran, elen och internet och dessutom resa och unna mig en efterlängtad visit till Edinburgh.
Livet är bra härligt, va??? :o)
Under de senaste dagarna har mitt liv dessutom förgyllts av att "ett förlorat får återfunnits" - alltså, en sedan länge saknad person, finns åter i umgänget och det är så roligt och glädjefyllt att jag inte finner ord för att beskriva det. När personer som man älskar, plötsligt och utan förvarning försvinner ur ens umgängeskrets, blir man såklart ledsen och sorgsen. Och man kan långt ifrån alltid påverka detta själv... Jag ska försöka förklara hur jag menar, utan att "hänga ut" någon eller onödigtvis genera inblandade parter.
Så här är det:
Ens barn växer upp och skaffar pojk- respektive flickvänner. Som förälder blir man förstås både engagerad och involverad i dessa nya bekantskaper och relationer. De blir ju på något sätt en förlängning av ens familj... ett litet familjetillskott, som man inte själv valt, men ändå spenderar tid med och fäster sig vid (mer eller mindre såklart). När dessa ungdomsrelationer sedermera tar slut, blir det ju en sorg och separation även för föräldern. Detta verkar emellertid inte särskilt mång bry sig om eller ens hålla med om - åtminstone är det den uppfattning jag fått när jag samtalat med vänner och bekanta om det. Höjda ögonbryn, huvudskakningar och axelryckningar är det jag oftast mött, då jag tagit upp ämnet... men jag ger inte upp! Jag hävdar envist rätten att älska och sörja mågar som kommit och gått!
Och en som gick, har alltså precis lyst upp min tillvaro genom att komma tillbaka. :o)
Han var under flera år min dotters pojkvän - en måg, som jag kom att älska varmt och innerligt. Det blev som om han vore mitt eget barn, ett älskat fosterbarn eller liknande. Jag tyckte så fantastiskt mycket om denne pojk och räknade honom alltid som en självklar medlem av familjen. Han hade nyckel och kom o gick på samma sätt som mina egna. Vi samtalade och småpratade under många och långa timmar i soffan eller vid matbordet. Så var det plötsligt slut mellan dottern och pojken...och jag sörjde... och sörjde... och sörjde. Det var förfärligt jobbigt!! Som mamma och svärmor förmodas man emellertid inte visa eller prata om detta. Det vilar nån slags tabu över ämnet, som gör det omöjligt att beröra med andra än riktigt nära vänner eller familjemedlemmar, och då bara rent ytligt. Men jag envisas med att öppet prata om hur jag sörjde pojken. Det var ju nästan som om det varit mitt eget barn, som flyttat och försvunnit ur mitt liv. Jag menar, hur skulle jag inte ha påverkats av att han försvann?
Nu ville emellertid ödet att hans vägar åter skulle korsa våra och han fördes på olika sätt åter in i våra liv... och det är så himla, himla roligt!!! Jag önskar att jag hade orden för att förklara och berätta hur glad jag är, hur gott jag sovit och hur bra jag mår av att åter ha kontakt med pojken, som nu vuxit till en ståtlig ung man.
Och detta -- ett brev och återseendet av en ung man -- två saker som skulle kunna uppfattas som små, men som ger så enormt stor glädje och livskvalitet. Om man väljer att låta dem förgylla ens tillvaro, förstås... och precis exakt det gör jag!!!
I'm blessed!
Du och jag och hösten
Jag sitter, med morgonkaffet bredvid mig, och funderar över arbetslösheten... jag tillhör ju återigen den så skämtsamt kallade. ledighetskommittén. Egentligen ingenting att skoja om, för det är absolut ingenting som är lustigt med att inte ha nåt jobb... eller att nyss ha lämnat ett jobb man trivdes kanonfint med. Det är tvärtom bara ledsamt!
På den skola jag nyss lämnat, fanns en fullständigt underbar lärare, Anna, som var (är) skolans bild- och slöjdlärare. Såna som hon växer inte på träd och det är verkligen synd, för oj, vilka roliga, stimulerande och lärorika saker eleverna då skulle få uppleva. Skolans värld behöver fler såna som hon!!!
Hon och jag gjorde bl.a. en härligt höstig utflykt med 8-9:an till Södra berget, där de fick måla akvarell och skriva texter till sina bilder. Anna målade en "provbild" till vilken jag skrev en liten text - detta för att inspirera eleverna och visa ungefär hur vi tänkt oss deras slutresultat. Här nedan ser ni Annas härliga bild och min tillhörande enkla lilla text.
Visst är Anna en fantastiskt duktig konstnär??!! Jag är sååå imponerad! ... och saknar henne så.
På den skola jag nyss lämnat, fanns en fullständigt underbar lärare, Anna, som var (är) skolans bild- och slöjdlärare. Såna som hon växer inte på träd och det är verkligen synd, för oj, vilka roliga, stimulerande och lärorika saker eleverna då skulle få uppleva. Skolans värld behöver fler såna som hon!!!
Hon och jag gjorde bl.a. en härligt höstig utflykt med 8-9:an till Södra berget, där de fick måla akvarell och skriva texter till sina bilder. Anna målade en "provbild" till vilken jag skrev en liten text - detta för att inspirera eleverna och visa ungefär hur vi tänkt oss deras slutresultat. Här nedan ser ni Annas härliga bild och min tillhörande enkla lilla text.
Visst är Anna en fantastiskt duktig konstnär??!! Jag är sååå imponerad! ... och saknar henne så.
"Mina steg får de nedfallna löven att prassla, när jag går längs den höstfrostiga stigen.
Jag tänker på dig och plötsligt känns mina frusna fingrar inte längre kalla.
Du gör mig alltid så glad - tillsammans med dig kan jag aldrig vara på dåligt humör.
Den tunna isen på en vattenpöl krasar glatt under mina kängor. Förtjust trampar jag igen och igen och igen, tills den ligger där som ett gnistrande pussel.
Nu är hela jag varm och jag kan se min ångande andedräkt som ett moln framför mig.
Skogen, ängarna och bergen lyser och sprakar i höstens alla färger.
Jag känner hur jag fylls av glädje och energi.
Då kommer jag att tänka på dig igen och kroppen blir liksom på tok trång - alldeles för liten - för alla dessa stora känslor. Jag sträcker armarna rakt ut med mina färgglada fingervantar som lustiga vimplar längst ut... och sen snurrar jag runt, runt, runt tills jag lyckligt skrattande ramlar omkull bland löven."
