Jag behöver ha en riktigt bra bilbarnstol i min bil, så att Maire kan åka tryggt med mig.
Tyvärr, är min sommarekonomi, precis som så ofantligt många tidigare somrar, lätt ansträngd.
Det blir så när man är "mellan två jobb" i princip varje sommar.
Sålunda har jag regelbundet scannat av Blocket, för att hitta en begagnad sådan.
Jag har också gjort en del research för att veta lite om de stolar, som säljs.
Efter rätt lång tids sökande, hittade jag en stol, som heter Maxi Cosi -- den verkar vara en säker och bra stol med bra funktioner och sittkomfort, och jag hade turen att den såldes av en familj på Alnö, så jag behövde inte åka så långt.
Det var inte den billigaste, snyggaste eller färgmässigt roligaste, men det är definitivt den bästa jag kunnat hitta.
Nu kan alltså mitt älskade lilltroll åka tryggt och säkert med mig. :D <3
Det kan vara trist att åka bil, när bilstolen är lite för liten och det är sen eftermiddag, då man är jättetrött.
Mormor kör. Mamma Märta-Li fotar. Maire är gullig. ;)
Men när lilla stumpan får titta lite på mormors armband, så går det bra. :D
En lång stund fingrar hon försiktigt på mitt armband.
Men så vill hon ta av det och se det vill inte jag, för jag är rädd om mitt fina armband, så då är det färdigtittat.
- Eeeih! säger Maire leende.
- Jaa, nu är det borta, svarar jag.
- Eeeeeeiiiih! tycker Maire.
- Nej, lilla stumpan, nu behöver mormor ha handen på ratten, förstår du.
- Jaså jaha... tycks Maire tänka.
- Gäääääääsp!!!
Stumpan är eftermiddagstrött.
Lilla glada go'ungen kan inte låta bli att skratta mitt i gäspningen.
Älskade go'tjejen är så gla' o mysig, trots att hon sitter lite obekvämt och är trött, men nu är vi framme och då blir det middagsmat och uppiggande lek med dammsugaren, som är Maires älsklingsleksak. :D
I 28 år har jag jobbat inom språkutbildning på olika nivåer och hela tiden som vikarie eller visstidsanställd.
Som ensamstående arbetslös trebarnsmor med ett lågfungerande ex, har jag haft svårt att få ekonomi och vardagspussel att gå ihop, och har tacksamt tagit alla jobb jag kunnat få.
Ibland har jag varit heltid på samma skola en hel termin, ibland har jag jobbat timtid på tre olika skolor samtidigt. Allt för att kunna försörja mig och flickorna.
När de var i tonåren pluggade jag engelska på distans på Mittuniversitetet samtidigt som jag jobbade heltid -- det var ett par väldigt slitsamma år.
Tyvärr, kunde jag bara läsa in ämnesbehörigheten, för jag kunde inte göra praktik och fick inte tillgodoräkna mig de år jag jobbat i skolan. Praktikperioderna var omöjliga att genomföra, för vem skulle försörja oss medan jag gjorde praktiken? Hyra och mat på bordet måste det ju bara finnas pengar till, och studielånet på dryga 6000 kr var långt ifrån tillräckligt för att försörja 4 personer.
Jag kunde sålunda inte fullfölja lärarutbildningen, och har därför heller aldrig kunnat få en fast tjänst, utan har i alla dessa år varit hänvisad till vikariat och tidsbegränsade anställningar.
Varenda vareviga sommar har det varit samma trista situation -- alltså, a-kassa, vilket förstås inneburit mycket pengafattiga somrar utan guldkanter som pizza, glass, nöjen, grilla, resor, utflykter, sommarkläder etc.
Samma "sommarvisa" i 28 långa år, och sommaren 2014 förväntades inte utgöra något undantag.
När vårterminen gick mot sitt slut, började det bli dags för det obligatoriska och trista besöket på Arbetsförmedlingen. MEN så blev jag uppringd och inbjuden till en anställningsintervju, och tillvaron ljusnade avsevärt.
När jag sedermera, på min första arbetslösa dag, satt på AF, så var det med ett mycket oroligt fladder i maggropen. Jag väntade nämligen besked om jobbet jag varit på intervju om, och detta skulle komma någon gång under dagen.
