R.I.P. älskade Jörgen Jönsson
Efter att den kloke och vänlige älsklingskissen Jörgen Jönsson varit borta flera dagar, blev Märtis orolig och la ut en efterlysning.
Tyvärr inga svar... Igår fick vi emellertid, via Ida, veta att någon sett en död katt, som motsvarade beskrivningen. Och jaa, det visade sig vara vår käre Jörgen. :(
Här följer några fina minnesbilder på hjärtekissen Jörgen Jönsson:
Jörgen har krupit upp i mitt knä och ligger där precis hela hemresan, då jag kör lastbilen med Märtas flyttlass från Bagarmossen hem till Sundsvall. Ljuvliga härliga kisse!! <3
Det var inte precis lätt för honom att få plats mellan ratten och min mage, för utrymmet var litet och han var en stor o ståtlig kattherre, men han valde att ligga där ändå --- och jag ääälskade att han gjorde det!! <3
Jörgen myser på sin altan på Bågevägen 47d.
Jörgen sussar gott o djupt...
Jörgen slöar i solen på bordet i nya lägenheten på 16b -- mycket nöjd med att slippa utomhuskylan.
Jörgen delar gärna med sig av mattemyset till det nya lilla pyret i familjen.
Jörgens första och enda besök inne hos mig. (För övrigt det enda kattbesök jag nånsin haft i min lägenhet -- Jörgen var speciell och honom skulle jag aldrig ha nekat någonting.)
Märtis o Maire kom över för att hjälpa till med förberedelserna inför Idas 25-årskalas och då följde Jörgen med. Han gick stillsamt runt och luktade på möbler o saker, och kom sen ut till oss i köket.
- Hej, murrmurr! tycktes han säga, och gosade sig runt mina ben.
- Håller du på med nåt till mig kanske..? undrade Jörgen, men nope -- grädden skulle vara till Idas 25-årstårta.
Älskade Jörgen hade en mycket speciell och stor plats i mitt hjärta! Han var den första katt, som jag lärt känna och som jag fått närma mig. Jag har ju varit allergisk sedan jag var 11 år, och har sen dess inte haft särskilt mycket med katter eller andra pälsdjur att göra.
När jag var 23-25 år genomgick jag en hyposensibilisering, men det var först när Märta bodde i Bagarmossen som jag upptäckte att jag inte längre blev lika sjuk av katter. Jörgen var sålunda den allra första katten, som jag gosat och myst med i vuxen ålder.
Jag minns hur fantastiskt stort det var den första gången han lät mig klappa o gosa med honom. Och den första gången jag vaknade med honom bredvid mig på huvudkudden och det första jag såg var hans stora vackra ögon -- jaa, WOW vilket stort och fint ögonblick det var!!! Jag bara låg där -- lyckligt andäktig och mycket rörd.
... och nu är älsklings-Jörgen borta.
Sov gott, älskade kisse!
Kommentarer
Trackback