Midsommardagstankar...
Ja, nu är midsommarfirandet över för i år, men jag tänker inte ens försöka relatera eller med bilder åskådliggöra vårt härliga midsommarfirande. Sedan jag suttit och sett min dotter Märta-Lis vana och flinka fingrar knappa in bilder o texter, och konstaterat hur enormt lång tid detta tar för en van bloggare som henne, tänker jag att det för mig - en totalgrön rookie - skulle ta hela långa dagen. Varför slösa tid och energi? Det vore ju verkligen overkill, när jag istället enkelt kan lotsa er över till hennes kanonfina blogg, eller hur?
Alltså gott folk, klicka på min dotters namn på vänstra sidan av min blogg och se alla bilder från vår superhärliga midsommarfest! Förvisso saknade jag några för mig viktiga gäster - dessa kunde av olika anledningar inte delta i år - men, men... det kommer fler år med fler midsommaraftnar... :o)
Den stora sköna ledighetsavslappningen har sakta och successivt börjat att infinna sig. I år känner jag, att det har gått fortare och lättare än nånsin, att släppa stressen och högvarvstempot. Och jag har mina kära föräldrar att tacka för detta. Jag ska förklara:
¤ I och med att jag bor hos mor och far, har jag inget helt eget fastighetsansvar hängande över mig. Tidigare fanns allt från snöskottning till fasadmålning som ett tungt och ständigt närvarande ansvar - hela tiden något som måste underhållas eller utföras. Kvällar, helger och övrig ledig tid måste detta hinnas med, vilket var svårt eftersom jobbet tenderade att ha prio 1.
¤ Av samma anledning har jag såklart heller inte de vanliga hushållssysslorna hängande över mig på samma sätt; mor och far är hemma hela dagarna, och sköter i princip allt sånt. Tvätt, matlagning, disk, städning, fönsterputs, blommor etc. tar så enormt mycket mer tid än man tänker sig...(i alla fall än jag tänker mig) och så fort man släpper efter lite syns det med gräslig och förskräckande tydlighet. För att åter få den havererade hushållsordningen på fötter, krävs många slitsamma timmar - timmar som jag aldrig hade, men ändå på nåt sätt var tvungen att trolla fram.
¤ Inte heller har jobbet kunnat sluka min lediga tid, i samma utsträckning som innan. Tidigare genom åren har jag, utan att reflektera, satt mig framför TV:n med dator och jobb i knät - det har varit en självklar del av mina kvällsgöromål. Under de senaste halvåret har emellertid mina sunda föräldrar påverkat mig att låta bli. "Man måste vila!", har de sagt, så fort jobb och dator tagits fram på kvällen.
¤ Under flera år har jag inte haft några barn hemma som gett mig anledning att åka hem efter jobbet. Jag har istället suttit kvar på jobbet och därmed sluppit släpa med mig rättning o.dyl. hem till soffan. Middagsmat har sällan varit särskilt viktig för mig - jag har stoppat i mig en näve mandel och en kopp te, och därmed hållit den värsta hunger stången tills jag tagit mig hem och stupat i säng. "Hungriga vargar jagar bäst" heter det ju... Mina sunda föräldrar har emellertid goda vanor och fasta mattider. Genom frågan "När slutar du idag?" har de effektivt styrt in mina mat- och arbetsvanor i sunda banor.
¤ Tack vare deras omtänksamma tygling av mitt arbetsnarkomaniska levnadssätt, hann jag under detta läsår aldrig upp i det allra värsta av tempon. Sommarnedtrappningen och stressavvänjningen tog i år därför mycket kortare tid.
Ja, jag har under dessa månader verkligen blivit bortskämd och gullad med.... och det har känts lika akut välbehövligt som vatten för blomster i svår julitorka. Men jag har också fostrats in i sundare levnadsvanor, där vila och rekreation är viktiga inslag - en livsnödvändig förändring, som jag inte förmått åstadkomma själv. Jag har också genom mitt boende här haft möjlighet att stötta, hjälpa och finnas till för mina barn - såväl ekonomiskt som tidsmässigt. Jag har kunnat ägna en hel helg åt tapetsering eller ett besök i Stockholm - något som tidigare varit stört omöjligt. Det har då saknats såväl pengar, som tid. Jag har tidigare slitits åt olika håll av föräldraomsorg, jobb, ansvar, borden och måsten, och jag har bara inte räckt till. Ständigt jagad, ständigt pressad av tid och ekonomi. Alltid sparande och planerande. Jul och födelsedagar har varit stora ekonomiska milstolpar, som noga - och i god tid!! - måste planeras och sparas till. Minsta avsteg i tid eller pengar straffade sig. Hårt och länge!!
Idag ser livet alltså annorlunda ut... Jag lever sundare och har åter ljus och livsglädje i vardagen. Jag kan glatt tacka ja till en kopp kaffe en söndag eftermiddag, utan att stressen äter upp mig inifrån. Eller ägna en regnig tisdagkväll åt att strosa runt inne på Birsta City, utan att högen av rättning hemma på bordet får mig att bryta upp och jäkta hem.
Ja, ni ser - man är aldrig för gammal för att ta råd och intryck av , samt låta sig fostras av sina föräldrar... det går bevisligen att lära gamla hundar som mig att sitta! Måhända varken snabbt eller enkelt, men det går!
Alltså gott folk, klicka på min dotters namn på vänstra sidan av min blogg och se alla bilder från vår superhärliga midsommarfest! Förvisso saknade jag några för mig viktiga gäster - dessa kunde av olika anledningar inte delta i år - men, men... det kommer fler år med fler midsommaraftnar... :o)
Den stora sköna ledighetsavslappningen har sakta och successivt börjat att infinna sig. I år känner jag, att det har gått fortare och lättare än nånsin, att släppa stressen och högvarvstempot. Och jag har mina kära föräldrar att tacka för detta. Jag ska förklara:
¤ I och med att jag bor hos mor och far, har jag inget helt eget fastighetsansvar hängande över mig. Tidigare fanns allt från snöskottning till fasadmålning som ett tungt och ständigt närvarande ansvar - hela tiden något som måste underhållas eller utföras. Kvällar, helger och övrig ledig tid måste detta hinnas med, vilket var svårt eftersom jobbet tenderade att ha prio 1.