På eftermiddagen kom äntligen det väntade telefonsamtalet, och jag stålsatte mig för ett möjligt negativt besked, men hoppades och bad samtidigt om att inte behöva bli ledsen. Gissa om jag blev glad, då jag hörde vad min blivande chef hade att säga. - Va' roligt att du vill jobba hos oss! sa hon, och mitt hjärta slog lättade lyckliga volter.
Så kom det sig, att min arbetslöshet denna sommar blev rekordkort. Blott en halv dags arbetslöshet, skulle man kunna säga att det blev, för även om jag inte börjar förrän den 4 augusti, så behöver jag inte oroa mig för om jag ska hitta sommarjobb eller få något arbete till hösten.
Det blir nu istället några lugna och batteriladdande sommarveckors inarbetad semester och möjligen några dagar på a-kassa.
Jag är sååå tacksam över detta och ser enormt mycket fram emot den kommande terminen!!! :D
Mellan min och grannens altan är endast ett lågt plank.
Detta sattes dit på 60-talet, då området byggdes, och då fanns inga altaner, utan allas uteplatser var med stenplattor på marken. Insynsskyddet fyllde då helt sin funktion -- något det verkligen INTE gör nu, och man tillåter INTE att vi flyttar upp dem till altannivå.
Jag har nu skapat ett insynsskydd av självvattnande blomlådor och lavendel, och jag tycker att det blev jättefint!
Det kändes viktigt för mig, att det både är funktionellt och snyggt, och så får det inte störa grannar eller bryta mot reglerna -- och jag tycker att jag lyckades uppfylla detta på samtliga punkter. :D
Jag valde vita självvattnande lådor och en vit bräda.
Till det valde jag vita krumeluriga konsoller, dels för att de är snygga, dels för att jag vill kunna hänga ljuslyktor i den övre framkanten.
På den här bilden är det bara tre konsoller uppsatta, men nu när det är färdigt, så vilar brädan på fem sådana.
För att inte blomlådorna ska kunna tippa eller blåsa ner på grannens sida, har jag satt brädan cirka 10 cm nedanför plankets överkant. Lådorna har alltså stöd mot planket.
I framkant mot min egen altan, har lådorna fått ett provisoriskt stöd av vita vinklar. Pengar och tid räckte inte riktigt till, så det fick bli så här, men innan hösten är här ska jag ha skapat ett permanent och snyggare tippskydd.
Eftersom det är ett extremt soligt läge, valde jag att plantera lavendel i lådorna. Dessa tål både sol och torka, och så doftar de så himmelskt gott när de blommar.
Jag hade emellertid inte råd att köpa stora plantor, som redan blommade. Det fick bli ett antal små krakar istället och så hålla tummarna att de skulle överleva hos mig -- jag har som ni vet inga gröna fingrar.
Så här fint ser det ut idag!!! Jag är jättenöjd!!! :D
Undrens tid är verkligen inte förbi. Inte en enda planta har dött. Samtliga har vuxit sig stora och blommar sååå vackert och väldoftande.
Kompisen Tina har dessutom varit hit och stoppat ner små söta ljusgröna blomstertuvor lite här och var i lådorna. Dessa ska blomma med små ljuvliga gula blommor, sa hon.
Själv trodde jag ju inte att de skulle överleva hos mig, men johodå -- de har vuxit och lever fortfarande. Kanske kommer de till och med att blomma -- jag hoppas det i alla fall. :D
Nästa lön ska jag fullborda altanen genom att köpa fem små vita ljuslyktor och en tillhörande stor i samma design.
De jag fastnat för är IKEAS Rotera och de ser ut så här.
Tiden går så fort, så fort och Maire har blivit sååå stor -- det är liksom svårt att få grepp om...
Det känns som om det var helt nyligt jag blev mormor, men Maire är ju över 1 år, så inte var det så där särskilt nyligt.
I förra veckan åt jag middag hemma hos Märtis o Maire, och då passade jag på att fota och filma Maire lite.
Lilla fröken vill läsa böcker -- något som tidigare inte varit aktuellt, eftersom hon bara ville stänga dem hela tiden. Nu vill hon emellertid att man ska peka, bläddra och berätta.
