Jag blev allergisk mot pälsdjur, när jag var 11 år. Då tvingades vi göra oss av med våra älskade hundar och jag tvingades också att sluta vara i stallet. Jag fortsatte rida utomhus under några år, men till slut gick inte det heller. Jag blev sjuk av alla pälsdjur - t.o.m. det som betraktas som "allergivänliga" pälsdjur.

 

Jag var ju född och uppvuxen på en bondgård, så det var en stor sorg för mig, att bli jättesjuk av vartenda gulligt, ulligt, mjukt och kärleksgivande djur. Allergin gav mig allt från svullna röda ögon och utslag till astma och nässelfeber. Så var det ända fram tills mot slutet av 2000-talet, då min äldsta dotter Märta-Li och hennes kissar bodde i Stockholm under några år. Jag medicinerade jättemycket för att kunna bo hos henne över en helg, men upptäckte så småningom, att jag successivt kunde dra ned på medicineringen. När hon flyttade tillbaka hit till Sundsvall, behövde jag bara ta den mildaste allergitabletten och ingen astmaspray alls. Varför vet jag inte säkert, men sedan jag "dammade in i väggen" i början av 2000-talet, har jag medvetet försökt att leva sundare, äta hälsosammare, ta kosttillskott (mineraler, vitaminer etc), lyssna mer till kroppen och sova mer regelbundet. Min egen teori är, att det är allt detta sammantaget, som nu visar sig som minskad allergi. 

 

Idag tar jag ingen allergimedicin alls och jag kan gosa med mina fyrbenta barnbarn, när jag träffar dem. Det enda jag inte kan göra, är att klappa dem och sedan ta mig i ögonen. I övrigt känner jag inte alls av någon som helst kattallergi längre. 

 

Min allra första kärleksrelation med en katt, var med Märta-Lis Jörgen Jönsson. Han var så vacker, ståtlig, vänlig, tålmodig och klok. Han finns alltså inte mer, men i mitt kök har jag en bild på honom.