Jag har en del bilder från några dagar bakåt, som jag ännu inte hunnit lägga ut här, men igår var en sån fantastisk dag och vi knäppte så otroligt många bilder, att jag bara måste hoppa i tiden och lägga ut dem här på en gång. Jag kan bara inte låta bli att dela detta med er.
Ron tog oss med upp till ett litet vattenfall. Här är en blandad kompott bilder från vår dag. Se och njut! Nog förstår ni nu varför Skottland är Skottland och varför vi hela tiden vill återvända hit?

På väg upp... Ron visar och förklarar...




... och skojar lite förstås - för det är Ron i ett nötskal.  :o)







Lustigkurren nr.1.  :o)




Utsikt över Largs "centrum" - de två kyrktorn ni ser mitt i bilden, har vi precis utanför vårt burspråksfönster (bara två hus mellan oss och kyrkorna) och så ser vi förstås vattnet mellan kyrktornen.

Vi hann liksom bara gå 50 meter uppför den branta backen, så vände man sig om och kastade en blick över axeln  --  och då var man ju bara tvungen att knäppa ett kort. Och sen gick man 50 meter igen, och så var det dags att knäppa kort... o.s.v. tills stackars Ron sa att vi nog aldrig skulle hinna fram till vattenfallet idag.





Utsikt över Largs norra del










Utsikt över  gården på berget som jag förälskade mig i redan i fjol -- alltså, den som kallas [kåck m'alein] fast från den norra sidan -- vi har ju bara sett det nerifrån själva Largs förut och nu är vi på dess norra sida.


Till höger nedanför berget ligger alltså vårt charmiga lilla Largs.




En av alla dessa otaliga "grindar", som man får klättra över -- en del av charmen med att vandra runt i Skottland.



Ron visar hur han brukade busa med Fingerborgsblommor (Foxglove), när han var barn.

















Ron visar mig en liten skotsk blomma. I bakgrunden ser ni de blånande bergen -- precis rakt ovanför Ron's vänstra axel (till höger på fotot) ser ni huvudet på The Sleeping Warrior som bergsformationen kallas. Om ni tittar noga, ser ni att han ligger på rygg med händerna knäppta på bröstet och fötterna långt nere i vattnet till höger.
Jag ska lägga in en bättre bild på fenomenet, bara jag lyckats knäppa en -- ljuset måste vara rätt och så måste man högt upp på berget för att få rätt vinkel.





På bergssidorna klättrar massor av får och lamm. Ibland syns de bara som små vita prickar -- kom då ihåg att de är rätt stora djur... detta ger en uppfattning om hur långt borta och hur stora bergen är. Det ger lite av det perspektiv, som annars är svårt att återge med en enkel liten digitalkamera. Kolla för övrigt in hur branta bergssidorna är.






Ron o jag igen





Har ni sett djupet på den här klyftan...? Helt otroooooligt!! Jag skulle inte vilja ramla nerför den här "slänten". På bergssidan tvärs över klyftan syns hur inlandsisen format berget.









Minns nu vad de vita prickarna var... just det - och då får ni perspektivet. Och det som ser ut som nån slags medelstora buskar, är alltså jättestora träd. Dalgången är jättedjup och bergen helt otroligt enorma i storlek. Jag önskar att det ginge att fånga detta med kameran, men tyvärr... ni får ta fantasin till hjälp.































Här börjar vi närma oss det lilla vattenfallet. Vi går nerför en väg till the glen, som dalar av den här grönskande sorten kallas här i Skottland.





... och här rinner alltså den lilla ån the Go-Go, som också strilar förbi där vi bor. Det är dess lilla strömfåra vi följt hela vägen upp hit, fast vi rört oss högt uppe på berget ovanför den.






















Gissa om vattnet är gott!!! Wow!!







Och det här är alltså själva vattenfallet, för vars skull Ron vandrat hit ut med oss. Vi tycker förstås att det är jättefint, men själva bergen och resten av scenariot är ju långt mycket häftigare!











Här ligger männen -- bägge lika trötta och utmattade -- medan jag skuttar omkring i  vattnet och knäpper kort.













Här har Ron vilat färdigt och badar fötterna med mig.








































Den här lilla kullen kallar Ron "sin egen"... hit går han ofta.

















Nu är klockan mycket och vår utflykt över  -- det är dags att vända hem, så vi påbörjar vår vandring tillbaka in mot Largs

.














Ackustiken här bland bergen är helt otrolig. Man hör minsta lilla ljud på hur långt avstånd som helst. Man hör högt och tydligt fåren, som betar på bergssidan tvärs över den enorma dalgången.  Kolla in mitt lilla filmklipp får ni se.

(Kommer så fort jag fattat hur man gör. när man lägger upp det.)









Ja, det här var vår härliga vandring bort till vattenfallet -- den första i sitt slag, antar jag att jag bör tillägga, för vi kommer defintivt att gå dit igen och det snart!


Visst har Skottland en helt otrooolig natur? Säg att ni förstår min fascination!!
Jag kan bara inte få nog... kanske är Skottland vanebildande?  ;o)