Jag sitter, med morgonkaffet bredvid mig, och funderar över arbetslösheten... jag tillhör ju återigen den så skämtsamt kallade. ledighetskommittén. Egentligen ingenting att skoja om, för det är absolut ingenting som är lustigt med att inte ha nåt jobb... eller att nyss ha lämnat ett jobb man trivdes kanonfint med. Det är tvärtom bara ledsamt!

På den skola jag nyss lämnat, fanns en fullständigt underbar lärare, Anna, som var (är) skolans bild- och slöjdlärare. Såna som hon växer inte på träd och det är verkligen synd, för oj, vilka roliga, stimulerande och lärorika saker eleverna då skulle få uppleva. Skolans värld behöver fler såna som hon!!!
Hon och jag gjorde bl.a. en härligt höstig utflykt med 8-9:an till Södra berget, där de fick måla akvarell och skriva texter till sina bilder. Anna målade en "provbild" till vilken jag skrev en liten text - detta för att inspirera eleverna och visa ungefär hur vi tänkt oss deras slutresultat. Här nedan ser ni Annas härliga bild och min tillhörande enkla lilla text.
Visst är Anna en fantastiskt duktig konstnär??!! Jag är sååå imponerad! ... och saknar henne så.

"Mina steg får de nedfallna löven att prassla, när jag går längs den höstfrostiga stigen.

Jag tänker på dig och plötsligt känns mina frusna fingrar inte längre kalla.
Du gör mig alltid så glad - tillsammans med dig kan jag aldrig vara på dåligt humör.

Den tunna isen på en vattenpöl krasar glatt under mina kängor. Förtjust trampar jag igen och igen och igen, tills den ligger där som ett gnistrande pussel.

Nu är hela jag varm och jag kan se min ångande andedräkt som ett moln framför mig.

Skogen, ängarna och bergen lyser och sprakar i höstens alla färger.
Jag känner hur jag fylls av glädje och energi.

Då kommer jag att tänka på dig igen och kroppen blir liksom på tok trång - alldeles för liten - för alla dessa stora känslor. Jag sträcker armarna rakt ut med mina färgglada fingervantar som lustiga vimplar längst ut... och sen snurrar jag runt, runt, runt tills jag lyckligt skrattande ramlar omkull bland löven."