Koobideh Kashke Bademjan ba Polo - på mitt sätt
- Vi saknar dig redan! sa min mamma, när jag ringde från Arlanda för att berätta att mitt flyg till Iran skulle bli nästan tre timmar försenat.
- Älskade lillmamma, jag saknar dig! ringde min dotter och sa samma dag som jag kom hem från Iran.
Hur fantastiskt, härligt och trevligt det än är att resa bort, så är det ändå så, att jag saknar mina nära och kära och min hembygd något alldeles förfärligt. Och det känns fint att höra, att jag inte är den enda som saknar. Som en ljuvlig bekräftelse på tillhörighet och ömsesidig kärlek.
Men jag saknar ju också Iran, Esfahan och de mycket fina personer jag lärt känna under mina vistelser där. Jag saknar även maten och de många osvenska smakerna.
Lyckligtvis har jag köpt med mig en hel del kryddor och torkade grönsaker hem från Iran. Jag kan sålunda med hjälp av dessa, och stöd av Minoo och Youtube, försöka laga en del av de goda rätterna och minnas de ljuva stunderna i Esfahan. Jag finner alltid ro och tröst i matlagning och bakning.
Igår var en sådan minnes-, kärleks- och matlagningsdag. Jag lagade en persiskinspirerad måltid på mitt sätt och jag valde att kalla den:
Koobideh Kashke Bademjan ba Polo
Jag har ingen aning om ifall det finns en sådan här maträtt och vad den i så fall heter på persiska. Inte heller vet jag om min persiska benämning på maten är korrekt eller ej. Men det spelar ingen roll. Det är ju inte språklig korrekthet som är poängen eller syftet. Det är känslan och intentionen... <3
På kvällskvisten tog jag med mig maten och mina föräldrar ut till den längtande dottern, där nästa dotter i syskonskaran hade slutit upp. Det var skönt att få ladda så många av mina batterier på en och samma dag. <3
Vill du också prova att laga lite persiskinspirerad mat? Då kan du följa mina matlagningsbilder:
Först tvättade jag och blötlade riset. (Hur man kokar det finns i tidigare inlägg här på bloggen.)
Sedan skalade jag fyra aubergine (bademjan) och skar dem i tjocka stavar.
Dessa stekte jag i torr panna tills de fått en rejäl stekyta.
I den stora grytan har jag först stekt 4 hackade gula lökar och fyra hackade vitlöksklyftor.
Därefter har jag tillsatt en flaska grönsaksjuice.
Därefter har jag tillsatt en flaska grönsaksjuice.
Den här grönsaksjuicen är lika god att dricka, som att använda i matlagning.
Jag rör försiktigt om, för jag vill inte att det ska bli mos av aubergine-stavarna.
Jag grovhackar 6 stora tomater och jag är väldigt noga med att ta bort den hårda biten i mitten.
Jag tillsätter tomaterna och blandar försiktigt.
Sedan tillsätter jag några teskedar gurkmeja och en tesked av min egen kryddblandning. Den består av kryddpeppar, svartpeppar, kryddnejlikor och fänkål, som jag mixat ihop.
Jag tillsätter också tre buljongtärningar.
Jag steker en förpackning köttfärs. Det är ungefär 800 gram.
Medan köttfärsen fräser tillsätter jag en förpackning krossade tomater med chili i grytan.
Jag tillsätter också en rejäl klick tomatpuré av en god sort.
Sedan smakar jag noga av grytan.
Eftersom det är rötmånad ställer jag in köttfärsen i kylskåpet. Den ska jag blanda i först ikväll, när vi värmer grytan för att äta den. Det är väldigt känsligt med just köttfärs, så jag är extra försiktig.
Mina föräldrar är synnerligen förtjusta i potatis, så jag blandar i klyftor av färskpotatis.
Sedan lägger jag på locket och låter det puttra.
Jag krossar några av de här torkade mossir-bitarna och häller på lite vatten, så att de kan suga åt sig och bli mjuka igen.
Jag vet inte vad den här löken heter på svenska, men den är jättegod och jag köpte med mig den hem från Esfahan.
Min plan är att göra en egen variant på persisk maast o mossir.
Jag skär gurka i små fina bitar.
Sedan strör jag lite salt över och låter det stå en stund, innan jag häller bort och pressar ur överflödigt vatten.
Jag använder nästan en hel burk grekisk yoghurt.
... och en halv burk creme fraiche.
Jag häller bort överflödigt vatten från mossir. Sedan blandar jag ihop mossir, gurka, yoghurt, creme fraiche, mynta och en krydda, som jag fick i gåva från affären där vi köpte alla våra kryddor. Se nästa bild:
Här köpte vi kassvis med kryddor både ifjol och i år.
Jag har tagit fram några förpackningar av ett jättegott bosniskt bröd, som jag brukar köpa i frysdisken på City Gross. Bröden blir godast om de får tina långsamt.
Jag förbereder en saffrans-smör-topping på mitt ris, så jag stöter några strån saffran i min lilla mortel.
Sedan smälter jag en smörklick i mikron och blandar sedan i saffran. Jag låter smörblandningen stå tills riset är klart.
Från min låda ute på altanen plockar jag in lite kryddväxter och sköljer dem noga, innan jag klipper dem.
När vi åker iväg har jag med mig lime, kashk och lite kryddväxter att dekorera maten med.
Så här blev min persiskinspirerade middagsmat.
Persiskt ris med tadiq. Den här gången har jag provat ett nytt sätt att göra tadiq och det funkade jättebra, trots att jag gjorde det i min vanliga kastrull, där tadiqen retfullt brukar sitta benhårt fast i botten.
Här är min köttfärs- och auberginegryta, som jag toppat med kashk och friterad lök.
Det goda bosniska brödet, som jag klippt i lagom stora trekanter.
Min kombinerade tzatziki-mast o mossir.
... och mycket viktigt: Lime att pressa över maten, för det höjer och lyfter fram alla smaker.
Tack, kära ni, för en mycket mysig middag och kväll. <3
Jädrans flygplatspersonal!
Jag är fullt medveten om hur flygplatspersonal behandlar resande personers bagage.
Dels har jag både egen och andras sorgliga erfarenheter som kunskapskälla, dels har jag suttit både inne på flygplatser och i flygplan och sett hur hänsynslöst de handhar folks bagage.
När jag packar min resväska är jag därför otroligt ordentlig och förutseende. Då är det verkligen både hängslen och svångrem som gäller.
Den här resan utgjorde inget undantag. Jag packade med största omsorg och eftertanke. Ändå är flera saker trasiga, när jag packar nu upp dem efter resan, och det gör mig jätteledsen.
Jag köpte bland annat en persisk riskokare av hög kvalitet. Vi reste Business Class, vilket kostade många extra slantar, men jag tänkte att det skulle vara värt det, eftersom både vi och bagaget skulle bli extra väl omhändertagna. Så blev det som synes inte.
Personalen hade förvisso plastat in min kartong så som de lovade, men de hade inte satt på någon lapp om att den skulle hanteras varsamt. Kartongen hade därför blivit kastad, klämd och ihoptryckt, så att min riskokare blivit äggformad och omöjlig att använda.
Jag hade också köpt ett otroligt vackert metallfat med traditionellt Esfahanskt mönster i gröna nyanser.
Det tog mycket av både tid och pengar att införskaffa det här fatet.