¤ Av samma anledning har jag såklart heller inte de vanliga hushållssysslorna hängande över mig på samma sätt; mor och far är hemma hela dagarna, och sköter i princip allt sånt. Tvätt, matlagning, disk, städning, fönsterputs, blommor etc. tar så enormt mycket mer tid än man tänker sig...(i alla fall än jag tänker mig) och så fort man släpper efter lite syns det med gräslig och förskräckande tydlighet. För att åter få den havererade hushållsordningen på fötter, krävs många slitsamma timmar - timmar som jag aldrig hade, men ändå på nåt sätt var tvungen att trolla fram.
¤ Inte heller har jobbet kunnat sluka min lediga tid, i samma utsträckning som innan. Tidigare genom åren har jag, utan att reflektera, satt mig framför TV:n med dator och jobb i knät - det har varit en självklar del av mina kvällsgöromål. Under de senaste halvåret har emellertid mina sunda föräldrar påverkat mig att låta bli. "Man måste vila!", har de sagt, så fort jobb och dator tagits fram på kvällen.
¤ Under flera år har jag inte haft några barn hemma som gett mig anledning att åka hem efter jobbet. Jag har istället suttit kvar på jobbet och därmed sluppit släpa med mig rättning o.dyl. hem till soffan. Middagsmat har sällan varit särskilt viktig för mig - jag har stoppat i mig en näve mandel och en kopp te, och därmed hållit den värsta hunger stången tills jag tagit mig hem och stupat i säng. "Hungriga vargar jagar bäst" heter det ju... Mina sunda föräldrar har emellertid goda vanor och fasta mattider. Genom frågan "När slutar du idag?" har de effektivt styrt in mina mat- och arbetsvanor i sunda banor.
¤ Tack vare deras omtänksamma tygling av mitt arbetsnarkomaniska levnadssätt, hann jag under detta läsår aldrig upp i det allra värsta av tempon. Sommarnedtrappningen och stressavvänjningen tog i år därför mycket kortare tid.
Ja, jag har under dessa månader verkligen blivit bortskämd och gullad med.... och det har känts lika akut välbehövligt som vatten för blomster i svår julitorka. Men jag har också fostrats in i sundare levnadsvanor, där vila och rekreation är viktiga inslag - en livsnödvändig förändring, som jag inte förmått åstadkomma själv. Jag har också genom mitt boende här haft möjlighet att stötta, hjälpa och finnas till för mina barn - såväl ekonomiskt som tidsmässigt. Jag har kunnat ägna en hel helg åt tapetsering eller ett besök i Stockholm - något som tidigare varit stört omöjligt. Det har då saknats såväl pengar, som tid. Jag har tidigare slitits åt olika håll av föräldraomsorg, jobb, ansvar, borden och måsten, och jag har bara inte räckt till. Ständigt jagad, ständigt pressad av tid och ekonomi. Alltid sparande och planerande. Jul och födelsedagar har varit stora ekonomiska milstolpar, som noga - och i god tid!! - måste planeras och sparas till. Minsta avsteg i tid eller pengar straffade sig. Hårt och länge!!
Idag ser livet alltså annorlunda ut... Jag lever sundare och har åter ljus och livsglädje i vardagen. Jag kan glatt tacka ja till en kopp kaffe en söndag eftermiddag, utan att stressen äter upp mig inifrån. Eller ägna en regnig tisdagkväll åt att strosa runt inne på Birsta City, utan att högen av rättning hemma på bordet får mig att bryta upp och jäkta hem.
Ja, ni ser - man är aldrig för gammal för att ta råd och intryck av , samt låta sig fostras av sina föräldrar... det går bevisligen att lära gamla hundar som mig att sitta! Måhända varken snabbt eller enkelt, men det går!
M/S Medvind
Äntligen har jag fått åka!
Jag pratar om båten, som går en tur från Sundsvalls hamn, serverar mat och sedan är tillbaka några timmar senare. Förr hette den M/S Vindhem och alla som åkt pratade om hur fantastiskt trevligt de haft det ombord med räkfrossa och underhållning.... och jag önskade hett och innerligt att jag haft pengar, så att jag skulle ha kunnat få ta med mina flickor på denna härliga tur. Nu såg, tyvärr, varken liv eller ekonomi ut så att detta var genomförbart, men jag önskade... oh, så jag önskade!!
Så försvann båten och under lång tid - hur länge vet jag inte - hade vi ingen båt här i stan. Döttrarna växte upp och flyttade hemifrån - då fick vi plötsligt en ny båt hit till Sundsvall - M/S Medvind. Den har sedan funnits här några år, utan att jag haft möjlighet eller tillfälle att åka med den, men tanken och önskan har hela tiden funnits där.
Så fick jag igår, äntligen chansen!! Avslutningsmiddag för skolans personal ombord på M/S Medvind!!! Yippie!!!
Kallt och blåsigt var det under dagen, och ända in i det sista undrade jag hur i allsindar jag skulle klä mig.
- Äh, vi ska väl ändå sitta inomhus, tänkte jag och klädde mig svalt och somrigt, men tog trots allt en långärmad blus utanpå. Klockan 18:10 anlände jag till hamnen och konstaterade förvånat, att vädret bara på ett par timmar hade förändrats - luften kändes somrigt varm och vinden hade lagt sig. Det blev en härlig resa på nästan kav lugnt hav. Solen värmde och på läsidan av båten stod vi länge och njöt av havsluft, kvällssol och allt det vackra vi passerade.
(Min morbrors stuga till exempel - bilden här nedan - som ligger på en ö utanför Spikarna. Det syns förstås att jag inte själv tagit bilden, för vi hade ju strålande sol från en klarblå kvällshimmel. Jag hade såklart glömt kameran - bilden har jag därför "lånat" på nätet.)
Jag kunde inte låta bli att förundras över hur annorlunda vår stad ter sig från sjösidan... men så är det väl egentligen med allt här i världen, tänker jag. Att det ser helt annorlunda ut, om man ser det från ett annat håll, menar jag... Ying - yang. Två personers olika uppfattning om saker. Är glaset halvtomt eller halvfullt? Samma sak, samma upplevelse - fast från två olika håll, ur två olika perspektiv. Det finns inget rätt eller fel - ingen som har mer rätt än någon annan. Vi ser bara saker från olika håll. Någon anledning att hetsa upp sig eller förargas över en annan människas åsikt eller inställning finns alltså inte. Vi ser bara saker från olika håll - en från landsidan och en från sjösidan.
