Shopping och Hotell Abbasi
Jag, Minoo, Mitra och maman Zari åkte ut på en liten shoppingrunda.
- Adams? frågade en av dem och räckte ett tuggummi till mig där jag satt i baksätet.
- Merci, tackade jag och tog emot.
Tuggummit var av gammaldags Juicy Fruit-modell. Avlångt och inslaget i ett tunt staniolpapper.
Jag tog av papperet och stoppade in tuggummit i munnen. Medan jag tuggade och kände efter vad det smakade, tittade jag förstrött på papperet. Det fanns en text på det.
Jag läste först per automatik och utan större intresse, men när det gick upp för mig vad det stod där, blev jag förbluffad. Varför? Tja, läs själv!
Skulle inte du också finna det anmärkningsvärt, att få ett tuggummi som det här i ett land som Iran?
I Iran får kvinnor inte visa sina armar eller ben, de måste skyla formerna på sin bål och de måste täcka sitt hår. Sex före äktenskapet är förbjudet. En iransk man och en iransk kvinna, som inte är gifta med varandra (eller tillhör samma familj), får egentligen inte ens vistas offentligt tillsammans - t.ex. promenera runt på stan tillsammans. Det finns också en rad andra sedlighetslagar och "sedlighetssystem" att förhålla sig till.
Mot bakgrund av detta, förstår du nu säkert varför jag reagerade på texten på tuggummipapperet.
Vi besökte en affär med husgeråd, hushållsmaskiner och heminredning. Medan jag väntade på Minoo, som pratade med en av affärsinnehavarna, lät jag blicken vandra runt på allt det vackra i den välfyllda butiken.
Min blick fastnade såklart på dessa ofantligt vackra gröna lampor. Jag blev omedelbart och hejdlöst förälskad.
Minoo knäppte kort på butikens katalogsida med utbudet av traditionella persiska lampor. Jag bad såklart att få bilderna, så att jag kunde se vad som finns och även få kontaktuppgifterna till butiken. För framtida bruk/behov, alltså. Persiska skönheter av det här slaget kan man aldrig få för många av.
När vi gick därifrån hade jag köpt två jättebra saker:
- en polo paz - alltså, en riskokare av mycket god persisk kvalitet
- en hårborttagare, som rycker med trådar precis så som är brukligt - enda skillnaden är att det här är en maskin, som gör det.
På kvällen skulle vi åka till det urgamla, anrika och mycket vackra Hotel Abbasi.
Jag, Javid, Ghazal och Hoora kom lite före de andra, så vi slog oss ner på muren utanför och väntade...
Vi passade på att ta en liten trevlig selfie.
- Äh men vadå? Måste'ru fota? Du ha' ju vare' här förut! skrattade unge Faraz.
När han blir äldre kommer han att förstå behovet av att spara vackra stunder, upplevelser och miljöer på bild.
I Iran växer det blommor, buskar och träd, som jag aldrig tidigare skådat. Det här till exempel.
Vackert, eller hur?
Hotellet är så vackert att jag blir alldeles stum och betagen.
Betänk att detta är världens äldsta hotell, som fortfarande är i bruk. Man kan alltså bo i den här sagolikt vackra miljön - kanske i något av de här rummen. Det skulle vara som att bo i sagan Tusen och en natt, eller hur?
Överallt på den vackra och grönskande innergården finns tjusiga fontäner, dekorationer, planteringar och möbler.
Vi slog oss ner och väntade in de andra.
Jag kan försäkra att det var väldigt varmt med full mundering i den nästan 40-gradiga kvällsluften, men en svag bris letade sig då och då in i trädgården - det var några sekunders synnerligen välkommen och skön svalka.
Att tvingas ha långbyxor, långärmat och hijab är emellertid en minimal uppoffring, för att få uppleva alla dessa minnesvärda och fantastiska saker. Jag lär mig dessutom såååååååååååå mycket.
- Åsa, vad vill du ha? frågade Navid. Bastani? Falodeh? Ash?
Ville jag ha glass, persisk isglass eller soppa? Helt utan tvekan svarade jag:
- Ash, lotfan.
Soppan på det här hotellet är nämligen to die for. De är berömda för den.
Det är en vegetarisk soppa, som innehåller många smakrika bladgrönsaker och en slags pasta, som är tillverkad av en jättegod yoghurtprodukt.
Soppan serveras med topping av kaersk (yoghurtprodukten), stekt lök och stekt mynta.
Man pressar lime och doftar över svartpeppar. Sedan avnjuter man sin soppa. Sååå gott!
Det finns en matthandlare, som visar och säljer sina mattor inne på hotellet. Vi poserade för bildtagning utanför ingången.
Käraste Minoo och Navid, som är föräldrarna i min persiska familj. Det är alltså tack vare dessa härliga människor, som jag får möjlighet att resa till Iran och uppleva allt detta annorlunda, underbara och vackra.
Här har jag tjyvknäppt ett sällskap, som har bokat bord och äter en kvällsmåltid.
Inte så artigt att fotografera okända människor - jag vet - men jag tror inte att de märkte något eller blev störda av det.
Hotellet hade underhållning med traditionell persisk musik.
Eftersom både Navids pappa och Javid är mycket aktiva och duktiga inom den traditionella persiska musikkonsten, så var detta extra intressant för mig.
Det cittra-liknande instrumentet till vänster heter santoor. Det spelas med en slags pinnar med böjda toppar.
Det högra truminstrumentet heter tombak.
Sångerna de spelar är helt tydligt välkända för alla perser, som sitter i restaurangen. De nynnar med i texterna och melodierna.
I den här sagolika miljön kan man alltså bo. Och hotellet är inte så himla dyrt med svenska mått mätt.
Se själv. Här är prislistan på deras hemsida.
Om man t.ex. väljer att bo i ett vanligt tvåbäddsrum med frukost, så kostar det ungefär 150 euro per natt inklusive frukost. Den enklaste sviten kostar under 200 euro per natt.
Det här är väl, om jag inte misstar mig, vanliga svenska storstadspriser.
Iran är ett fantastiskt vackert och intressant land att vara turist i, och alla är sååååå vänliga och omtänksamma, det kan jag intyga.
Om du reser hit till det vackra Esfahan, så unna dig gärna en natt på just det här hotellet.
Här har ungdomarna roat sig med selfies.
Vi poserar glatt för ett minnesfoto av den här härliga kvällen.
På väg ut passar vi på att ta en bild vid bordet, där hotellet placerar flaggor från de aktuella hotellgästernas hemländer.
Vi konstaterade att vi inte kunde se någon svensk flagga varken på bordet, på hyllan i receptionen eller i montern ute i entrén.
Skämtsamt frågade jag portiern var deras svenska flagga stod. Han såg förvirrad ut och svarade att han trodde att den fanns i entrén. Jag svarade med glimten i ögat:
- You don't have one. Shame on you.
Jag förstod emellertid att de inte har nån, eftersom de inte har haft någon orsak till det. Sannolikt har det inte bott nån svensk där. Det kanske är en nolla vi borde spräcka, eller hur? Nog borde vi väl ge dem en orsak att skaffa en svensk flagga? Tänk att vara den första svensken, som bor på hotellet! Det vore väl nåt! :D
Kommentarer
Trackback