Dessa metallfat har en otroligt hård och tålig emaljerad yta. De som säljer dem brukar demonstrera detta genom att dra något vasst fram och åter över ytan, utan att det blir en enda repa på fatet.
Jag packade mitt fat i tidningspapper och la det mellan två stora dukar, som bildade en tjock och mjuk bädd runt fatet. Denna mjuka packe la jag sedan i mitten av min resväska, som har hårt skal.
Trots mina omsorger har flygplatspersonalen i Teheran och/eller Arlanda lyckats göra sönder fatet.
Det måtte ha krävts rejält och tungt våld för att knäcka fatet och förstöra dess emalj.
Emaljen är sprucken och har släppt från fatet på flera ställen.
Jag köpte också en hel del persiska kryddor och frön, som var förpackade i små mjuka plastpåsar.
Dessa påsar la jag i skokartonger, som jag packade ner i min resväska med mjuka kläder runt kring sig som stöd och stötdämpning.
Jag var mycket noga med att mjuka malda kryddor låg för sig och de som var i bitar med hårda kanter låg för sig. Ändå var många kryddpåsar trasiga, så att kryddor och frön hade blandats med varandra.
Jag blir ofantligt ledsen och besviken över den respektlösa hanteringen av mitt bagage. Det är ju inte direkt lätt eller billigt att åka tillbaka och skaffa nya saker. :(
Snart på väg...
Några sover. Andra "mobilar". Mitra, jag och Minoo städar och packar. Successivt vaknar de andra en efter en. Eftersom jag var färdigpackad redan igår morse kunde jag hjälpa till att städa. De andra packade ända tills tidigt i morse. Jag gick och la mig "redan" klockan 02.15 efter "middagen", men Minoo kom inte i säng förrän klockan halv 6 i morse.
Ghazals rum är städat och klart.
Överallt står packade kassar och resväskor.
Prydligt och renbäddat.
Min packning står i hallen och väntar på klarsignal. Nu ska bara kaffemaskinen göras ren. Sedan bär det iväg mot Teheran. Då är det hejdå Esfahan för den här gången.
Fredag = resa till Teheran
Idag är det fredag, vilket betyder att familjens fem och mina två veckor är till ända. Det är sålunda den sista dagen jag dricker mitt morgonkaffe här medan jag lyssnar till fåglarna utanför och familjens snusande i sängar, soffor och på madrasser. Idag reser vi till Teheran. Ikväll äter vi middag hos Reza och imorgon bitti går flyget hem till Sverige. På Arlanda väntar en hyrbil och ett persiskt par med sin bil. Det var jättedyrt att köpa tågbiljetter (mer än 1000kr/person) så det här var det billigaste alternativet för oss.
Torsdag - packa, städa och jättegod lunch
Onsdag - näst sista dagen
Zayandeh Rood - floden i Esfahan - är helt torrlagd just nu. Zayandeh betyder "att föda" och Rood betyder "flod". Det är urpersiska ord utan arabiska influenser, som så många andra ord i persiskan.
Vackra gamla Pole Khajoo.
Det här är tyvärr en mycket vanlig syn här. Det är lika förbjudet som i Sverige. Ändå gör man det.
Komplett livsfarligt! Notera att vissa av kartongerna ligger uppochner trots att bilderna/beteckningarna tydligt visar vilken sida som måste vara uppåt under transporten. Inte underligt att så mycket är trasigt när man beställer från andra länder.
Festkläder här är verkligen FESTKLÄDER.
Vi hittade en bra butik med doftessenser. Där köpte jag luktagott till pappa.
Minoo och jag var till en butik och köpte sötsaker. Jag köpte bl.a. bröstsocker med saffran för att ha i te.
På kvällen hade Minoo och Navid gäster, så jag följde med ungdomarna till en italiensk restaurang.
Portionerna var gigantiska. Jag och Ghazal delade, men vi orkade bara äta upp pastan.
Jag blev så inspirerad av strykbrädsmöbeln, så jag googlade och se vad jag hittade! Jag är dock fortfarande inne på idén att göra en egen som är skräddarsydd för mitt sovrum.
Tisdag i Esfahan
Jag, Minoo, Mitra och maman Zari åkte till stan för att gå i butiker, innan vi skulle bli bjudna på lunch av Hooras och Hamids föräldrar. Esfahan är fullt av olika parkeringshus och alla är bemannade. Så här ser det ut när man åker in och ut.
Utanför en hälsokostaffär råkade jag se den här lådan med Aloe Vera.
Vi gick bl.a. i glasaffärer och tittade på glaskoppar till te, kaffe och glögg. De här tyckte jag var jättefina.
Det här hotellet har en fin restaurang och dit hade Hooras och Hamids föräldrar bjudit oss allihop.
Först var det salladsbuffé och sedan beställde de in Ab Gosht som förrätt till oss alla.
Vid det här laget har jag lärt mig att ta reda på hur många rätter som kommer. Därför smakade jag bara lite av salladen och förrätten. När Beriyani, som den här jättegoda rätten heter, serverades så kunde jag därför göra den rättvisa. Beriyani kallas också Beriyun och rätten finns bara i Esfahan.
Det är som synes ingen liten portion man får, så det gäller att inte ha förätit sig på förrätten.
Beriyani är köttfärs av lamm på två sätt, som serveras på ett segt och jättegott bröd, som heter Noon Sangiak. Till detta serveras färska bladgrönsaker, som vi svenskar ser som kryddväxter, och lime som man ska pressa över köttet.
Efter maten serverades en efterrättsbuffé, men den hoppade jag över eftersom jag inte är så förtjust i sötslisk. Däremot tackade jag glatt ja till den traditionella koppen te på maten. Här serverades den med en pinne bröstsocker smaksatt med saffran.
Man stoppar ner bröstsockret i teet och rör om tills teet är så sött man vill ha det. Jättegott.
Här syns Hamid och hans föräldrar i bild. De är jättegulliga, vänliga och omtänksamma hela familjen.
Javid gick lös på efterrättsbuffén. Hans tallrik var en palett av dallriga och färgglada desserter, så jag bad att få ta en bild.
När teet var uppdrucket, simmade små saffransståndare omkring bland tebladen. Dessa fiskade Minoo och jag upp med träpinnen. Jättegoda att tugga på.
Efter lunchen följde Navid med oss runt på shopping. Bl.a. kikade vi i fler glasaffärer.
Minoo ville köpa assietter, skålar och serveringsfat i glas, och det fanns mängder av vackra sådana att välja bland.
Förra sommaren förälskade jag mig i en sorts lampa, som jag ville ha till mitt sovrumsfönster. Tyvärr hade jag varken råd eller möjlighet att köpa den då, eftersom jag ensam skulle lyckas transportera allt bagage hem till Sundsvall. Jag tänkte att jag kunde köpa den nästa gång jag kom hit. Tyvärr visade det sig vara dumt av mig, för i år såg jag inte lampan någonstans - förrän den här dagen, vill säga. Dessvärre visade det sig att lampan inte funkade som den skulle, så det blev inget köp. Killen skulle försöka ordna detta och vi ska ringa för att höra hur det gick...men jag tror tyvärr inte att det går.
Emellertid är glasaffärerna här fulla av billiga vackra ting, så min tanke att bara köpa ett durkslag och en riskokare gick snabbt om intet.
Sååååå vackra, eller hur?
