Kan fyra räknas som en..?

Jag har ju lovat mig själv att INTE INTE INTE göra fler än en "vanlig" eller två "små" aktiviteter per dag. Och jag är verkligen en person som håller styvt på att ALLTID HÅLLA DET JAG LOVAT. Man sviker inte ett löfte. Det är en av mina tabun och livsdeviser. 

Men det här lyckas jag bara med gentemot andra. 
Varför är det så himla svårt att behandla mig själv på samma sätt som jag behandlar andra? 
Varför lyckas jag inte prioritera mig själv och det som är viktigt för mig och min hälsa, när det går så bra att göra det när det gäller andra? 

(null)
Först imorse blev det en stunds gympa. Inte tillsammans med seniorgruppen så som bilden visar. Nej, det är en gammal bild, men jag hade ingen annan tillgänglig just nu, så det fick bli den. 
Det är ju jag på bilden och jag var ju faktiskt där för att träna lite på de jullåtar som jag ska ha till seniorpasset om några veckor, så helt fel är bilden ju inte ändå... 

(null)
Jag har mognat tomater i transparenta plastburkar på fönsterbrädan i köket ända sedan jag var tvungen att tömma lådorna ute på altanen inför höst och vinter. 
De senaste dagarna har det varit sååååå mycket småflugor här inne, så idag bestämde jag mig för att nu var det dags att göra något åt det. Sålunda mixade jag alla tomaterna till en "soppa" som jag sedan kokade fräsch marmelad av. Mycket gott, vill jag lova. Jag smaksatte den med kardemumma och citron. 

(null)
Och så snodde jag ihop ett par Noon Barbari — persiska / afghanska bröd. 


(null)
Och om en liten stund kommer en fin väninna som behöver lite hjälp att förstå hur man ansöker till universitetet. Verkligen inte min starkaste gren just nu, men kanske kan jag åtminstone styra henne rätt. 

Idag blev det alltså inte en utan fyra aktiviteter. Och då har jag inte räknat in lille Alvin (mitt fyrbenta lilla barnbarn), som sover här på dagarna medan matte är på jobbet. Även om han sover nästan hela dagen, så behöver han ju sällskap, kärlek, mat, vatten och promenad. 

Så härav min fråga om fyra kan räknas som en... men det fattar jag såklart att det inte går. 
Det här kommer att straffa sig och jag har bara mig själv att skylla. 


Slut men mycket nöjd

Nuförtiden räcker jag till en aktivitet per dag — inte mer, förutsatt att det inte är två väldigt "lätta" aktiviteter. 
D v s utan alltför mycket intryck eller upplevelser, utan tidspress eller jäkt, utan krav på prestation eller resultat, utan alltför mycket ljud eller stoj, och utan alltför mycket fysisk ansträngning. 

Och hur tror du det här funkar för mig? 
Nej just det. Inte särskilt bra alls. 
Oftast går det rakt åt pipsvängen...

... och dagen idag utgör inget undantag. 

Planen var att "bara" packa ihop utemöblerna och de andra altangrejorna under presenningen, hämta upp snöskyffeln från källaren och se till att det är klart för vintern ute på altanen. 
Men innan dagen var till ända hade jag också hastat iväg och lånat mina föräldrars bil för att åka iväg och transportera hem två karmstolar som jag fyndat på Marketplace idag på morgonen, hämtat stolarna, burit in dem här hemma, åkt tillbaka med bilen, fikat med mina föräldrar, åkt hem igen, satt upp en uteljusslinga ovanför köksfönstret, stöttat en vän som råkat trassla till det för sig och behövde hjälp att veta hur hon skulle ställa allt tillrätta igen, och kört en diskmaskin. 

Nu sitter jag här i min fåtölj — mätt av rester från gårdagens middag, värkbruten och fullständigt slut i både huvud och kropp. 

Men jag är ändå väldigt väldigt nöjd, och jag väljer att tänka att det är värt den jäkla värken och hjärntröttheten. 

