Värkligheten
Ja, mitt liv och min värkfyllda vardag består verkligen av en underlig mix av värk och skratt, nedsättningar och humor, utmattning och glädje.
Fibromyalgi, PTSD, utmattningssyndrom, depression, artros och kristallsjuka är verkligen ingen bra kombo. De gör livet fattigt, besvärligt, oförutsägbart och tufft att leva -- i synnerhet eftersom det innebär närkontakt med Försäkringskassan...
Försäkringskassan utlöste en rejäl episod av PTSD, när de utan förvarning och mitt i en sjukskrivningsperiod plötsligt drog in min rätt till sjukpenning. Jag föll också handlöst rakt ner i ett stort svart hål av depression.
Det visade sig senare att handläggaren "gjort ett misstag", men förklara det för min PTSD. Den var ju redan akut och höll mig i ett stenhårt grepp.
Sålunda tillkom fler sjukdomstillstånd och nedsättningar, än jag initialt hade då läkaren sjukskrev mig. Rehabiliteringstiden ökade väsentligt. Dyra mediciner behövdes för att hålla mig på benen. Jag mådde sämre och sämre. Livet blev fattigare, hårdare och mer värkfyllt.
Att leva på 10500 kronor per månad är verkligen ingen dans på rosor. Märkligt att ett land som Sverige kan ha ett samhällssystem, som stänger ute människor i behov av ekonomiskt stöd under sjuk och arbetsoförmögen tid, eller hur?
- Men du har väl bostadsbidrag! säger många.
- Nej, det har jag inte, för det är jag inte berättigad till, eftersom jag inte är pensionär och inte är ensamstående förälder med hemmaboende barn.
- Ja, men då har du ju rätt att få soc! säger de då.
- Nej, det har jag inte heller, eftersom jag äger min bostadsrätt och har en gammal bil på avbetalning.
Sålunda får jag försöka klara mig på denna magra summa, men det går inte att få den att räcka till både löpande utgifter, mat, kosttillskott, mediciner, läkar-/vårdkostnader, kläder och annat nödvändigt.
Osökt går mina tankar till den gamla filmen "Närkontakt av tredje graden", där allt i en familjs liv successivt rasade och mannens liv till slut bara cirkulerade kring en enda sak -- ni har säkert sett den. Precis så skruvat är det att försöka leva med Försäkringskassan i sitt liv, men det är snarast en travesti som jag skulle kalla "Glapp kontakt av sämsta graden".
Emellertid gör humor, älskade barn, underbara barnbarn, fina vänner och värmande solsken att livet på nåt sätt ändå funkar och linkar vidare.
Häromdagen såg jag dokumentären om Josefin Nilsson och det väckte mycket inne i mig. Det skapade återupplevelser i mardrömmar och även känslor, tankar och reaktioner i vaket tillstånd. Jag förstår att det är PTSD:n som kickar in... men att jag förstår gör det faktiskt inte lättare att hantera.
Minnesbilder av samtal och händelser dyker osorterat upp när jag sover, ser tv, skriver ett mejl eller står på City Gross och söker rätt mjölk i mejerikylen. Känslor, andning, hjärtfrekvens och tankeförmåga hamnar i ett huj bortom kontroll (exempelbilder följer).
Det är oerhört utmattande med en kropp och en hjärna, som nästan ständigt är i omedveten och okontrollerbar flykt- och försvarsberedskap. Det belastar stressystemet alldeles enormt dygnet runt. Jag önskar att jag kunde förklara för mig själv att jag INTE är i fara och att jag kan vara helt lugn, men så funkar det dessvärre inte.
Jag ska snart påbörja den PTSD-behandling, som jag borde ha fått för massor av år sedan.
Man har nogsamt förvarnat mig att den kommer att bli tuff.
Jag tänker dock att den får vara hur tuff som helst, bara den gör dessa okontrollerbara reaktioner mer hanterbara och sällan förekommande.
Med mindre stressbelastning har min kropp och min hjärna bättre förutsättningar att läka.
Jag ser fram emot att bli "vanlig" igen.