Här är de tre sorter som Minoo och Navid valde mellan. Eftersom vi reser så många tillsammans och dessutom i businessklass, så får man ta med extra många kilo bagage. Därmed kan de köpa med sig en hel glasservis hem.
Här är en ny slags möbel, som inte funnits här tidigare. En jättesmart lösning för trångbodda, eller hur?
Strykbräda och förvaring i samma möbel.
Jag ska se om jag kan bygga en sån här själv, för det vore en mycket bra lösning i mitt lilla hem.
En såååå fin porslinskanna ovanpå en lika fin vattenkokare. Tyvärr funkar den inte på induktionshäll.
Resten av familjen var på City Centre, så vi åkte också dit.
Jag har sett bilar här med märken som jag aldrig sett förut. Här är en sån. Det är ett iranskt märke v
Eftersom Khomeyni tvingat Iran att bli ett land med stränga muslimska lagar, så finns det butiker av det här slaget.
En jättesmart stekpanna med gångjärn. Man kan steka i både panna och lock. Den är alltså vändbar med silikontätning mellan. Tyvärr funkar inte den heller på induktion.
Så här ljuvliga kan barnaffärer se ut i Iran.
På kvällen när vi kommit hem, bjöd Navid på en otroligt god melon, somnats finns i Esfahan. Melonen heter kharboze.
Måndag i Esfahan
Efter en skön hemmadag med lite tvätt, städning och polemasa åkte vi till Restaurang Romanso. Den ligger i den armeniska stadsdelen där den otroligt vackra kyrkan Vanq ligger. Igår kväll bjöd Bashad oss alla 15 på middag där.
Under det gigantiska runda glasbordet var det en liten bassäng med levande fiskar i. De stackars fiskarna hade varken dagsljus, växter eller tillräckligt med utrymme att simma på.
Jag valde kofteh berenji med mast o mossir. Till efterrätt hade Bamshad beställt in khoresht mast åt oss. Minoo beställde in tachine, som jag älskar, så vi delade vår mat.
Lammstek "sislar".
Soppa med kyckling och havregryn.
Efteråt åkte vi till gamla vackra Pole Khajoo.
Shirini och Ohsan
Igår kväll åkte Minoo, Mitra, maman Zari och jag till köpcentret Ohsan. Men innan vi åkte bjöd Navid oss på shirini, som han hade köpt. (shirini är det persiska ordet för sötsaker)
Han hade köpt cheesecake med olika smaker.
Han hade också köpt bakelser/gobitar med choklad.
Jag är ju inte så förtjust i sött, så jag skar en pytte-triangel av varje cheesecake och fick sålunda en egen liten provsmakningsbricka.
Shopping i Bazar Honar + supergod lunch
Shopping och Hotell Abbasi
Jag, Minoo, Mitra och maman Zari åkte ut på en liten shoppingrunda.
- Adams? frågade en av dem och räckte ett tuggummi till mig där jag satt i baksätet.
- Merci, tackade jag och tog emot.
Tuggummit var av gammaldags Juicy Fruit-modell. Avlångt och inslaget i ett tunt staniolpapper.
Jag tog av papperet och stoppade in tuggummit i munnen. Medan jag tuggade och kände efter vad det smakade, tittade jag förstrött på papperet. Det fanns en text på det.
Jag läste först per automatik och utan större intresse, men när det gick upp för mig vad det stod där, blev jag förbluffad. Varför? Tja, läs själv!
Skulle inte du också finna det anmärkningsvärt, att få ett tuggummi som det här i ett land som Iran?
I Iran får kvinnor inte visa sina armar eller ben, de måste skyla formerna på sin bål och de måste täcka sitt hår. Sex före äktenskapet är förbjudet. En iransk man och en iransk kvinna, som inte är gifta med varandra (eller tillhör samma familj), får egentligen inte ens vistas offentligt tillsammans - t.ex. promenera runt på stan tillsammans. Det finns också en rad andra sedlighetslagar och "sedlighetssystem" att förhålla sig till.
Mot bakgrund av detta, förstår du nu säkert varför jag reagerade på texten på tuggummipapperet.
Vi besökte en affär med husgeråd, hushållsmaskiner och heminredning. Medan jag väntade på Minoo, som pratade med en av affärsinnehavarna, lät jag blicken vandra runt på allt det vackra i den välfyllda butiken.
Min blick fastnade såklart på dessa ofantligt vackra gröna lampor. Jag blev omedelbart och hejdlöst förälskad.
Minoo knäppte kort på butikens katalogsida med utbudet av traditionella persiska lampor. Jag bad såklart att få bilderna, så att jag kunde se vad som finns och även få kontaktuppgifterna till butiken. För framtida bruk/behov, alltså. Persiska skönheter av det här slaget kan man aldrig få för många av.
När vi gick därifrån hade jag köpt två jättebra saker:
- en polo paz - alltså, en riskokare av mycket god persisk kvalitet
- en hårborttagare, som rycker med trådar precis så som är brukligt - enda skillnaden är att det här är en maskin, som gör det.
På kvällen skulle vi åka till det urgamla, anrika och mycket vackra Hotel Abbasi.
Jag, Javid, Ghazal och Hoora kom lite före de andra, så vi slog oss ner på muren utanför och väntade...
Vi passade på att ta en liten trevlig selfie.
- Äh men vadå? Måste'ru fota? Du ha' ju vare' här förut! skrattade unge Faraz.
När han blir äldre kommer han att förstå behovet av att spara vackra stunder, upplevelser och miljöer på bild.
I Iran växer det blommor, buskar och träd, som jag aldrig tidigare skådat. Det här till exempel.
Vackert, eller hur?
Hotellet är så vackert att jag blir alldeles stum och betagen.
Betänk att detta är världens äldsta hotell, som fortfarande är i bruk. Man kan alltså bo i den här sagolikt vackra miljön - kanske i något av de här rummen. Det skulle vara som att bo i sagan Tusen och en natt, eller hur?
Överallt på den vackra och grönskande innergården finns tjusiga fontäner, dekorationer, planteringar och möbler.
Vi slog oss ner och väntade in de andra.
Jag kan försäkra att det var väldigt varmt med full mundering i den nästan 40-gradiga kvällsluften, men en svag bris letade sig då och då in i trädgården - det var några sekunders synnerligen välkommen och skön svalka.
Att tvingas ha långbyxor, långärmat och hijab är emellertid en minimal uppoffring, för att få uppleva alla dessa minnesvärda och fantastiska saker. Jag lär mig dessutom såååååååååååå mycket.
- Åsa, vad vill du ha? frågade Navid. Bastani? Falodeh? Ash?
Ville jag ha glass, persisk isglass eller soppa? Helt utan tvekan svarade jag:
- Ash, lotfan.
Soppan på det här hotellet är nämligen to die for. De är berömda för den.
Det är en vegetarisk soppa, som innehåller många smakrika bladgrönsaker och en slags pasta, som är tillverkad av en jättegod yoghurtprodukt.
Soppan serveras med topping av kaersk (yoghurtprodukten), stekt lök och stekt mynta.
Man pressar lime och doftar över svartpeppar. Sedan avnjuter man sin soppa. Sååå gott!
Det finns en matthandlare, som visar och säljer sina mattor inne på hotellet. Vi poserade för bildtagning utanför ingången.
Käraste Minoo och Navid, som är föräldrarna i min persiska familj. Det är alltså tack vare dessa härliga människor, som jag får möjlighet att resa till Iran och uppleva allt detta annorlunda, underbara och vackra.