Och så kan en härlig båttur tillsammans med trevliga kollegor och god mat, mana och inspirera till insikt och eftertanke kring annat än bara just båt och mat.
Ytterligare något att vara tacksam för... Thank God. :o)
Jag pratar om båten, som går en tur från Sundsvalls hamn, serverar mat och sedan är tillbaka några timmar senare. Förr hette den M/S Vindhem och alla som åkt pratade om hur fantastiskt trevligt de haft det ombord med räkfrossa och underhållning.... och jag önskade hett och innerligt att jag haft pengar, så att jag skulle ha kunnat få ta med mina flickor på denna härliga tur. Nu såg, tyvärr, varken liv eller ekonomi ut så att detta var genomförbart, men jag önskade... oh, så jag önskade!!
Så försvann båten och under lång tid - hur länge vet jag inte - hade vi ingen båt här i stan. Döttrarna växte upp och flyttade hemifrån - då fick vi plötsligt en ny båt hit till Sundsvall - M/S Medvind. Den har sedan funnits här några år, utan att jag haft möjlighet eller tillfälle att åka med den, men tanken och önskan har hela tiden funnits där.
Så fick jag igår, äntligen chansen!! Avslutningsmiddag för skolans personal ombord på M/S Medvind!!! Yippie!!!
Kallt och blåsigt var det under dagen, och ända in i det sista undrade jag hur i allsindar jag skulle klä mig.
- Äh, vi ska väl ändå sitta inomhus, tänkte jag och klädde mig svalt och somrigt, men tog trots allt en långärmad blus utanpå. Klockan 18:10 anlände jag till hamnen och konstaterade förvånat, att vädret bara på ett par timmar hade förändrats - luften kändes somrigt varm och vinden hade lagt sig. Det blev en härlig resa på nästan kav lugnt hav. Solen värmde och på läsidan av båten stod vi länge och njöt av havsluft, kvällssol och allt det vackra vi passerade.
(Min morbrors stuga till exempel - bilden här nedan - som ligger på en ö utanför Spikarna. Det syns förstås att jag inte själv tagit bilden, för vi hade ju strålande sol från en klarblå kvällshimmel. Jag hade såklart glömt kameran - bilden har jag därför "lånat" på nätet.)
Jag kunde inte låta bli att förundras över hur annorlunda vår stad ter sig från sjösidan... men så är det väl egentligen med allt här i världen, tänker jag. Att det ser helt annorlunda ut, om man ser det från ett annat håll, menar jag... Ying - yang. Två personers olika uppfattning om saker. Är glaset halvtomt eller halvfullt? Samma sak, samma upplevelse - fast från två olika håll, ur två olika perspektiv. Det finns inget rätt eller fel - ingen som har mer rätt än någon annan. Vi ser bara saker från olika håll. Någon anledning att hetsa upp sig eller förargas över en annan människas åsikt eller inställning finns alltså inte. Vi ser bara saker från olika håll - en från landsidan och en från sjösidan.
Och så kan en härlig båttur tillsammans med trevliga kollegor och god mat, mana och inspirera till insikt och eftertanke kring annat än bara just båt och mat.
Ytterligare något att vara tacksam för... Thank God. :o)
Älskade elever
Ja, nu är skolåret slut och vikariatet till ända - nästan i alla fall, det är två ynka dagar kvar... Men eleverna har slutat och skolan är ekar tom och ödslig. Det är något så vidunderligt sorgligt och vemodigt med tomma skolor - det får en att vilja gråta av saknad eller kvidande lägga sig på soffan i klassrummet och invänta nästa läsår. Nu är ju inte det en option för mig, eftersom jag inte kommer att vara där då - annars vet man aldrig... kanske hade jag gjort just det..? ;o)
Efter ett härligt, roligt, fantastiskt och glädjefyllt läsår, har vi nu haft skolavslutning. På tidigare skolor har dessa varit fyllda av mer eller mindre uttråkade elever och föräldrar, som alla svettiga och trötta bara väntar på att eländet ska vara över, så att de får åka hem. Denna skolavslutning var emellertid helt annorlunda; de här eleverna var glada och helt med på noterna - de uppträdde på många olika sätt för förväntansfulla och nyfikna föräldrar och släktingar. Det rådde en härligt glad och upprymd stämning. Skratt, musik och sång fyllde lokalen, ända fram tills det var dags att bryta upp och ta adjö. Då grumlades såklart glädjen och förväntningarna inför det stundande sommarlovet, av avskedets stund och allvar.
Så fort rektor rundat av, började elever och föräldrar strömma mot oss lärare för att tacka för det gångna året och hälsa "glad sommar". Framför mig bildades emellertid en lite annorlunda kö - där stod sorgsna elever och föräldrar för att ta farväl... inte bara för sommaruppehållet, utan helt och hållet. Tårögda, ledsna och frustrerade i sin maktlöshet och oförmåga att påverka situationen, tog de adjö av mig. Jag grät och kramades, grät och kramades om vartannat i vad som kändes som en minut eller en evighet - tiden liksom upphävdes... det enda som existerade var jag, eleverna och nödvändigheten att få säga de absolut rätta sakerna till var och en.
När alla till sist hade gått och lokalen var tom, upptäckte jag överraskat hur många saker jag hade att bära med mig därifrån - att jag fått blommor, kort och paket av elever och föräldrar hade jag vagt noterat, men inte direkt tagit in i mitt medvetande. Det allra viktigaste hade varit att uppmärksamt och koncentrerat möta var och en i avskedets stund, så att denna blev så bra som möjligt. När jag nu såg den stora högen av saker, blev jag först stum av överraskning... sen kom tårarna igen. Tänk, att så många velat visa sin kärlek och uppskattning!!! För MIG!!!
När jag kom hem satte jag upp alltihop på köksbordet i mors och fars kök (jag bor ju där i väntan på att hitta en lägenhet). Sen satte jag mig på en köksstol och bara tittade.... och kände... och grät.
Först en låååång stund senare öppnade jag kort och paket - och då var det dags för mera tårar. Även mina föräldrar rördes till tårar av alla berömmande ord och fina gåvor.
Jag vill gärna dela den här fina och känsloladdade situationen med er bloggläsare och också återigen tacka elever och föräldrar. Nedan har jag lagt in bilder, men för att skydda och inte onödigtvis blotta givarna, har jag suddat dessas namn.