Här är några bilder från kvällens bokstund.
Maire väljer bland sina böcker i hyllan.
Det är besvärligt att bläddra, men fokuserar man så går det.
Hon är duktig och målmedveten den här lilla Melanderska tjejen.
Intresserat tittar hon på bilderna i boken. Sen bär hon iväg den till mamma i soffan.
Mamma Märta berättar om bilderna och Maire tittar o lyssnar.
Så kryper hon över i soffhörnet och tar boken med sig. Nu ska söta lilla gumman läsa själv en stund.
Men det dröjer bara en kort stund, så är hon tillbaka i mammas famn igen.
- Eeiih! säger hon uppfordrande och öppnar boken.
Och mamma läser... tills Maire säger "Eeeiih" igen och stänger boken.
Att öppna och stänga den, är liksom halva läsnöjet.
En liten bus- och tjus-stund är mysig för både Maire o Märtis. De tankar kärlek och närhet från varann.
Maire kramar med armarna runt Märtas hals och pussar igen o igen o igen på sin mamma.
Det här är kärlek det!!! Och det är såååå fint!
Lilla stumpan hämtar en bok och vill att jag ska läsa den. Det är Skönheten och Odjuret.
Vi fastnar på sidan där Bells pappa rider genom skogen med vargarna efter sig, för där vill Maire höra samma sak igen och igen. Fascinerat leende ser hon på bilden och uppmanar mig att upprepa samma sak hur många gånger som helst.
Sen sätter hon sig i mamma Märtas famn och vill att hon ska läsa boken för henne. Jag passar på att filma.
Nu blev det ju jätteroligt, för jag missförstod helt vilken bild Märta läste för henne. *hahaha*
Maire hämtar till slut Aristocats och vill att mamma berättar om kissarna.
De läser en stund i soffhörnet, och sen är det dags för mormor (mig), att bege mig hemåt, för lilla stumpan ska få gröt och gå o sova.
En sista mys- och gos-bild på mina älskade tjejer, innan jag tackar för mig, pussar dem hejdå och ger mig iväg.
Den här härliga bilden ska jag låta pryda framsidan på den nya kalender jag ska beställa (fjolårets tar slut om ett par veckor). Det kommer att vara ett underbart framsidefoto att tanka energi ur! <3 <3
Vi lever i modern tid. Året är 2014. Men i Afghanistan tycks tiden ha stannat. Där lever man som om året vore 1014.
På gammeltidssätt tycker sig regeringen och talibanerna i Afghanistan ha rätt att förfölja och döda ett visst folkslag. De menar att detta folk är "otrogna" och bör utrotas.
Talibaner och regering anser också att deras egen religion sunni är den enda rätta -- den är därmed också den enda tillåtna i Afghanistan!
Det folk, som de förföljer allra mest och dödar allra flest av, är hazarer.
Hazare är en av de äldsta folkgrupperna, som har bott i Khorasan- det betyder "den uppgående solen" och var det ursprungliga namnet på det vi idag kallar Afghanistan.
Namnet Khorasan ändrades senare till Ariana och slutligen, med hjälp av britterna, till nuvarande Afghanistan.
Ordet Afghanistan betyder "afghanernas land". Det blev det officiella namnet, när landet år 1919 erkändes av världsgemenskapen, sedan det blivit helt självständigt från britterna. Detta bekräftades i Afghanistans grundlag 1923.
Hazarajat, ett område i centrala Afghanistan, var ursprungligen det traditionella bosättningsområdet för hazarerna.
Abdur Rahman Khan, som var kung i Afghanistan 1880-1901, lät emellertid döda mer än 60 % av folkgruppen och inkorporerade Hazarajat i den afghanska staten.
Han stängde landets gränser och beordrade militären att döda alla hazarer. Sedan beslagtog han all egendom, som tidigare tillhört hazarer och gav denna till pashtuner och invandrare från Indien.
Slaveri av hazarer blev lagligt. Hazarebarn hade inte rätt till utbildning. Hazarer hade inte heller rätt till att arbeta inom den offentliga sektorn och hazarer fick inte tillstånd att starta eget företag.