Här har jag tjyvknäppt ett sällskap, som har bokat bord och äter en kvällsmåltid.
Inte så artigt att fotografera okända människor - jag vet - men jag tror inte att de märkte något eller blev störda av det.
Hotellet hade underhållning med traditionell persisk musik.
Eftersom både Navids pappa och Javid är mycket aktiva och duktiga inom den traditionella persiska musikkonsten, så var detta extra intressant för mig.
Det cittra-liknande instrumentet till vänster heter santoor. Det spelas med en slags pinnar med böjda toppar.
Det högra truminstrumentet heter tombak.
Sångerna de spelar är helt tydligt välkända för alla perser, som sitter i restaurangen. De nynnar med i texterna och melodierna.
I den här sagolika miljön kan man alltså bo. Och hotellet är inte så himla dyrt med svenska mått mätt.
Se själv. Här är prislistan på deras hemsida.
Om man t.ex. väljer att bo i ett vanligt tvåbäddsrum med frukost, så kostar det ungefär 150 euro per natt inklusive frukost. Den enklaste sviten kostar under 200 euro per natt.
Det här är väl, om jag inte misstar mig, vanliga svenska storstadspriser.
Iran är ett fantastiskt vackert och intressant land att vara turist i, och alla är sååååå vänliga och omtänksamma, det kan jag intyga.
Om du reser hit till det vackra Esfahan, så unna dig gärna en natt på just det här hotellet.
Här har ungdomarna roat sig med selfies.
Vi poserar glatt för ett minnesfoto av den här härliga kvällen.
På väg ut passar vi på att ta en bild vid bordet, där hotellet placerar flaggor från de aktuella hotellgästernas hemländer.
Vi konstaterade att vi inte kunde se någon svensk flagga varken på bordet, på hyllan i receptionen eller i montern ute i entrén.
Skämtsamt frågade jag portiern var deras svenska flagga stod. Han såg förvirrad ut och svarade att han trodde att den fanns i entrén. Jag svarade med glimten i ögat:
- You don't have one. Shame on you.
Jag förstod emellertid att de inte har nån, eftersom de inte har haft någon orsak till det. Sannolikt har det inte bott nån svensk där. Det kanske är en nolla vi borde spräcka, eller hur? Nog borde vi väl ge dem en orsak att skaffa en svensk flagga? Tänk att vara den första svensken, som bor på hotellet! Det vore väl nåt! :D
Torsdag och fredag
På torsdagskvällen åkte vi iväg till familjens bagh (villa med trädgård ute på landet).
När vi var där förra året, berättade de att villan var tio år gammal och behövde renoveras. I år har de genomfört den renoveringen och det blev så fint och fräscht.
När vi kom fram var det precis som när vi kommer till fjällstugan. Alla gick direkt in i en annan lunk. Stillnade liksom av.
Minoo var så glad och nöjd med sitt nyrenoverade kök i sin uppfräschade villa. Hon visade glatt på alla genomförda åtgärder.
Jag och Minoos pappa Bahman satte oss vid bordet och drack te och smakade på medhavda sötsaker.
Sesamkakor har jag ju köpt i våra hälsokostaffärer ända sedan jag var i tonåren, eftersom jag älskar dem.
Men här i Sverige är de pyttesmå, dyra och ligger plastförpackade tre och tre. I Iran köps de i stora bitar, som ligger i en kartong och de är såååååå mycket godare än de vi köper i Sverige.
Det här är sötsaker, som är friterade och indränkta i någon slags sockerlag. De är fyllda med olika typer av nötblandningar. Inte min favorit, men jag är inte rätt person att bedöma, eftersom jag inte är så förtjust i sötslisk.
Det här var något nytt för mig. Såna här hade jag aldrig sett förut. Ludna små saker, som jag inte visste namnet på.
- Baadam, förklarade maman Zari för mig.
Baadam är det persiska ordet för mandel. De här var fallfrukter, som fått ligga på ett fat för att mogna.
Tyvärr, var de tomma. Inga mandlar hade hunnit utvecklats i dem, innan de trillade av grenen.
Mitra och maman Zari satte sig och såg sin favoritserie på tv, och Bamdad la sig på golvet med sin iPhone.
Vi gick en tur i trädgården och kikade runt lite. Bland annat på den här "utemöbeln", som de låtit renovera.
Förra året var den i behov av både rengöring, lim, tvingar och ytbehandling. I år var den stabil med fin ny yta. Jag finner nästan inga ord för att beskriva hur himla fint jag tycker att det är.
Förra året var jag bekymrad och lite ledsen över hur familjens gårdsansvarige anställde hade låtit både gård, trädgård och utemöbler förfalla. Nu var allt uppfräschat och fixat. Nu kändes allt helt rätt.
Vi passar på att föreviga den här fina och glada stunden.
Det är sååååååååååååå skönt ute. Luften är varm - strax över 30 grader. Inga insekter eller kryp.
Vi har en mysig stund med te och skön samvaro ute på altanen. Än är det inte dags att grilla kvällens måltid. Det är gott om tid och ingen jäkt. Vi bara myser och har det gott.
Vi sitter länge och myser med te och öl, innan herrarna kör igång grillen.
Dags att grilla. Navid och Bamshad håller ställningarna vid grillen.
Jag har hittat en ny funktion i min nya mobil: Man kan filma och samtidigt knäppa bilder.
Mycket funktionellt och praktiskt, MEN filmklippen blir ju lite konstiga, eftersom folk ställer upp sig för bildtagning mitt i filmklippet. Det var emellertid väldigt smidigt och det spelar ju ingen roll att filmklippen blir lite hipp som happ.
Minoo och Hooras föräldrar.
Jag, Minoo och Hooras mamma.
Jag och Minoo.
Hooras mamma, jag, Minoo, Pega, Ghazal och Hoora.
Kvällens underbart goda måltid bestod av
- noon sangiak (ett speciellt och jättegott persiskt bröd)
- marinerade och grillade kycklinglår
- lime, som man pressar över kycklingen
- mast (persisk yoghurt)
- dogh (en mycket god persisk yoghurtdryck)
Morgonen efter är jag, maman Zari och Bahman som vanligt uppe tidigare än resten av familjen.
Jag äter frukost och passar sedan på att gå en tur med kameran.
Det här är entrédelen av familjens gård. Bortom buskarna till höger i bild finns entréportarna och gårdsansvariges bostad.
Här syns porten och den anställdes bostad.
Odling och rabatt till höger om tjänstebostaden.
Pool för både barn och vuxna.
Vackra rosor, som lyckas överleva hettan.
Plommon med strimmor av gult. Såna som vi brukar köpa hemma i Sverige, men de smakar sååååååå mycket sötare och godare direkt från trädet.
Gula, jättesöta och helt underbart goda plommon.
Blålila söta och jättegoda plommon.
Bahman och jag söker oss till de stora buskarna med shah toot - alltså, svarta/mörklila mullbär.
De är så otroligt goda att jag måste mmmmmmmm:a när jag äter dem.
I år är också vindruvorna färdiga att ätas.
Vi plockar och sköljer. Sedan låter vi oss väl smaka.
Maman Zari.
Hooras föräldrar är också morgonpigga, så de ansluter sig till oss ute i pergolan.
Tänk att jag får den här fantastiska möjligheten att smaka söta vindruvor, som plockats direkt från trädet!