Har ni sett så många kort, blommor och presenter?!! Man skulle kunna tro att jag fyllde 50 eller nåt!
Och detta fantastiskt vackra och handgjorda kort fick jag av en superhärlig elev med sådan fantastisk musikalitet, att t.o.m. hans bokstäver dansar.
Den här killen är i sanning social kompetens personifierad!!! Maken till trevlig ung man i alla avseenden får man verkligen söka efter!! Denne unge man kommer att gå precis hur långt som helst - med sitt stora, varma och generösa hjärta, sitt charmerande sätt och enorma begåvning kan han inte annat än vinna i livet! Jag kommer att sakna dig enormt!!
Kärlek! Kärlek!!!
Och denna urläckra och kitchiga handduk/duk/väggbonad fick jag av en av klassens stora språkbegåvningar - tack snälla!!! Jag älskar den!!!
Den kommer att pryda mitt kök (när jag lyckas hitta en lägenhet) och verkligen vara pricken över i:et.
Tusen tack för alla gånger du och dina fantastiska föräldrar hjälpt till, ställt upp och på alla sätt bidragit till att göra tillvaron eller situationen bra för, såväl mig, som alla andra på skolan!! Du och de är verkligen guld värda!!!
Jaa, ni ser - jag blev så otroligt uppvaktad det här terminsslutet, att jag knappt kan tro det är sant! Och som konsekvens på uppvaktningen följde såklart en ansenlig mängd tårar. Sist jag grät så mycket var när jag lämnade mina kära, kära elever på Praktiska, och gången före det då jag tvingades skiljas från mina högt älskade Humpar på John Bauer.
Tänk, så mycket känslor som ryms i en lärare... det trodde ni inte va? Lärare är väl inte funtade som andra - vanliga dödliga - människor... eller?
Slutligen vill jag säga, att jag under detta läsår känt mig oerhört privilegierad och välsignad, som fått vara på denna härliga skola bland alla dessa underbara människor i olika åldrar - ingen nämnd och ingen glömd!
Tusen tusen tack alla ni!!!
Be blessed!
Efter ett härligt, roligt, fantastiskt och glädjefyllt läsår, har vi nu haft skolavslutning. På tidigare skolor har dessa varit fyllda av mer eller mindre uttråkade elever och föräldrar, som alla svettiga och trötta bara väntar på att eländet ska vara över, så att de får åka hem. Denna skolavslutning var emellertid helt annorlunda; de här eleverna var glada och helt med på noterna - de uppträdde på många olika sätt för förväntansfulla och nyfikna föräldrar och släktingar. Det rådde en härligt glad och upprymd stämning. Skratt, musik och sång fyllde lokalen, ända fram tills det var dags att bryta upp och ta adjö. Då grumlades såklart glädjen och förväntningarna inför det stundande sommarlovet, av avskedets stund och allvar.
Så fort rektor rundat av, började elever och föräldrar strömma mot oss lärare för att tacka för det gångna året och hälsa "glad sommar". Framför mig bildades emellertid en lite annorlunda kö - där stod sorgsna elever och föräldrar för att ta farväl... inte bara för sommaruppehållet, utan helt och hållet. Tårögda, ledsna och frustrerade i sin maktlöshet och oförmåga att påverka situationen, tog de adjö av mig. Jag grät och kramades, grät och kramades om vartannat i vad som kändes som en minut eller en evighet - tiden liksom upphävdes... det enda som existerade var jag, eleverna och nödvändigheten att få säga de absolut rätta sakerna till var och en.
När alla till sist hade gått och lokalen var tom, upptäckte jag överraskat hur många saker jag hade att bära med mig därifrån - att jag fått blommor, kort och paket av elever och föräldrar hade jag vagt noterat, men inte direkt tagit in i mitt medvetande. Det allra viktigaste hade varit att uppmärksamt och koncentrerat möta var och en i avskedets stund, så att denna blev så bra som möjligt. När jag nu såg den stora högen av saker, blev jag först stum av överraskning... sen kom tårarna igen. Tänk, att så många velat visa sin kärlek och uppskattning!!! För MIG!!!
När jag kom hem satte jag upp alltihop på köksbordet i mors och fars kök (jag bor ju där i väntan på att hitta en lägenhet). Sen satte jag mig på en köksstol och bara tittade.... och kände... och grät.
Först en låååång stund senare öppnade jag kort och paket - och då var det dags för mera tårar. Även mina föräldrar rördes till tårar av alla berömmande ord och fina gåvor.
Jag vill gärna dela den här fina och känsloladdade situationen med er bloggläsare och också återigen tacka elever och föräldrar. Nedan har jag lagt in bilder, men för att skydda och inte onödigtvis blotta givarna, har jag suddat dessas namn.
Har ni sett så många kort, blommor och presenter?!! Man skulle kunna tro att jag fyllde 50 eller nåt!
Den elev som överräckte den här, tryckte med kraft paketet i mina händer och sa med tydlig emfas:
- Du är precis så här!!! När du öppnat kommer du att förstå.
När jag öppnat paketet och sett vad som var i, satt jag en lång stund som paralyserad med blicken skymd av tårar.
Jag tror att det var det allra vackraste någon elev någonsin gjort för mig under mina 25 år i skolan.
Miljoner tårfyllda tack för det!!! Du och dina föräldrar är i sanning helt unika!!! Er like finns inte, det vågar jag ta gift på!!
Ni berikar skolan på så många sätt, att jag inte ens kan börja beskriva det - det skulle uppta en alldeles på tok för låååååång del av detta inlägg, vilket ju egentligen var tänkt att visa, och dela med er alla, mina tacksamma varma känslor och min kärlek till er elever. Jag kommer emellertid att, längre fram, resonera kring och fördjupa mig i just detta - när jag nu äntligen fått mig en blogg, kommer jag sannerligen att nyttja den till saker som ligger mitt hjärta nära. Och en av alla dessa saker är just elever och deras föräldrar.
Stor, tacksam och varm kärlek till er så länge!!!
Och du - fortsätt skriva!!! You're really good!!!
Här nedan en förstoring av texten.
Visst är det mäktigt??!! Förstår ni hur stort det är för en lärare, att få ett sånt omdöme? Att elever säger sånt, är stort nog - att få det formulerat i skrift så här är helt otroligt stort!!