Hazarerna är alltså ett folk, som har lidit och haft det oerhört svårt i såååå många år och genom såååå många generationer.
Tyvärr, har förföljelsen av detta urafghanska folk inte upphört, trots att vi nu lever i modern och upplyst tid.
Talibanernas grymhet och barbariska sätt har inte haft några gränser, trots att hela världen haft sina ögon på Afghanistan och förfärats över hur hemskt människorna har det.
Så nyligt som den 10 februari 1993 -- precis 100 år efter den första massakern -- genomfördes en ny massaker på hazarer. Det skedde i Afshar i Kabul.
"Precis hundra år efter den första massakern utfördes ännu en gång en massaker på hazarerna, men den här gången av den andra folkgruppens ledare (Ahmad shaah Masood), som också kallades av västvärlden för Panjshirdalens lejon. Alltså dåvarande försvarsminister i Mujaheddins regering.
Omfattandet av massakern var inte lika stort som under Abdur Rahman, men den blev åter en svart fläck i Afghanistans historia.
Under massakern i Afshar dödades mer än 80 000 oskyldiga kvinnor och barn.
Massförstörelsen och brutaliteten hade inga gränser, de skar av kvinnornas bröst och gav de till nyfödda barn för att amma. Med 70 åriga mäns blod skrev de på tavlor, som gavs som tack till folket, som var med och utförde massakern.
De hängde 6 månaders bebisar med långa knivar på väggarna som tavlor och de förgrep sig på 10 åriga flickor.
Afshar omringades och militären hade all rätt att utföra våld, tortyr, övergrepp och andra omänskliga företeelser. Efter massakern i Afshar och plundringen av all egendom, hade massvis av människor tvingats på flykt. Eftersom människor inte hade råd och ta sig till utvecklingsländerna, tvingades de flytta till grannländerna Pakistan och Iran."
Men inte ens efter detta hemska tog det slut. Dödandet och förföljandet av hazarer fortsatte.
Den 8 augusti 1998 var det dags igen. Då intog talibanerna Mazar Sharif - huvudstaden i Balkhprovinsen och platsen för Blå Moskéen, som är en av de viktigaste shiamuslimska helgedomarna.
Talibanerna beordrade då en massaker av hazarer och utförde en massiv etnisk rensning.
De dödade även många uzbeker, eftersom dessa utseendemässigt liknar hazarerna.
Talibanerna beordrade också, att all egendom, som tillhörde hazarerna skulle plundras och beslagtas.
Efter att ha genomsökt alla bostäder och kvarter, fortsatte talibanerna till sjukhus och vårdcentraler, där de grep och dödade alla oskyldiga, som befann sig där för vård.
Talibanerna fortsatte sedan sitt systematiska och mordiska sökande efter hazarer.
När de kom till Bamyan/Bamian och resten av Hazarajatområdet, fortsatte de med plundrandet och dödandet.
Talibanerna var hårda och skoningslösa. Man tilläts inte ens begrava sina döda -- människors lik låg överallt, under isen och snön. Överlevare smög tillbaka under nätterna, för att försöka hämta sina döda. Med hjälp av kokt vatten försökte de smälta isen för att få loss alla kroppar, som låg fastfrusna.
Massakerna och brutaliteten tvingade återigen hazarerna på massflykt. Enorma mängder av flyktingar strömmade in i t.ex. Pakistan och Iran.
Efter talibanregimens fall 2001 återvände många till Afghanistan, eftersom de trodde att det skulle bli fred.
De trodde att de skulle få leva fria, så som alla andra medborgare, och att det skulle vara slut på förföljelsen av deras folk.
Det dröjde dock inte länge förrän de insåg, att de hamnat ur askan och in i elden - det vill säga, att Hamid Karzais politik bara var en fortsättning på samma politik som hans farfar Abdur Rahman haft.
Hazarer är alltså ett folk, som av talibaner och regering, både historiskt och idag, anses vara mindre värda.
Hazare förtrycks i skolan och i arbetslivet. De förföljs, hotas och dödas.
Rasismen mot hazarer grundas dels på deras mongoliska utseende, dels på att hazarer är shiiamuslimer.
Shiiternas tro har sin tonvikt på Guds rättvisa och människans sunda förnuft, och den betonar den mänskliga viljans frihet (till skillnad från sunni, som har ett deterministisktsynsätt).