(null)

(null)

(null)


Dessvärre har sådana här energimässiga utsvävningar även andra konsekvenser... Jag får rejält ökade fibrosymptom — t ex sämre avståndsbedömning, fumlighet, ryckighet, släpphänthet etc. 
Och då kan det gå så här. 😣

Jag råkade sparka ut Alvins skål med torrfoder — små pillriga kulor i en skål som är praktiskt taget omöjlig att välta omkull, men johodå — jag kunde jag! 😆

(null)


(null)

Det är alldeles för långt ner till golvet, när jag är så här värkstel, så jag tar min dotter på orden och låter det ligga tills hon kommer hit imorgon. 😅👍🏼



Försöker downsiza kraven på mig själv

 
 
Idag har jag haft en välbehövlig hemmadag. 
Nu ser jag att det jag skrivit gör att det verkar som att jag vill säga att jag aldrig är hemma i min bostad, men det var inte alls så jag menade. 
Jag är ju nästan alltid hemma — dag som natt och morgon som kväll — men jag är långt ifrån alltid vaken då. Ofta sover jag större delen av dygnet, eftersom aktivitet av alla former gör mig utmattad efteråt. 
Det jag menar är alltså att jag idag har haft en vaken hemmadag. 
 
Jag har ägnat hela långa dagen, tiden och all min ork åt att greja med saker här hemma. 
 
När jag nu halvligger här och summerar vad jag åstadkommit idag, så känns det som vanligt nesligt och frustrerande att det är så LITE och jag ändå är SÅ SLUT, men jag försöker fokusera på det positiva, för jag jobbar på att lära känna mitt nya jag och mina nya oförmågor — och försöka känna mig nöjd med det jag lyckas med, istället för att sörja det jag inte längre kan, klarar av eller orkar. 
Sålunda försöker jag nu genom affirmation få mig själv att känna stolthet och glädje över att jag idag har lyckats göra en del av de saker som jag behöver göra. Jag ska lära mig att känna glädje, förnöjsamhet och glädje med det jag klarar och åstadkommer. Jag ska lära mig att inte känna bitterhet, besvikelse och sorg över allt jag inte längre klarar b
 
 T ex har jag idag invigt min nya dammsugare — alltså dammsugit hela lägenheten. Det tog flera timmar och krävdes flera pauser. Min tvåa är bara 69 kvm. 
 
Jag har också hängt en tvätt, som jag skäms att erkänna att jag tvingats tvätta om två gånger, eftersom jag glömt att hänga den — den har m a o legat flera dagar i maskinen. 
 
Och så har jag "putsat" utsidan av de två fönstren som vätter mot altanen. Putsat innebär i ärlighetens namn bara att jag spolat av dem med slangen, sprutat på medel, sköljt av igen med slangen och sedan dragit några drag med skrapan. Det här är nödvändigt att göra innan man kan dra ihop möbler o dyl på altanen och täcka det med presenningen, för därefter är det omöjligt att komma åt. Resultatet är inte de blanka fönster jag förr hade, men de är åtminstone inte dammgrå och dimmiga av smuts. 
 
Slutligen har jag också rivit bort sommarens insektsnät, som satt för balkongdörren och ett av fönstren i vardagsrummet. Inget märkvärdigt alltså, men en sån grej som legat över mig och liksom bara inte blivit av. Jag har liksom bara inte lyckats förmå mig att komma till skott. Fånigt att något så snabbt och enkelt kan bli till ett sånt oöverstigligt hinder. 
 
Som jag sa: Jag har inte gjort så särskilt mycket, men ändå. Det lilla jag lyckats göra är bättre än om jag inte hade lyckats få något gjort alls. 
 
(null)
 
(null)
Nu är allt i en enda röra ute på altanen och jag orkade bara inte göra ren blomlådorna.ö, så de ligger där — jordiga, smutsiga och gräsliga — men så får det bli. Jag väljer att skura dem till våren istället och hoppas att jag har mer ork och förmåga då. Och att baxa ihop och täcka alltihop med presenning och knyta fast det ordentligt, får också vänta lite tills jag får hjälp av något av mina barn. Alltså, inte ända tills till våren utan bara några dagar. Det är viktigt att ha fått detta gjort innan höststormarna, snön och kylan förlamar mig.  
 
 
(null)
Och mattorna ligger i högar lite här och var. Jag orkar bara inte ruska av dem ute på altanen. Det får bli en annan dag.  
 