Texten sammanfattar, upptäckte jag senare, på ett rätt bra sätt allas avskedsord, kort, sms, mms, mail och blogginlägg... och det känns helt otroligt! Det fyller hela bröstet - en blandning av smärta, glädje, gråt och stolthet.
- Du är precis så här!!! När du öppnat kommer du att förstå.
När jag öppnat paketet och sett vad som var i, satt jag en lång stund som paralyserad med blicken skymd av tårar.
Jag tror att det var det allra vackraste någon elev någonsin gjort för mig under mina 25 år i skolan.
Miljoner tårfyllda tack för det!!! Du och dina föräldrar är i sanning helt unika!!! Er like finns inte, det vågar jag ta gift på!!
Ni berikar skolan på så många sätt, att jag inte ens kan börja beskriva det - det skulle uppta en alldeles på tok för låååååång del av detta inlägg, vilket ju egentligen var tänkt att visa, och dela med er alla, mina tacksamma varma känslor och min kärlek till er elever. Jag kommer emellertid att, längre fram, resonera kring och fördjupa mig i just detta - när jag nu äntligen fått mig en blogg, kommer jag sannerligen att nyttja den till saker som ligger mitt hjärta nära. Och en av alla dessa saker är just elever och deras föräldrar.
Stor, tacksam och varm kärlek till er så länge!!!
Och du - fortsätt skriva!!! You're really good!!!
Här nedan en förstoring av texten.
Visst är det mäktigt??!! Förstår ni hur stort det är för en lärare, att få ett sånt omdöme? Att elever säger sånt, är stort nog - att få det formulerat i skrift så här är helt otroligt stort!!
Texten sammanfattar, upptäckte jag senare, på ett rätt bra sätt allas avskedsord, kort, sms, mms, mail och blogginlägg... och det känns helt otroligt! Det fyller hela bröstet - en blandning av smärta, glädje, gråt och stolthet.
Det här designade och otroligt vackra armbandet fick jag av en tacksam elev. Jag förälskade mig omedelbart i det och har haft det på mig ända sen dess. Ljuvliga, charmiga, trevliga och begåvade du, tusen, tusen tack!!, för både armbandet och de många andra saker du under läsåret förgyllt min tillvaro med! Du är unik och underbar!!
Tusen varma tack också till din mamma, som ställt upp och bidragit på miljoner olika sätt under läsåret!! Hennes hjälp och stöd, positiva inställning och generösa sätt att vara, har varit helt otroligt mycket värt!! All min kärlek till er!! Dessa Milanopinnar fick jag av två fantastiska och högt älskade elever, som lagt på minnet att jag tycker om såna.
Alltså - jag har visst vid nåt tillfälle berättat vilken som är min favoritkaka, och två elever har funnit detta värt att lägga på minnet. En språklärares favvokaka!! Det finner jag så underbart omtänksamt och rart att jag inte finner ord för det!!!!! Tusen mumsande och hjärtevärkande tack till er!! Kärlek!!!!!!!!!!
Dessa bägge begåvade elever kommer att bli någonting alldeles speciellt, det är jag övertygad om!! Det skulle inte förvåna mig alls, om jag en vacker dag råkar kliva över tröskeln till en privat läkarmottagning och möta den ena i fräschvit rock med stetoskopet runt halsen. Eller om jag råkar flanera förbi bokhandelns fönster och där se stora högar av den hetaste boken i handeln... skriven av... ja, just henne!!!! Tänk att jag haft förmånen att få vara en del av er skolvardag och utveckling!! Wow!
Alltså - jag har visst vid nåt tillfälle berättat vilken som är min favoritkaka, och två elever har funnit detta värt att lägga på minnet. En språklärares favvokaka!! Det finner jag så underbart omtänksamt och rart att jag inte finner ord för det!!!!! Tusen mumsande och hjärtevärkande tack till er!! Kärlek!!!!!!!!!!
Dessa bägge begåvade elever kommer att bli någonting alldeles speciellt, det är jag övertygad om!! Det skulle inte förvåna mig alls, om jag en vacker dag råkar kliva över tröskeln till en privat läkarmottagning och möta den ena i fräschvit rock med stetoskopet runt halsen. Eller om jag råkar flanera förbi bokhandelns fönster och där se stora högar av den hetaste boken i handeln... skriven av... ja, just henne!!!! Tänk att jag haft förmånen att få vara en del av er skolvardag och utveckling!! Wow!
Det här underbara kortet har en av mina lika underbara elever gjort till mig.
Jag finner inga ord för att beskriva hur mycket dessa rader betyder för mig!! Det är så vackert, så personligt och så rörande - och jag älskar både kortet och dess givare!!! Hon hör inte till mina mentorselever och engagerar sig ändå i att en språklärare ska sluta - visst är det underbart??!! Snacka om stort o varmt hjärta!!
Denna fantastiska språkbegåvning kommer att gå långt i tillvaron - det måste hon!! Nåt annat finns inte!! God wouldn't allow it!! Nej,en sån talang får man inte utan anledning, så är det bara! :o)
Låt aldrig nån enda lärare påstå, att du måste anpassa dig till den kurslitteratur som klassen använder!! Nej, kräv att få undervisning på din nivå!!! Dina språkliga kunskapar överstiger vida det man bör kunna i din ålder! Släpp aldrig greppet!! Och ge aldrig upp!!! You can do it!! Go for it, girl!! :o) Kärlek till dig!!
... och du: Stay in touch!
Jag finner inga ord för att beskriva hur mycket dessa rader betyder för mig!! Det är så vackert, så personligt och så rörande - och jag älskar både kortet och dess givare!!! Hon hör inte till mina mentorselever och engagerar sig ändå i att en språklärare ska sluta - visst är det underbart??!! Snacka om stort o varmt hjärta!!
Denna fantastiska språkbegåvning kommer att gå långt i tillvaron - det måste hon!! Nåt annat finns inte!! God wouldn't allow it!! Nej,en sån talang får man inte utan anledning, så är det bara! :o)
Låt aldrig nån enda lärare påstå, att du måste anpassa dig till den kurslitteratur som klassen använder!! Nej, kräv att få undervisning på din nivå!!! Dina språkliga kunskapar överstiger vida det man bör kunna i din ålder! Släpp aldrig greppet!! Och ge aldrig upp!!! You can do it!! Go for it, girl!! :o) Kärlek till dig!!
... och du: Stay in touch!
