En liten svart katt har börjat ta för vana att komma till min altan. Ibland kommer den spatserande på fönsterblecket, när jag äter frukost eller sitter vid datorn innanför fönstret. Ibland sitter den på fönsterblecket eller räcket, när jag kommer hem. Det märks att den tycker att den faktiskt "äger" min altan. 

Den doftmärker presenningen över mina utemöbler och överdraget på min grill med en liten dusch varje gång den lämnar altanen.Kanske har någon annan katt lämnat sin doft där, så att den här kattens dito måste förstärkas..?

Det brukar även komma en grå kisse med liksom tofsar uppe på öronen, men den har jag inte sett på länge nu. Kanske sitter dess doft ändå kvar här? Eller behöver katters doft förstärkas och bekräftas vid varje besök? Jag vet inte, för jag har ingen egen katt och är inte så insatt. Jag tycker bara att de är otroligt fascinerande, vackra och härliga djur. 

 

Jag blir barnsligt förtjust varje gång jag ser katter på min altan, för jag har ju inget eget husdjur.

Det gör mig så glad, när de plötsligt passerar förbi mig på utsidan fönstret där jag sitter vid datorn. De lämnar små söta tassavtryck på fönsterblecket och det är så gulligt att jag nästan vill låta bli att torka av fönsterblecket, när jag putsar fönstren.

Ibland lägger sig kissen på en av stolarna och myser. Då smyger jag omkring här inne, så att jag inte ska skrämma honom / henne. Det känns så gott att den ligger där.

 

Dock skulle jag aldrig mata eller klappa dem, när de är på altanen. Då skulle de kanske bli förvirrade och på fullaste allvar tro att de har bytt ägare och adress. 

 

 

 

Idag satt den svarta katten och myste i solskenet på mitt fönsterbleck, när jag kom från mitt morgonpass med seniorerna på gymmet. Jag passade på att knäppa några bilder på den.  :) 

 

 

 

 

- Nej, söta lilla kisse, du bor faktiskt inte här och därför har jag aldrig klappat dig uppe på altanen -- bara när du är ute på gångvägen. 

 

 

Kissen har så himla lite kvar av sina öron, så jag gissar att den endera har slagits väldigt mycket eller att den har förfrusit öronen. Vilkendera det än är, så är det ledsamt att se. Det är en så kärvänlig och pratglad kisse. 

 

 

När det kommer folk på gångvägen brukar den lämna sin plats på fönsterblecket och med majestätiskt lugn spatsera över altanen bort till grillen, lukta lite på överdraget och sedan darra till med svansen i en doftdusch, innan den vigt skuttar upp på altanräcket. Där sitter den sedan och testar förbipasserande med lite jamande småprat. 

 

 

Idag råkade det vara jag som kom på gångvägen, så vi pratade och kelade en stund innan vi skildes åt och gick åt varsitt håll. 

Kissen är jättemysig och det är himla trevligt att den gjort sig så hemtam på min altan, men jag ska försöka ta reda på var den bor, så att jag vet till kommande iskalla vinterdagar.