Vad är det man vill dölja?
Nu har vi muntligt fått veta resultatet av utredningen kring "incidenten", då min pappa av en nattvikarie sparkades baklänges i sin rullstol, så att den välte och han slog hål i huvudet. Man har lagt ner allt. Inga missförhållanden, inget fel begånget. Därmed är ingen Lex Sarah skickad till IVO.
Alltså, HUR är det möjligt att ansvariga på Sundsvalls kommun INTE finner något allvarligt missförhållande i att detta skett på ett av deras äldreboenden?!!!!
Detta hände min 88-årige PAPPA i slutet av oktober, och han kan berätta om detta fortfarande, fast det nu är många veckor sedan. Han har INTE GLÖMT det hemska han utsattes för.
Man menar dock att vikariens och pappas ord står mot varandra, att vikarien inte jobbar där längre och att pappa har en form av demenssjukdom (Lewy body). Därmed behövs ingen mer åtgärd eller utredning.
MEN pappa har INTE en demenssjukdom som påverkar minnet. Inte ett dugg. Han minns ALLT -- från barndom till nu idag. Hans demens visar sig inte så. Han kan ibland tro sig vara nån annanstans än på äldreboendet, han har svårt att förstå instruktioner, hans tal är försämrat och hans ben fungerar inte p.g.a. sjukdomen. Det är därför han är rullstolsburen. Men hans MINNE är det inget fel på. Verkligen inte! Inte heller ljuger han, vilket också har hävdats. Hans tydliga berättelse och sönderslagna bakhuvud talar sitt eget tydliga språk. Hur kan man INTE se det?
Idag när jag försöker få ut de handlingar som är offentliga, så möter jag på tveksamhet och svårigheter hos registratorn på Sundsvalls kommun. "Jag måste först höra med ansvariga om jag kan lämna ut dem", får jag till svar. "De måste få gå igenom dem först". "Det här är ju en utredning som ska upp till politiken." 
Vad är det man vill mörka och frisera, innan vi får se handlingarna?
Det här är ju OFFENTLIGA HANDLINGAR och SKA lämnas ut UTAN REDIGERING eller CENSUR. Är det inte så? Har jag så totalt missförstått detta, eller..?
Följande är skärmdumpar från Sundsvalls kommuns hemsida:
Hela den här händelsen och alla ansvarigas agerande efteråt är bara sååååå iffy!!!!
Det här är såååååååå långt ifrån utagerat!!! 
BAKGRUND:
Vår första spontana reaktion var chock och följande två frågor:
HUR kunde detta ske? Var inte tippskydden nere?
Vi fick inga svar på det. Till sak hör dock att pappas tippskydd alltid är nere. Det finns ingen orsak att fälla upp dem på boendet. Han kan ta sig överallt inomhus och ut till trädgården utan att de behöver fällas upp. Det har sålunda aldrig hänt att de fällts upp. OM de var uppfällda just den här kvällen, så var det vikarien som hade gjort det, men det är det ingen som vill berätta för oss.
Detta är vad som hände:
Pappa satt i sin rullstol. Nattvikarien satt ganska nära mittemot honom på soffan.
Pappa och vikarien var ovänner och pappa ville få prata ut med honom och tala om att han inte kan fortsätta göra som han gjorde en stund tidigare, eftersom det är kränkande för den äldre personen.
Vad vi har förstått var vikarien lite rädd för pappa, eftersom han var arg och kränkt.
Plötsligt satte vikarien upp foten framtill på pappas rullstol och tryckte till med stor kraft.
Vi tror att han inte hade räknat med att pappa, sin vana trogen, hade bromsat hjulen på rullstolen. Därmed reste sig rullstolen och tippade baklänges med hög fart och pappa föll baklänges i golvet med både sin egen och rullstolens vikt som extra kraft --- och slog sönder huvudet.
Ingen ambulans tillkallades. Man bara plåstrade om pappa och lät honom gå och lägga sig. Hjärnskakning, inre blödning eller fraktur var det uppenbarligen ingen som tänkte på.
Skadan i pappas bakhuvud uppkom alltså genom att hans huvud slog i golvet på äldreboendet.
Var och en kan förstå, att en sån här kross-skada inte uppkommer utan att rejält och hårt våld har riktats mot huvudet. Han har alltså inte bara glidit ur stolen och råkat bonka huvudet i golvet eller nån möbel. Nej, han sparkades med stor kraft bakåt sittande i sin rullstol. Kraften var så stor att rullstolen VÄLTE BAKLÄNGES ÖVER TIPPSKYDDEN. Och pappa föll alltså handlöst och med hög kraft/fart bakåt och landade på bakhuvudet i golvet med både rullstolens vikt och sin egen vikt som bidragande kraft.
Ingen ambulans tillkallades. Ingen röntgen gjordes. Man plåstrade bara om pappa och lät honom gå och lägga sig. Ingen tanke på frakturer, sprickor eller hjärnskakning. Helt sjukt!
Här har det gått en dryg vecka och skadan börjar läka så smått, men pappa har vid fototillfället fortfarande ont och en rejäl bula i bakhuvudet.
Jag har helt tappat förtroendet för äldreomsorgen och Sundsvalls kommun.