Och det här kortet fick jag av två andra högt älskade elever.
Så många berömmande ord... så mycket kärlek och uppskattning...
Jag hoppas innerligt att jag under läsåret lyckats ge dem lika mycket av detta, så att de vet och känner hur älskade och värdefulla de är! Hur fantastiska de är!! Hur begåvade och ljuvliga de är!!!
Tusen varma tack till er, för alla de gånger och sätt ni bägge, tillsammans med era föräldrar, förgyllt och berikat mitt läsår! Ni är i sanning guld värda och oerhört speciella!!! I mitt hjärta finns en stor plats reserverad för just er!!! Kärlek!!
Era föräldrar hör också till dem som kommit att betyda enormt mycket för mig!! Den öppna, ärliga och frimodiga kontakten med dem har betytt så otroligt mycket för mig!! Många, långa, trivsamma, roliga och givande samtal har vi haft - tusen tusen tack för dem!!! De har stärkt och tryggat mig, samt gett mig inspiration till undervisning och nya pedagogiska grepp. Ni är en otroligt värdefull resurs och tillgång för skolan! Fortsätt kommunicera med lärarna där, på samma sätt som ni gjort med mig! Det har varit guld värt!!! Stor och tacksam kärlek till er!!!
Så många berömmande ord... så mycket kärlek och uppskattning...
Jag hoppas innerligt att jag under läsåret lyckats ge dem lika mycket av detta, så att de vet och känner hur älskade och värdefulla de är! Hur fantastiska de är!! Hur begåvade och ljuvliga de är!!!
Tusen varma tack till er, för alla de gånger och sätt ni bägge, tillsammans med era föräldrar, förgyllt och berikat mitt läsår! Ni är i sanning guld värda och oerhört speciella!!! I mitt hjärta finns en stor plats reserverad för just er!!! Kärlek!!
Era föräldrar hör också till dem som kommit att betyda enormt mycket för mig!! Den öppna, ärliga och frimodiga kontakten med dem har betytt så otroligt mycket för mig!! Många, långa, trivsamma, roliga och givande samtal har vi haft - tusen tusen tack för dem!!! De har stärkt och tryggat mig, samt gett mig inspiration till undervisning och nya pedagogiska grepp. Ni är en otroligt värdefull resurs och tillgång för skolan! Fortsätt kommunicera med lärarna där, på samma sätt som ni gjort med mig! Det har varit guld värt!!! Stor och tacksam kärlek till er!!!
Här är innehållet i det paket, dessa bägge överlämnade. Ett stort, innerligt och hjärtevarmt tack till er och era fantastiska föräldrar för den superfina gåvan!!
Den fullständigt ljuuuuvliga skålen är ifrån en fabrik i Spanien som tillverkar sina produkter av returglas, och har så gjort i över ett hundra år. Jag bara ääääälskar den!!! Och lika mycket älskar jag tanken på hur unikt och miljövänligt framställd den är!
Den fullständigt ljuuuuvliga skålen är ifrån en fabrik i Spanien som tillverkar sina produkter av returglas, och har så gjort i över ett hundra år. Jag bara ääääälskar den!!! Och lika mycket älskar jag tanken på hur unikt och miljövänligt framställd den är!
Den här charmerande och vackra buketten (med en av mina absoluta älsklingsblommor Daggkåpa i) och biopresentkortet (jag äääälskar ju verkligen att se film) fick jag av tre helt fantastiska elever i en klass, som inte var min mentorsgrupp.
Jag kan inte sluta förundras över det faktum att de på det här sättet lägger tid, engagemang och pengar på skolans vikarierande språklärare!! Det ligger så mycket kärlek och "tycka om" i det att jag blir gråtfärdig varje gång jag tänker på det!!
Jag hoppas sååå att jag, under läsåret, lyckats förmedla till er hur fantastiska och unika ni är - att ni förstår hur mycket jag älskar er och tror på er kapacitet, begåvning och framtid. Ni är verkligen - really! - something extra!!!
A milion thanks to you!!!
Fortsätt - lova mig det!!! - med era språkstudier på samma ivriga, härliga sätt!! Ni kommer att vara lååångt före era kurskamrater när ni når gymnasiet, men what the heck? Den lärare ni har då, får väl bara se till att ta fram lämpligt material åt er - svårare är det inte! Låt aldrig lärare pressa in er i mallen med "Nej, ni ska läsa samma kurslitteratur och göra samma övningar som de andra i den här årkursen.." !!! Ni ska gå framåt med de språkliga sjumilastövlar ni redan nu har på er! Go for it!! Ni kan nå hur långt som helst!!
Jag kan inte sluta förundras över det faktum att de på det här sättet lägger tid, engagemang och pengar på skolans vikarierande språklärare!! Det ligger så mycket kärlek och "tycka om" i det att jag blir gråtfärdig varje gång jag tänker på det!!
Jag hoppas sååå att jag, under läsåret, lyckats förmedla till er hur fantastiska och unika ni är - att ni förstår hur mycket jag älskar er och tror på er kapacitet, begåvning och framtid. Ni är verkligen - really! - something extra!!!
A milion thanks to you!!!
Fortsätt - lova mig det!!! - med era språkstudier på samma ivriga, härliga sätt!! Ni kommer att vara lååångt före era kurskamrater när ni når gymnasiet, men what the heck? Den lärare ni har då, får väl bara se till att ta fram lämpligt material åt er - svårare är det inte! Låt aldrig lärare pressa in er i mallen med "Nej, ni ska läsa samma kurslitteratur och göra samma övningar som de andra i den här årkursen.." !!! Ni ska gå framåt med de språkliga sjumilastövlar ni redan nu har på er! Go for it!! Ni kan nå hur långt som helst!!
Och detta komplett underbara kort kom i en fantastisk och vacker bukett i svenska flaggans färger. Det är skrivet av en högt älskad, och för mig mycket speciell, elev ur min mentorsgrupp. En anmärkningsvärt trevlig, socialt begåvad, talangfull och bright ung man, som kommit att ha en stor och mycket speciell plats i mitt hjärta - nu och för all framtid!!!
Jag vill rakt in i ditt hjärta förmedla följande:
Stay in touch! Whenever you need something - a listening ear, a lift or a cup of hot chocolate - just give me a call! I'll be there. Kärlek!!
Jag vill rakt in i ditt hjärta förmedla följande:
Stay in touch! Whenever you need something - a listening ear, a lift or a cup of hot chocolate - just give me a call! I'll be there. Kärlek!!