Jag är rörd av tacksamhet och känslor.
En bild på en syn, som är mycket ovanlig för oss svenskar:
Färska nysköljda vindruvor direkt från trädet i ett durkslag på en köksbänk.
Resten börjar vakna och komma upp till frukost.
Libanesisk ost, noon sangiak, frukt och chai eller kaffe.
Hooras mamma avnjuter sitt te i soffan.
Faraz och Bamdad sover fortfarande eftersom de nattsuddat med film till fram på morgonkvisten.
Minoo förser sig med te.
Bamshad steker morgonägg.
På bänken ligger dagens planerade lunchgrillning framme för att tina, så att de kan fyllas med bladgrönsaker, kryddor och annat smått och gott.
Jag har ju ätit frukost och vill gärna vistas utomhus, så jag fortsätter min tur med kameran.
Här är familjens ena grillplats. Det är den som ligger på framsidan huset vid entrén.
När man står vid grillplatsen och tittar längs husets gavel ser det ut så här. Det är vyn bort mot poolområdet.
Jättefint, eller hur?
Precis vid entrén och grillplatsen står bilarna parkerade.
Jag rundar hörnet på husgaveln och knäpper ett kort av baksidan.
Här är solsängen, som också fått ny ytbehandling. Den skyddande plasten ligger delvis kvar, eftersom familjen inte varit här. De har ju varit i Teheran och hämtat mig.
En fin rabatt vid poolområdet.
Vy från poolområdet bort över lekplatsen. I förgrunden växer Minoos kryddväxter. Bland annat den persiska gräslöken tareh, som vi tyvärrr inte har i Sverige.
Här har jag gått bort till en rondell, som ligger ungefär i mitten av trädgården.
På bilden syns familjens lekplats för barnen.
Vid gången i den här "rondellen" växer en fantastiskt vackert blommande buske. Det finns tre sådana på gården. Det här är en av dem.
Här är vy över poolen och poolområdet från "rondellen" sett.
Något till vänster om "rondellen" får jag den här vyn.
I "rondellens" ena hörn växer det här fikonträdet.
Det här är ett slags fikon som är päronformade. Det finns också andra sorters fikon i trädgården.
Här är en vy nästan från "rondellen" inöver pergolans utemöbler.
Aprikosträd, tror jag... I så fall heter det zardaloo på persiska.
Fantastiskt att se de här frukterna växa på träden. Frukter, som vi annars bara ser i fruktdisken på affären.
Vad det här är för träd vet jag inte. Jag känner inte igen varken bladen eller de små frukterna.
Så här ser det för mig okända trädet ut. Någon som vet?
Här längst borta vid muren bortanför pergolan, växer mandelbuskar.
Det är verkligen något jag aldrig sett eller ens vetat hur de ser ut.
Faktum är att jag ibland undrat hur mandel ser ut när de växer. Nu vet jag.
Så här ser mandel ut, när de växer på busken eller trädet.
Visst är de fina?
Jag är helt betagen av de små ludna frukterna och kan inte låta bli att fota dem.
När jag vänder mig om borta vid muren, kan jag ta en bild mot pergolan. Som ett tak över den plattlagda gången växer vindruvor.
Till vänster om mig ser vyn längs muren ut så här.
När jag går förbi den nedhängande vindruvsrankan, så ser det ut så här. Längst bort till vänster är porten ut. Till höger längst bort i bild är tjänstebostaden.
Det här är vyn snett ner mot villans yttre gavel.
Här är vyn bort mot gårdens andra sida. Man kan nästan se muren längst där borta.
Över dessa plattlagda gångar växer vindruvor.
De är söta och smakar helt underbart.
Söta, smakrika och helt giftfria vindruvor.
Jag fascineras av de underbara färgerna och formerna, och kan inte sluta fotografera.
Här är en annan slags fikon. De är kortare och rundare i formen. Tyvärr inte mogna än.
Fantastiska att se, eller hur?
Här är druvor, som inte är ätmogna än. Dessa plockar vi och hjälps åt att rensa, för de ska pressas till juice.
Navid har vaknat. Han kontrollerar att poolen fylls som den ska.
Vattnet strömmar ner i poolen och jag ser fram emot att få simma. Otroligt för att vara mig, eller hur? Jag är ju en riktig badkruka, som aldrig nånsin badar - det vet ju alla, som känner mig. Men här är det nästan 40 grader i skuggan och jag-vet-inte-hur-varmt i solen. Här räknas inte poolens vatten som varmt, när det är 18 grader. Här är vattnet ljummet och skönt att bada i, så här längtar jag faktiskt till att få doppa mig och simma.
Jag önskar att vi kunde vara i bagh varenda dag i flera veckor. Det skulle vara helt underbart!
Dags att grilla lunchmaten.
De stora fiskarna är fyllda med allehanda goda smaksättare och inpackade i folie.
Nu läggs de på den glödande kolen.
De lägger glödande kolbitar ovanpå foliepaketen.
Minoo står med mig och förklarar.
Medan jag har solat, badat och njutit av det vackra vädret, har de övriga vistats inomhus i väntan på att lunchen ska bli klar. Jag reflekterar och tänker:
Inte undra på att ungdomarna tycker att det är tråkigt i bagh, när de bara är passiva inomhus hela tiden. Om de skyddade sig mot solen och vistades utomhus skulle de både ha roligt och slippa sin d-vitaminbrist.
Det gäller för övrigt alla åldrar, för de är alla inomhus och ojar sig över mig som är utomhus.
När fisken är färdiggrillad ska den tas ut ur foliepaketen.
Det är lite besvärligt eftersom folien är het.
Fisken doftar underbart och ser jättegod ut.
Fisk, ris, tadiq, sallad, yoghurt och dogh. MUMS!
Jag har ingen aning om vad det här är för slags fisk. Jag har aldrig sett dess like förut.
Den har gigantiska ben, som gör den lättrensad och lättäten.
På eftermiddagen, när det blivit svalare utomhus, tar grabbarna fram sin hubble-bubble, som de kallar vattenpipan. Vad det heter egentligen vet jag inte.
De röker tobak och smaksätter med en essens, som luktar som färska blåbär.
Lite senare är det baddags för ungdomarna. De badar bara på kvällarna då det är svalt ute och kan inte förstå mig, som bara badar när det är soligt och varmt.
Maman Zari har färska mandlar på ett fat. Hon öppnar dem med en tegelsten. Hon ger sedan dessa till den lilla afghanska flickan, som bor på gården.
På kvällen spelar ungdomarna kort.
De har så roligt tillsammans och det är en ren fröjd att se dem. En sådan härlig och fin vänskap är ofantligt värdefull.
Innan vi städar klart och stänger igen bagh för den här sommaren, samlas vi i den varma nattluften ute på altanen och äter jättegod pizza. Det var den allra godaste pizzan jag smakat i Iran.
Vi vill föreviga och minnas den här stunden, så vi knäpper många kort.
Vi äter, myser och har det så härligt.
- Men hallå! Titta hitåt då! säger Minoo, som håller i kameran borta på poolkanten.
Vi skärper till oss och poserar för kameran. Sedan är det dags att plocka ihop, städa undan det sista och låsa bagh för den här gången. Det känns sorgligt. Det är också lite svårt att förstå, att man har en sådan komplett underbar gård och ändå väljer att bara vistas där en enda dag under en hel två-veckorsperiod. Jag, precis som andra svenskar, är ju van att betala stora pengar för att vistas hela semestern oavbrutet på en sån här plats. Att medvetet och med flit välja stadsliv i en lägenhet, när detta fantastiska paradis finns, är för mig obegripligt. Men så är jag ju svensk och uppvuxen i vårt bistra osoliga klimat, så jag kan nog inte riktigt sätta mig in i hur eller varför.