Talib är ett arabiskt ord som betyder "den som söker religiös kunskap" och det berättas, att talibanerna var en samling unga koranstuderande från flyktinglägren i Pakistan. Deras ledare Muhammed Omar var emellertid en medelålders konservativ mulla (en muslimsk präst) från trakten av Kandahar och han stöddes av andra extremt konservativa pashtuner. Han hade också starka band till den islamiska rörelsen Jamiat-i-Ulama i Pakistan.
Talibanrörelsen växte snabbt och den ene krigsherren efter den andre anslöt sig till den. De militära framgångarna kom snabbt. Talibanerna erövrade Kandahar, sedan Herat och 1996 Kabul.
Den gamla regeringen under Rabbani flydde och talibanerna installerade sig som Afghanistans nya herrar.
Betydelsen "den som söker religiös kunskap" känns, så här med facit i hand, vääääldigt långt ifrån vad talibanerna är, gör och står för.
Det är istället en rak motsats och ett hån mot ordets ursprung.
Jag förstår inte dari eller pashtu, så jag kan inte läsa alla inlägg på juma.bloggo.se, men vissa inlägg är skrivna på svenska och dessa har jag läst igen och igen och igen och igen.
Nedan klistrar jag in en mycket berörande text, som jag lånat från den bloggen:
"Hazarer har flest flyktingar idag runt om i Världen.
Miljoner finns i grannländerna Pakistan och Iran, hundra tusentals har flytt ända till Australien, Kanada och Sverige.
Nu har både Australien och Europa stängt sina gränser för Hazara flyktingar.
Från Sverige utvisas Hazarer in i dödens Afghanistan eller Pakistan.
Flyktingar som har bott i det här landet under 10 år grips nu och sätts i förvar på olika delar av landet.
Efter att polisen har tagit några, så utvisas de med tvång och med hjälp av drogmedel.
Utan att tillåtas att hämta sina kläder och tillhörigheter.
Dessa människor har alla flytt på grund av det hat, förföljelse, utrotning, halshuggning, förnedring och diskriminering som de har utsätts för.
Trots kapacitet och förmåga, trots rättighet och behov så väljs de bort av arbeten, av politiken, av att vara med och bestämma om sina liv och vardag i den Afghanska regeringen.
Deras folkvalda representanter slängs ut från parlamentet för att de är kritiska mot regeringen.
Deras vassa politiker terroriseras.
Men ändå var Afghanistans första kvinnliga guvernör en Hazara.
Afghanistans första kvinnliga minister var Hazara.
Afghanistans enda person som var nominerad till Nobelpriset var en Hazara kvinna."
Det som den här afghanske bloggaren beskriver, händer idag.
Detta systematiska folkmord pågår nu. På 2000-talet. I modern tid.
Och vi tillåter det.
Vi, som är Afghanistans moderna omvärld, åser tämligen stillatigande detta.
Vi till och med skickar tillbaka afghanska flyktingar med motiveringen:
"saknar grund för asyl".
Vi skickar dessa afghaner tillbaka. Rakt in i döden.
Ofattbart, eller hur?
Jag skäms å alla länders vägnar och mitt hjärta gråter för de människor, som får bära konsekvenserna av detta gigantiska oförstånd.
Jag avslutar mitt blogginlägg med ytterligare ett lån från juma.bloggo.nu.
Det är bloggarens fina beskrivning av hazarerna:
"Hazara är en grupp som inte svarar med eld och vapen, en grupp som inte svarar med hämnd och hat.
En grupp som svarar med fredliga manifestationer, med att skriva till UN, med att inte begrava sina dödade nära och kära för att få uppmärksamhet från omvärlden.
En grupp som har fått minst uppmärksamhet.
En grupp som lämnade vapnet först när freden kom till Afghanistan efter Talibanernas fall.
En grupp som under fredsperioden har tagit Afghanistan första OS medalj.
En grupp som har flest studenter och är välutbildade jämför med andra stora folkgrupper.
En grupp som är mest öppen och demokratiskt samt jämställda.
Hazarernas kvinnor har alltid haft rätt till att säga om bestämmelserna i familjen.