Och detta fantastiskt vackra och handgjorda kort fick jag av en superhärlig elev med sådan fantastisk musikalitet, att t.o.m. hans bokstäver dansar.
Den här killen är i sanning social kompetens personifierad!!! Maken till trevlig ung man i alla avseenden får man verkligen söka efter!! Denne unge man kommer att gå precis hur långt som helst - med sitt stora, varma och generösa hjärta, sitt charmerande sätt och enorma begåvning kan han inte annat än vinna i livet! Jag kommer att sakna dig enormt!!
Kärlek! Kärlek!!!
Och denna urläckra och kitchiga handduk/duk/väggbonad fick jag av en av klassens stora språkbegåvningar - tack snälla!!! Jag älskar den!!!
Den kommer att pryda mitt kök (när jag lyckas hitta en lägenhet) och verkligen vara pricken över i:et.
Tusen tack för alla gånger du och dina fantastiska föräldrar hjälpt till, ställt upp och på alla sätt bidragit till att göra tillvaron eller situationen bra för, såväl mig, som alla andra på skolan!! Du och de är verkligen guld värda!!!
Och såna här urgulliga blommor i fina hinkar och paket från Village (innehållande jättefina ljushållare i glas i varierande färger) fick vi alla i kollegiet. Tusen, tusen tack för dem!! Min mor, med sina gröna fingrar, hjälper mig att hålla liv i det veka lilla blomsterlivet. Själv är jag som Kung Midas i omvänd version; allt jag rör vid vissnar per omgående, lägger sig plågat ned på fönsterbrädan och antar snabbt beige-bruna nyanser. (Faktum är att jag emellanåt låter mina krukväxter åka hem till mor på Spa. När de rekreerat sig och åter är gröna och frodiga, hämtar jag hem dem och lämnar i samma veva några ynkliga, svaga stackare i utbyte. Works wonders for my windows!! ;o) )
En oerhört fin kille i min mentorsgrupp, har målat den här fantastiska Bengt Lindströmska tavlan, som jag fick som gåva. Visst är den härlig?? Jag bara ÄLSKAR DEN!!! Tusen, tusen tack för den!! Den dag jag hittat en lägenhet och återigen har min egen bostad, ska denna få vara en solitär på en helt egen vägg - det kommer att bli kanonfint!!!!
Jag kan knappt förstå att man ger bort en sån underbar tavla - och till MIG!!! En lärare!!
Men det är lite den här unge mannen i ett nötskal; han är den så fantastiskt artig, omtänksam, generös, varsam och vänlig!! I sanning en helt fantastisk kille!
Återigen slår mig tanken: Måtte jag ha månat om, ställt upp för och visat kärlek i tillräckliga mått, så att just den här unge mannen känt sig sedd, respekterad och älskad.
Jag tror och hoppas att det är så. Han har, förstår ni, varit otroligt betydelsefull och viktig för mig. :o)
En oerhört fin kille i min mentorsgrupp, har målat den här fantastiska Bengt Lindströmska tavlan, som jag fick som gåva. Visst är den härlig?? Jag bara ÄLSKAR DEN!!! Tusen, tusen tack för den!! Den dag jag hittat en lägenhet och återigen har min egen bostad, ska denna få vara en solitär på en helt egen vägg - det kommer att bli kanonfint!!!!
Jag kan knappt förstå att man ger bort en sån underbar tavla - och till MIG!!! En lärare!!
Men det är lite den här unge mannen i ett nötskal; han är den så fantastiskt artig, omtänksam, generös, varsam och vänlig!! I sanning en helt fantastisk kille!
Återigen slår mig tanken: Måtte jag ha månat om, ställt upp för och visat kärlek i tillräckliga mått, så att just den här unge mannen känt sig sedd, respekterad och älskad.
Jag tror och hoppas att det är så. Han har, förstår ni, varit otroligt betydelsefull och viktig för mig. :o)
... och sist, men långt ifrån minst: Den vackra bukett jag fick av de ljuvliga 8:orna på kvällen för 9:ornas avslutningsmiddag. En sån glad och rörande överraskning!! Tusen varma tack, urgulliga ni, för den!!! Under min mors varsamma och blomsterbegåvade händer har den hållit sig i många dagar - idag, mer än en vecka senare, står delar av den fortfarande (de livskraftigaste blommorna) och pryder vårt köksbord.
Jaa, ni ser - jag blev så otroligt uppvaktad det här terminsslutet, att jag knappt kan tro det är sant! Och som konsekvens på uppvaktningen följde såklart en ansenlig mängd tårar. Sist jag grät så mycket var när jag lämnade mina kära, kära elever på Praktiska, och gången före det då jag tvingades skiljas från mina högt älskade Humpar på John Bauer.
Tänk, så mycket känslor som ryms i en lärare... det trodde ni inte va? Lärare är väl inte funtade som andra - vanliga dödliga - människor... eller?
Slutligen vill jag säga, att jag under detta läsår känt mig oerhört privilegierad och välsignad, som fått vara på denna härliga skola bland alla dessa underbara människor i olika åldrar - ingen nämnd och ingen glömd!
Tusen tusen tack alla ni!!!
Be blessed!
Bloggens skapare
vilken jag har att tacka för den här vackra och väl färgsatta bloggen - min dotter Märta-Li.
... och här är:
Mina andra två älskade döttrar, Ida och Ziri. Också den bilden ifrån Alanya, men den här gången vid poolen... fast den här bilden togs lite senare under semestern, vilket syns på att de är bruna och fina!
Tack älskade dott' för hjälpen!
Tänk! Nu har jag en alldeles egen blogg! Och en vacker sån till på köpet!! Den är precis så fin som jag tänkt mig!!
Tack snälla stumperumpan för hjälpen!! Jag förstår att den tagit en hel del tid att skapa - och en hel del kunskap också. Och själv har jag ingendera, så TACK Märtis! Nu ska här bloggas! :o)
Tack snälla stumperumpan för hjälpen!! Jag förstår att den tagit en hel del tid att skapa - och en hel del kunskap också. Och själv har jag ingendera, så TACK Märtis! Nu ska här bloggas! :o)
Testing
Jag har nu gjort en blogg åt mor och skriver ett första testinlägg.
Några synpunkter??
Märta-Li
Några synpunkter??
Märta-Li
