Tidigt i morse åkte jag till lägenheten, för att börja med golvet. Jag slipade av ojämnheter, dammsög, la ut första våden underlagspapp och sen körde jag igång.




Här har jag, som synes, hunnit några längder och jag känner mig mycket, mycket duktig!





Fallande längder, precis som jag lärt mig, och mycket, mycket prydligt.... tyckte jag, alltså.




Broder Pär kom vid lunch och hjälpte mig att lägga. Då gick allt fortare och smidigare! I ett huj hade vi fått in mer än halva golvet. Det gick så snabbt, att det kändes som om vi skulle kunna hinna klart hela golvet idag...


Men så dök en felaktig golvplanka upp i högen och vi såg det inte, förrän den redan var lagd och ytterligare en rad förseglade den i sitt läge. Jag visste inte helt säkert hur man tar isär den här typen av golv, så jag slog Torbjörn en signal uppe på Bydalens Golv. Han var tyvärr bortrest, så jag fick numret till Mattias - deras golvläggare - istället. Jag ringde honom och fick veta, att de precis då var på väg från Kovland efter avslutat värv, så de kunde titta förbi mig och se om de kunde hjälpa mig lösa problemet. Jag blev mycket glad och lättad över att allt löste sig så lätt. Medan vi väntade på dem, mumsade Pär och jag på pizzan, som han varit ner o köpt på Cleopatra.


Så kom de två mycket trevliga golvläggarna. De kikade på golvet, sen tog det bara nån minut innan den felaktiga brädan var borttagen. Oj, så geschwint det går, när proffsen gör det.  :o)
Sen frågade de försynt, ifall jag skulle ville ha några tips och råd. Självfallet tackade jag JA, för golvläggning är ju verkligen inte det jag är bäst på här i världen... och då fick jag veta följande:



1. Jag hade lagt golvet åt fel håll.
Man ska inte lägga verktyget mot den platta kanten och slå ihop brädorna, utan man ska slå mot den tunna läppen som står ut (den vänstra av profilerna på bilden nedan). Jag förtydligar: Man ska inte slå mot "hon-brädan" (höger), utan mot "han-brädan" (vänster). Annars riskerar man att slå sönder brädorna i kanten.
Jag hade aldrig ens i min vildaste fantasi trott, att man skulle slå på den veka lilla läppen som står ut längs långsidan av golvbrädan -- det verkar ju liksom vara den allra vekaste delen av golvbrädan, som ju skulle kunna gå sönder utan mycket våld alls... och ack så fel jag hade.








2. Jag hade lagt golvet med på tok för kort avstånd mellan skarvarna.
Så som jag lagt det, riskerade golvet, att med tiden spricka isär i skarvarna. Det ska visst finnas nån anvisning, som talar om att man rekommenderar minst 30 cm - gärna mer! - mellan skarvarna. Någon sån har jag förstås varken sett eller läst.
Så som mina skarvar ser ut på bilden här nedanför -- prydligt förskjutna från bräda till bräda med bara drygt 15 centimeters mellanrum -- ska det alltså inte se ut. Golvet ska allra helst läggas precis som vi lade köksgolvet -- de ska alltså saxas ungefär som tegelstenar. Då blir det ett stadigt och starkt golv, som ligger där man la det utan att skarvarna glesnar med tiden eller golvet blir knäppigt och knakigt.

 




Golvläggarna var mycket uppmuntrande och vänliga, när de rekommenderade att jag skulle tar isär hela golvet och vända det åt andra hållet. Det skulle då bli mycket, mycket lättare att lägga den sista biten, lovade de.
Jag började nästan gråta. Ta isär det!!  Men alla småbitar - allt jag kapat!! Hur skulle jag nånsin få ihop allt igen - och spegelvänt!!!??? Det blev bara för mycket.

- Vad kostar det att leja er för att lägga in det? frågade jag uppgivet, för då kände jag att detta skulle jag aldrig gå iland med.



Och vad gjorde de snälla golvläggarmänniskorna då, tror ni?
- Vi kan göra så här att vi tar isär golvet och sorterar det åt dig, föreslog de vänligt. Då kommer det att gå mycket lättare för dig att få ihop det igen.


Handfallen och förstummad stod jag sen och såg hur de lätt och snabbt plockade isär allt jag slitit med sen klockan 8 imorse. De förstod förmodligen hur förtvivlad och uppgiven jag kände mig -- helt säkert insåg de också, att jag nog inte skulle komma att klara detta. Sålunda lade de, utan att fråga eller kommentera, ihop rad efter rad och inom femton minuter låg alla brädorna på plats igen -- spegelvänt och med en halvmeter mellan skarvarna. En kvart var allt det tog, när proffsen gjorde det!! (Oj, en sån amatör man är, va!)

Jag var så lättad och lycklig att jag nästan grät. Nu var jag ju back-on-track och det hela kändes plötsligt görligt igen. Detta skulle jag klara!! Detta skulle gå!!! Yippie!!




Här sorteras det raskt och geschwint, bitar skickas kors och tvärs över rummet och allt går i ett fasligt huj.





















Det är alltså så här golvet ska se ut!



Så här ska skarvarna vara -- en bra bit ifrån varandra!


Ja, vad kan man säga? Jag behöver åka upp och hämta en rulle golvpapp och ett paket till av golvbrädorna, för jag har råkat få lite för lite. Samtidigt tänker jag köpa nåt gott att ge till herrarna, som så vänligt och chevalereskt hjälpte mig. Så snälla, hjälpsamma och lyhörda karlar har jag sällan mött i mitt liv!

Tusen, tusen tack snälla ni för hjälpen!!!