Det var i alla fall en helt underbar, solig, varm, trevlig och fantastisk dag i bagh.
Jag längtar tillbaka dit redan innan vi åkt därifrån.
Hemmamys och shopping
Idag är det torsdag och vi har haft några mysiga (och för mig vilsamt lata) dagar här i Esfahan.
Vi sover, vilar, umgås, äter och går i butiker.
Internet i år är MYCKET bättre än ifjol, men det är fortfarande lite svajigt och jag bloggar via mobilen, så det får bli mestadels bilder. Text till dem får jag lägga till när jag kommer hem.
Igår (onsdag 13/7) var vi på en fantastiskt vacker restaurang, som heter Shahrazd. Det är en mycket populär och välbesökt restaurang.
- Inte för inredningen, för det är ingen snygg restaurang, sa Minoo. Det är för maten. Den här restaurangen har jättejättegod mat, berättade hon.
Jag tyckte förstås att restaurangen var fantastiskt vacker med alla sina färger, speglar och utsmyckningar. Men Minoo, som är van och uppvuxen med alla dessa dekorationer, är hemmablind och ser det med hemlandsögon.
Här är bilder. Titta själva och säg vad ni tycker! Med svenska mått mätt - är det en vacker eller ful restaurang?
Restaurangen har funnits ända sedan 1967. Så länge har ingen restaurang i Sundsvall överlevt, vad jag vet.
Här sitter vi hela gänget. Mycket mätta och belåtna.
Här är en bild av oss från andra hållet sett.
Jag bad Navid beställa åt mig, eftersom jag inte känner till rätterna på menyn.
Han beställde en mycket gammal persisk maträtt till mig. Den heter Fesenjoon och tillagas med bl.a. äpple och granatäpple.
Maten serverades med jättegott ris.
Så här såg Fesenjoon ut. Det ser lite geggigt och osmakligt ut, men det var JÄTTEGOTT!
Så här gör du om du vill prova att tillaga rätten.
Den här restaurangen hade även Khoresht Mast, som är en av de allra godaste efterrätterna som existerar.
Den är unik för Esfahan och finns ingen annanstans i världen.
Efter maten serverades traditionellt te med bröstsocker. Mycket gott!
Äntligen i Esfahan
När alla stigit upp (vid 12-tiden) serverades en härlig frukost. Det var andra frukosten för mig, eftersom jag var uppe tidigare än de andra.
Minoo gjorde en JÄTTEGOD dryck av socker (eller honung), vatten och frön som heter khakshir och tokhm sharbati. Khakshir har jag lite kvar sedan förra året, men när jag hade smakat det här så beslutade jag snabbt att jag måste köpa mer av dem och såklart också köpa tokhm sharbati. Den här drycken kan man få begär på, det kände jag direkt.
Mitra och Ghazal ägnade sig åt skönhetsvård, medan jag övade persiska ord och såg tv.
Navid berättade att han brukar göra sin egen yoghurt. Eftersom jag aldrig gjort det, så hade han en liten yoghurtlektion med mig. Här är bilder från vår lektion.
En halv kopp naturell yoghurt.
Man kokar upp mjölk i en kastrull. Det är bra om kastrullen är rätt mycket större än mängden mjölk, för mjölken bör få koka en liten stund. Då blir nämligen yoghurten tjockare och godare.
Vi råkade ta en liten kastrull och ville inte riskera att mjölken skulle koka över. Den kokade därför inte så länge.
Tillsätt lite salt i yoghurten. Mängden avgörs av hur salt yoghurt man gillar.
Rör om ordentligt.
Mjölken fick koka en liten stund, men det var lite svårt eftersom kastrullen var liten.
När mjölken kokat färdigt, hällde Navid upp den i en skål, där den skulle få svalna till drygt fingerljumen temperatur.
När den svalnat tillräckligt, vispade Navid i den saltade yoghurten.
Därefter ställde han skålen på en varm plats med ett durkslag över som skydd.
Sedan bäddade han in yoghurtskålen i en ren diskhandduk med den värmande filten över.
- Nu ska den stå där tills imorgon, berättade Navid. Sedan ställer man in yoghurten i kylskåpet, så att den blir kall. Sedan är det bara att äta av den.
Det kom en mycket trevlig barndomskamrat till Ghazal och hälsade på. Hon heter Pega och hon bor i USA. Hon flyttade dit ungefär samtidigt som Ghazal och hennes familj flyttade till Sverige.
Medan ungdomarna spelade kort på vardagsrumsgolvet, fixade Navid och Minoo grönsaker till middagen.
Nästa morgon var det dags för Minoo att åka till tandläkaren. Hon hade nämligen tid för återbesök med ett provisorium. Tyvärr hade hon en väldig tandvärk och ville inte äta något, men jag övertalade henne att äta lite yoghurt med frukt i, för på fastande mage mår man inget vidare... i synnerhet inte om man dessutom ska till tandläkaren.
Ghazal och Javid busade och skojade. De är två härliga, glada och mysiga människor! :D
Två dar i Teheran
Kära Minoo och Navid mötte mig med en sååå vacker blombukett på Tehrans flygplats klockan 2 på natten.
Hemma hos Mitra och Iraj väntade alla med pizza. De var vakna och väntade med att äta tills jag kommit. Så himla omtänksamt och gulligt så jag blev gråtfärdig.
När vi vaknat och kommit igång, lagade Mitra Ghorme Sabzi. Jättegott!!
Vi blev av olika skäl kvar i Tehran en extra dag. Då passade vi på att åka till ett shoppingcenter och gå i butiker och ha det lite mysigt.
Här är husen i området där Mitra och Iraj bor.
Iran har fantastiska utsmyckningar både inom- och utomhus. De smyckar till exempel sina tunnlar, broar och murar med mosaik och vackra konstverk. Här är ett exempel fån Teheran. Tyvärr är trafiken i Iran så snabb, hektisk och intensiv, så det går inte att stanna och fota på vanligt sätt, utan man får försöka filma och fota medan man åker förbi.
I Sverige får man inte måla på husens fasader. Det både får man och gör man i Iran och det är jättefint!
Jag försökte fota en del av de fantastiska dekorationerna, men det var jättesvårt. Bilderna blev suddiga, men man kan ändå få en uppfattning om hur de har lagt sig vinn om utsmyckningen.
Vi råkade åka förbi några personer, som var ute och roade sig med att flyga drake.
Det här fångade direkt mitt intresse, eftersom jag helt nyligt lyssnat till Ahmad Khan Mahmoodzad, som var den lille afghanske pojken som spelade Hassan i filmen "Flyga drake". Han sommarpratade i början av juli och det var otroligt intressant att höra honom berätta om sitt liv. I sitt sommarprat nämnde han bl.a. att det nuförtiden är förbjudet att flyga drake i Afghanistan. Bara på Eid är det tillåtet. Hur det förhåller sig i Iran vet jag inte.
Här är Ahmads sommarprat från SR P1 1 juli 2016:
Här är sekanjebin. Det är en jättegod persisk blandning, som man t.ex. kan dippa grönsaker i. Jag köpte med mig en sån flaska hem i resväskan.