(null)
Den rena tvätten har successivt hopats i sovrummet och ligger nu i en gigantisk hög på min obäddade säng. Igen! Vet inte hur många gånger jag lagt den där för insortering i skåpen och sedan på kvällen flyttat den tillbaka till stolen eller barnbarnets säng igen. 
 
(null)
Ikväll är emellertid en helt fantastisk solnedgång med en spektakulärt vacker himmel, och jag väljer att fokusera på den. 
 
Med en liten whiskydrink (faktiskt den allra första jag nånsin blandat) halvligger jag nu i min fåtölj och försöker samla ihop tillräckligt med energi att sno ihop en liten enkel och god pasta-räk-rätt till middag åt mig och morgondagens matlåda åt Ida. 
Jag siktar på att komma till skott när Doc Martin är slut. 
 
Som sagt — en lååång dags klena, men ändå glädjande resultat. 

Ingen Arla i mitt kylskåp

(null)
 
I morse, när jag som vanligt skulle ta fram mjölk till mitt kaffe, fick jag syn på den mjölk min dotter Ida köpte till mig häromdagen. 
 
Först förstod jag ingenting. Jag bara tittade på mjölkförpackningen där den stod på hyllan i kylen. 
 
Vad är det där för ny märkning? tänkte jag förbryllat. Jag fattade bara inte... 
 
Men så kopplade min morgontrötta hjärna och jag brast ut i skratt. 
 
Ser du vad hon gjort?
Hon skulle köpa laktosfri mjölk till mig, och tydligen fanns ingen annan än Arlas i den butik hon var i, så hon tog helt sonika upp sin jobbpenna och märkte om mjölken, innan hon ställde den i mitt kylskåp.
Fantastiska, gulliga, varmhjärtade och fyndiga ungen min! 
 
 
Ida vet ju min aversion mot Arla - en aversion, som hon dessutom delar, även om den för hennes del handlar om en kortare period av negativa upplevelser om Arla - d.v.s. den s.k. Arlagården i Hälsingland.
 
För min del handlar min aversion om SÅÅÅ mycket mer än "bara" Hälsingegården, som ju var horribel, vanskött och på ren svenska rena djurmisshandeln. 
Skandalrubrikerna har varit många och kritiken massiv mot Arla så länge jag kan minnas. Här är ett axplock av artiklar om saker, som fått mig att fatta beslutet, att undvika Arlas produkter så mycket jag nånsin kan:
 
Köper DU Arlas produkter? 
Kanske väljer du också att undvika dem efter att ha läst dessa exempelartiklar...?
Tro mig -- det finns såååååå mycket mer av samma kaliber att läsa. Bara Googla! 
 
När du läst och funderat, så kanske du också väljer att göra som jag. 
Alltså: Stödjer våra svenska gårdar genom att vara en medveten kund och välja rätt produkter. 
 
Jag har dessutom valt att i mycket högre grad använda vegetariska alternativ. T ex mandelmjölk o.dyl. för att jag mår så dåligt av hur våra kor och kalvar behandlas.
 
Kalvarna separeras från sina mammor nästan direkt efter födseln, för att producenterna ska kunna ta den mjölk som enligt naturen är avsedd för kalvarna. Detta är grymt och djupt upprörande. 
 
Om det funnes ett alternativ där jag kunde köpa mjölk och mejeriprodukter, där kalvarna fått gå med sina mammor under den tid de behövt, så hade jag absolut valt detta. Dessvärre finns inga sådana alternativ i våra butiker -- och därför köper jag ändå mjölk och mejeriprodukter, MEN jag väljer svenska produkter och allra helst från norrländska producenter. 
 
I den mån det finns så väljer jag alltid produkter från Norrmejerier.  
Det känns gott att välja produkter, som stödjer landsbygden och Norrland. 
Om vi inte väljer att handla produkter från gårdar i vår egen bygd, så har vi snart inga gårdar där, och det vore ett mardrömsscenario som jag bara aldrig vill behöva uppleva. 
 
Norrmejerier har dessutom himla bra gårdar, djurhållning, sortiment och produkter. 
 
Kika gärna på Norrmejeriers Youtube-klipp. Här är ett par som jag gillar extra mycket: 
 
 

RSS 2.0