Hazarerna har flest kvinnor som är skriv och läskunniga i Afghanistan."
I mitt hjärta har detta fantastiska folk en extra stor plats!
Sundsvalls nationaldagsfirande sägs vara bland de största och mest välbesökta i hela Sverige.
Jag älskar min vackra stad, så min åsikt är förstås långt ifrån opartisk, men jag tycker också att det är precis så!! Alltså, att vårt nationaldagsfirande är mäktigt, fantastiskt och alldeles underbart!
I år var jag och min mor barnvakt åt lillebrors flickor. Tillsammans njöt vi av allt nationaldagsfirandet erbjöd. Vi kom till Stora torget redan halv 12 och stannade sedan på stan hela dagen. Det blev en jättefin, rolig och kanonbra dag!!
Här är lite bilder från dagen.
Gammal eller ung spelar ingen roll -- de charmiga drakarna glädjer och roar alla åldrar.
Rodney Engström, ordförande i Sundsvalls kommunfullmäktige, höll ett kort tal.
Spectra sjöng härlig, svängig gospel för oss.
En afrikansk man dansade en alldeles fantastisk dans. En så härligt smittande dansglädje tror jag inte att jag nånsin sett förut!
Stora Disneyfigurer och "gosedjur" gick omkring på stan. Vi passade såklart på att fotografera.
z
z
Det viktigaste för oss den här nationaldagen var att få se och höra finaste Johanna Eriksson (Talang 2014) sjunga. Vi höll oss väntande hela tiden i närheten av scenen, och sist i programmet var det äntligen dags. Johannas vackra stämma fick avrunda nationaldagens många och varierande framträdanden.
Hon sjöng en jättefin duett ur en Disneyfilm och hela torget liksom stannade upp och höll andan -- luften var tät och laddad av känslor, stämning och kärlek.
Johannas röst trollbinder en och man blir fångad i tonerna och orden. Fascinerande och lovande för framtiden!!
Jag minns första gången jag hörde henne sjunga -- hennes mamma Harriet spelade upp ett klipp för mig. Jag blev alldeles rörd och tagen. En sådan fantastisk röst, sådan tonsäkerhet och så mycket känsla i sången!! Johanna själv var dock inte alls nöjd med sina sångarprestationer, så hon ville inte sjunga in public och Harriet hade egentligen inte hennes tillåtelse att låta mig höra klippet. Men det var just därför hon spelade upp det för mig -- hon var sååå bekymrad över att Johanna inte själv kunde höra hur jättebra hon var. Jag minns att vi talade länge länge länge om detta och försökte komma på lösningar för hur Harriet skulle få henne att inse sin stora begåvning.
Idag är hon en känd sångerska, som kommer att gå långt. Underbart, eller hur? :D <3
Lillebrors småtjejer fick ett foto med Johanna -- något i synnerhet stortjejen var JÄTTEGLAD över!
Brandbilen Aron körde korta gratisturer utan historieberättande. Tjejerna tyckte att det var jättekul att åka med!
Stora tjejen vill dock åka den långa historieturen också, för hon är intresserad och vill få höra om Sundsvalls historia. Så fort turerna kommer igång, ska vi boka biljetter för oss allihop och fylla Aron med Melandrar.
Mamma fick sitta på hedersplatsen framme med Tommy.
Sofia Gisbergs vackra fontän i parken Vängåvan har lockat barn och vuxna ända sedan 1886.
Fontänen stod färdig samtidigt som det nya Läroverket (nuvarande Hedbergska skolan), och parken blev invigd året därpå -- alltså 1887.
Både parken och fontänen skadades av den stora branden 1888, men man reparerade och gjorde fint igen.
Vid middagstid var vi hungriga och drog oss mot bilen för mysmiddag på Marco Polo i Skönsberg.
Vid Navet råkade vi på Zia, en av mina fina elever. Mamma passade på att be honom vara fotograf, så att vi alla skulle få vara med på samma bild -- ett fint minne av den härliga dagen.
På kvällen när vi kommit hem, utbrast den stora tjejen spontant:
- Åååh, vilken fantastisk dag det här har varit!!!
Sånt värmer faster- och farmorhjärtan vill jag lova! :D