Tidigare hade jag ingen aning om att man kunde köpa den färdigblandad på flaska. Inte heller visste jag att man kunde dippa i den. Jag hade bara smakat den i en jättegod dryck. Men jag hade också hört om den i ett youtube-klipp med fåret Babaii.
När jag nu förstod kopplingen mellan kahu, som är det persiska ordet för sallad, sekanjebin och klippet med fåret Babaii, så blev det plötsligt jätteroligt.
Här är klippet:
Minoo poserar med sin upp-och-ner-vända riskastrull. Hon gör himla god tadiq både i vanlig kastrull och i polo paz (riskokare).
Se här så tjusig och god hennes tadiq blir! Så här lyckas inte jag minsann med min.
Till maten serveras mild gul lök och färska bladgrönsaker.
Med Mitras riskokare blir resultatet så här. Jag tar en bild på hennes riskokare, så att jag ska veta vad jag ska söka efter i butikerna.
Maman Zari avbryter snällt diskandet och torkandet, och poserar glatt för kameran. :)
Man har köpt "snabbmat" för att det ska vara snabbt och bekvämt.
Kobide kebab - grillade köttfärsspett - levereras med grillade tomater och pepperoni.
Kebaben levereras på bröd, som suger upp köttsaften och håller maten varm.
Himla himla gott kan jag lova!!!
Här är vi redo att hugga in, men först en snapshot. :)
Jag lovar att det här var lika gott som det ser ut på bilden!
Mitra och maman Zari stökar och plockar och städar i köket. Vi ska strax ge oss iväg mot Esfahan. Det lite längre än till Stockholm, så vi hade en rätt lång resa framför oss.
Efter en stunds resande stannar vi för att fika och gå på toa. Jag valde något som jag inte vet vad det heter och som jag aldrig provat förut. Det smakade lime och var jättegott och läskande.
Vi gick också in i en slags "zoologisk trädgård" med både växter och djur. Det var ungefär som ett växthus och jag tror aldrig att jag varit i en så varm lokal tidigare... förutom när jag bastat förstås.
Där var så varmt att knappt växterna överlevde. Djuren hade det erbarmligt. Det var rena skräckexemplet på hur man inte ska behandla djur.
Mitt bland alla dessa stackars djur fanns vackra och sevärda installationer och kulturella utsmyckningar. Det var sålunda en mycket blandad och säregen upplevelse, som vi upplevde väldigt olika utifrån våra olika uppväxter, bakgrunder och perspektiv.
7
Här poserar vi hela gänget.
När vi tittat och fikat färdigt, åkte vi vidare mot Esfahan.
När man åker genom de här karga landskapet, så är det omöjligt att inte fascineras av alla former, färger och dimensioner.
Vackert, eller hur?
Jag vill bara måla det jag ser. Det liksom kliar i penslarna!
Mitt ute i ingenting stod en polis. Minoo körde lite väl fort, så han vinkade in henne och så fick hon böta.
När det var betalt och klart, så fick vi ge oss iväg igen.
På kvällen bjöd Navid på varma dubbelmackor med ost-, kött-, svamp- och grönsaksfyllning.
Supergott!!!
Den persiska snabbmaten är något HELT annat än den svenska dito. Mycket fräsch och välsmakande!
Glädjespridande änglar
Igår hade jag förmånen att få äta middag tillsammans med två glädjespridande änglar på min soliga altan.
Vi hade en såååå mysig och trevlig knytis i kvällssolen.
Tacksamhet, kärlek och kramar till er! :D
- Skål! :D
Vi åt persiskt ris med saffranstopp och potatis-tadiq, färsk marinerad grillad kycklingfilé, smörstekta morotsstavar med vitlök och persilja, grillad majs, "koolijox" (rört creme fraiche-smör med vitlök, koriander och persilja), mast o khiar (persisk tzatziki) med morot istället för gurka. Till det drack vi lättöl och ett gott rosévin.
Mina kära och förstående vänner vet att jag är urdålig på efterrätter, så de hade erbjudit sig att ordna den saken. Birgitta bjöd på en supergod efterrätt med päron i grädde och saffran, som hon serverade med vaniljglass. Det var en himla tur att jag iakttog hur hon gjorde, för WOW så gott det var.
Jag älskar ju saffran och här lyftes saffranssmaken fram på ett otroligt sätt av smör, farinsocker och grädde. Den milda smöriga saffransgrädden tillsammans med den fräscha päronsmaken kompletterades av den goda vaniljglassen och blev till en symfoni på tungan.
Det här kommer jag definitivt att försöka göra och bjuda min familj på.
De här glädjespridande änglarna hade med sig såååååå himla fina saker till mig.
Utan att veta att grönt är min favoritfärg, så hade de spontant valt så vackra gröna ting som värdinnegåva. Jag blev JÄTTEGLAD över dem!
En bedårande blekgrön ljuslykta, som passar perfekt i färg till mina andra gröna saker i både köket och vardagsrummet. Jättevackra matchande servetter. Och en förpackning mörk choklad, som jag älskar!!
Jag är, som alla vet, ingen älskare av godis. Eftersom jag är laktosintolerant, så äter jag ogärna choklad.
Men med mörk choklad är det annorlunda. Jag ÄLSKAR mörk choklad. Den är inte lika söt och den funkar utmärkt för min mage. Mina kära vänner kunde inte ha valt bättre.
Den här underbart blekgröna glasljuslyktan passar sååååååå bra hos mig. Dels är den av glas - något som jag är såååååå förtjust i, dels är den i exakt den underbart blekgröna färg som flera andra saker i mitt kök.
Änglar finns -- jaa, det är verkligen helt sant!
Den här bedårande ljushållaren, fick jag också. Den ska jag sätta upp ute på min altan. Där kommer den att sprida ett ljuvligt stämningsfullt sken.
Återigen TACK-TACK-TACK, kära änglar, för en jättemysig eftermiddag/kväll med gott att äta, glatt samspråk och fin vänskap. Jag är så hjärtinnerligt glad över att ni är mina vänner och jag ser redan fram emot nästa gång. <3 :)
Härliga nationaldagen 2016
Nationaldagen 2016 blev en härlig, solig, trevlig och fin dag, som jag kommer att minnas och glädjas åt länge.
Jag, mamma och pappa, lillebror och hans döttrar spenderade nationaldagen tillsammans inne i vackra Stenstan. Solen strålade från en klarblå himmel. Stenstan var full av glada människor, som vimlade och firade.
Jag är så tacksam och glad över allt fint den här dagen gav mig.
Jag, mor och far parkerade strax ovanför Pingstkyrkan och promenerade sedan ner mot torget.
På vägen dit passerade vi genom Hedbergska parken, där en trevlig liten kille och hans mamma roade sig med en jätterolig sak, som Sundsvalls kommun satte dit, när de renoverade parken.
Pojken och hans mamma tyckte att det var helt okej att jag filmade hans hoppande musicerande.
Inspirerad av pojken ville min kära mor också prova, och självklart passade jag på att filma.
Sedan skuttade jag själv också runt en stund på plattorna. Det var jätteroligt och på nåt sätt beroendeframkallande. Man ville liksom inte sluta och kände inte alls att man blev trött.
Vi hade stämt träff med lillebror nere vid torget, så vi gick till Stadshusets entré i tanken att det var både lätt att hitta varandra där och så hade vi bra utsikt över scenen.
Utanför Stadshuset höll Tommy på att förbereda brandbilen Aron för dagens brandbilsturer.
När vi möttes på Stora torget började en duo sjunga Kents tänkvärda och berörande låt "Välkommen hit".
Jag blir alltid lika tagen och berörd av den här låten. Texten driver alltid fram tårar i mina ögon.
Just det som texten handlar om, är nationaldagen och dess essens för mig. Det är själva grunden till varför vi firar. Vi firar att vårt vackra land är en demokrati, där man har frihet att vara den man är, tycka som man tycker och göra det man vill, så länge det inte skadar någon eller är i strid med våra lagar.
Här är det fina originalet av och med gruppen Kent.
Det här är förvisso inte musik i min smak, men det spelar ingen som helst roll för mig. Grejen är nämligen att det är en funktionshindrad tjej som sjunger. Det faktum att funktionshindrade idag får finnas som artister och skådespelare är underbart och verkligen en sak, som är väl värd att fira på vår nationaldag.
För barn och unga fanns roliga karuseller av olika slag.
Själv är jag ingen fan av ambulerande tivolin, eftersom säkerheten känns tvivelaktig och det har hänt många olyckor med tragisk utgång. Men den här karusellen var av det lugnare slaget och barnen hade jätteroligt.
Vi gick också runt i lottstånden och provade vår lycka.
Mamma, som nyss varit med mig och fått gelélack på sina naglar, fick mycket beundrande ord och uppmärksamhet från en lottförsäljerska. Hon blev helt förstummad över mors vackra naglar och jag håller helt med: Mors naglar är verkligen jättefina! :D
Dansklubben Altira visade hur roligt det är att dansa. De visade bl.a. bugg till musik i olika hastigheter. Man kan nämligen bugga till nästan vilken musik som helst. Det är en härlig och rolig dans, som inte alls är svår att lära sig.
Mitt i mitt filmklipp kom nationaldagens parad tågande förbi.
Som sagt: Vår härliga nationaldag har verkligen allt! :D <3
Vi har flera stora vilda djur, som kan göra stor skada ifall vi krockar med dem ute på vägarna.
Älgskadefondsföreningen var på plats och de hade med sig många olika uppstoppade djur, så att vi verkligen kunde se och uppleva hur stora de egentligen är. Något som annars är svårt utifrån text och bilder.
Lillebrors döttrar poserade framför en älg och ett vildsvin.
Dessa djur är verkligen såååååååååå mycket större och tyngre än man kan tänka sig.
Föreställ dig att möta någon av dem, när du är ute och går i skogen. Eller att du krockar med dem och får in dem genom framrutan på bilen. Hujedamej!
I vår vackra park Vängåvan, fanns många olika trevligheter att se och prova på.
Bland annat fanns där Elviras sommarskoj. Det är en sommar-cirkus-skola, där man får prova på och lära sig olika konster och trix.
Det fanns rockringar, bollar, saker att jonglera med, balans-saker och mycket annat.
Det fanns också en lina, där man tryggt kunde prova att gå balansgång med eller utan stöd.
I Vängåvan fanns också den årliga konstutställningen. Den är en av nationaldagens höjdpunkter för både mig, mina föräldrar och lillebrors små döttrar. Vi är alla lika fascinerade av den vackra konst, som ställs ut och säljs där.
Tyvärr, har inte alla vett att förstå eller uppskatta Vängåvans fantastiska, vackra och unika fontän.
Jag (och många med mig hörde jag) kände indignation, över hur respektlöst besökare agerade. De lät t.ex. sina hundar bada i fontänen och småbarn fick kasta sten i fontänens vatten. Detta är förfärligt ur flera aspekter, men vi kan stanna vid den rent ekonomiska, eftersom det torde vara den lättaste att förstå - det bör vara en sak, som alla åldrar och personer kan förstå och ta till sig. Rengöring och underhåll kostar skattepengar, och vi bör därför vara försiktiga och aktsamma om fontänen.
Kanske vet folk i gemen för lite om vår vackra stadspark? Kanske är det därför vissa uppför sig så respektlöst?
Titta gärna på följande klipp så får du lite mer kunskap och information om Vängåvan.
Kate Almroth är en nysvensk, som älskar Vängåvan, precis som jag och många andra, och hon har förstått historien bakom parken och fontänen -- därför känner hon också samma tacksamhet och kärlek.
När vi gick runt och beundrade konten i Vängåvan, föll min blick på följande skylt. Jag blev nyfiken och gick fram för att läsa texten.
Skylten satt bredvid en mycket stark och talande tavla.
Jag och min familj funderade och samtalade mycket om skyltens text. Vi hade inte varit medvetna om att det förhöll sig så här och kände dels stor indignation över sakernas tillstånd, dels uppskattning över att konstnären upplyste oss om detta.
Ansvariga på Sundsvalls kommun borde skämmas! Inför nästa års konstutställning bör de se till att det finns tillräckligt många skärmar att låna/hyra.
Jag hoppas att vi kommer att vara många, som trycker på för att få kommunen att köpa in dessa i god tid.
Det torde vara en förhållandevis liten kostnad och det är därför pinsamt att det inte har skötts bättre.
Därefter var det dags för brandbilstur för barnen. Och mamsen.
Vi anslöt oss till kön utanför Nordea.
Mamsen älskar också att åka med brandbilen, men hon har svårt att ta sig upp på sidsätena, så hon fick åka där fram med chauffören.
- Men du'rå? undrade lillebrors yngsta bekymrat.
- Nej, jag filmar och fotar när ni åker. Jag ska åka en riktig historietur nån annan dag istället, förklarade jag.
Vi avslutade den härliga nationaldagen med glass i solskenet på Stora torget.
På scenen sjöng olika artister svängig och medryckande musik, och lillebrors döttrar gick igång.
De dansade och poppade glatt.
Medan vi njöt av vår glass försökte jag fånga stämningen och känslan på torget med min mobilkamera.
Från att ha varit poppigt och svängigt, stillnade liksom torget. Folk rörde sig långsammare, talade tystare.
Det var nämligen Jon Henrik Fjellgren som jojkade så vackert och stämningsfullt att många stannade upp och bara stod andäktiga och lyssnade. Jag var en av dem. Jojken ekade vackert mellan Stenstadens hus.
Jon Henriks jojk går rakt in i hjärtat på mig och driver tårar till mina ögon varenda gång.
Jag vet inte varför hjärtat värker så när han jojkar. Det är något i jojken som är så känsloladdat och förlösande. Tydligen känner många som jag.
Det sista inslaget på vårt nationaldagsfirande är såklart att sjunga nationalsången.
I år ledde Susanne Bertlin den tillsammans med en entusiastisk kör av flyktingar.
De hade varit olika länge i Sverige. Någon hade bara varit här i tre veckor, men hade ändå lyckats lära sig vår nationalsång. Det var jättefint och mycket berörande.
Tyvärr kunde inte alla som stod på torget sjunga med, eftersom de inte kunde texten.
Till nästa år hoppas jag att Sundsvalls kommun kommer att ha storbilds-tv igen. Då kan de lägga upp texten där, så att alla kan sjunga med.
Med storbilds-tv skulle dessutom alla kunna se vad som händer på scenen. Så var det tidigare år och jag vet inte varför man inte hade det i år, men jag hoppas att de kommer att ha det nästa år igen.