Lögner, halvsanningar, dölja och frisera sanningar... detta är bara inte INTE okej. Så här ska det verkligen inte vara. Det är respektlöst, hänsynslöst och ansvarslöst. Allt handlar om pengar och att rädda ansiktet. Jag finner inga rumsrena ord... Fy fan!!!!
Vad är det kommunen vill dölja?
Nu har vi muntligt fått veta resultatet av utredningen kring "incidenten", då min pappa av en nattvikarie sparkades baklänges i sin rullstol, så att den välte och han slog hål i huvudet. Man har lagt ner allt. Inga missförhållanden, inget fel begånget. Därmed är ingen Lex Sarah skickad till IVO.
Alltså, HUR är det möjligt att ansvariga på Sundsvalls kommun INTE finner något allvarligt missförhållande i att detta skett på ett av deras äldreboenden?!!!!
Detta hände min 88-årige PAPPA i slutet av oktober, och han kan berätta om detta fortfarande, fast det nu är många veckor sedan. Han har INTE GLÖMT det hemska han utsattes för.
Man menar dock att vikariens och pappas ord står mot varandra, att vikarien inte jobbar där längre och att pappa har en form av demenssjukdom (Lewy body). Därmed behövs ingen mer åtgärd eller utredning.
MEN pappa har INTE en demenssjukdom som påverkar minnet. Inte ett dugg. Han minns ALLT -- från barndom till nu idag. Hans demens visar sig inte så. Han kan ibland tro sig vara nån annanstans än på äldreboendet, han har svårt att förstå instruktioner, hans tal är försämrat och hans ben fungerar inte p.g.a. sjukdomen. Det är därför han är rullstolsburen. Men hans MINNE är det inget fel på. Verkligen inte! Inte heller ljuger han, vilket också har hävdats. Hans tydliga berättelse och sönderslagna bakhuvud talar sitt eget tydliga språk. Hur kan man INTE se det?
Idag när jag försöker få ut de handlingar som är offentliga, så möter jag på tveksamhet och svårigheter hos registratorn på Sundsvalls kommun. "Jag måste först höra med ansvariga om jag kan lämna ut dem", får jag till svar. "De måste få gå igenom dem först". "Det här är ju en utredning som ska upp till politiken."
Vad är det man vill mörka och frisera, innan vi får se handlingarna?
Det här är ju OFFENTLIGA HANDLINGAR och SKA lämnas ut UTAN REDIGERING eller CENSUR. Är det inte så? Har jag så totalt missförstått detta, eller..?
Följande skärmdumpar är från Sundsvalls kommuns egen hemsida:
Hela den här händelsen och alla ansvarigas agerande efteråt är bara sååååå iffy!!!!
Det här är såååååååå långt ifrån utagerat!!!
Skadan i pappas bakhuvud uppkom genom att hans huvud slog i golvet på äldreboendet.
Var och en kan förstå, att en sån här kross-skada inte uppkommer utan att rejält och hårt våld har riktats mot huvudet. Han har alltså inte bara glidit ur stolen och råkat bonka huvudet i golvet eller nån möbel. Nej, han sparkades med stor kraft bakåt sittande i sin rullstol. Kraften var så stor att rullstolen VÄLTE BAKLÄNGES ÖVER TIPPSKYDDEN. Och pappa föll alltså handlöst och med hög kraft/fart bakåt och landade på bakhuvudet i golvet med både rullstolens vikt och sin egen vikt som bidragande kraft.
Ingen ambulans tillkallades. Ingen röntgen gjordes. Man plåstrade bara om pappa och lät honom gå och lägga sig. Ingen tanke på frakturer, sprickor eller hjärnskakning. Helt sjukt!
Här har det gått en dryg vecka och skadan börjar läka så smått, men pappa har vid fototillfället fortfarande ont och en rejäl bula i bakhuvudet.
Jag har helt tappat förtroendet för äldreomsorgen och Sundsvalls kommun.
Lögner, halvsanningar, dölja och frisera sanningar... detta är bara inte INTE okej. Så här ska det verkligen inte vara. Det är respektlöst, hänsynslöst och ansvarslöst. Allt handlar om pengar och att rädda ansiktet. Jag finner inga rumsrena ord... Fy fan!!!!
Jag bara måste få säga...
Jag har förmånen att fortfarande ha mina föräldrar i livet. De är nu 86 och 88 år gamla.
Mamma bor kvar hemma i huset, men pappa har p.g.a. Lewykroppssjukdom tvingats flytta till ett boende.
Innan han flyttade hade de hemtjänst, men till sist klarade de inte att sköta honom hemma. Huset är inte ett dugg handikappanpassat, så i takt med att sjukdom tog hans förmågor blev det ogörligt och omöjligt för dem att ta hand om honom i hemmet.
Att flytta var självklart inte något som pappa accepterade. Dels för att han p.g.a. sin sjukdom helt saknar sjukdominsikt, dels för att han såklart efter mer än 65 års äktenskap inte vill sova eller bo nån annanstans än med mamma.
Så hur flyttar man någon som inte vill? Enligt anhörigcenter här i Sundsvall skulle vi "lura" honom. Det var det enda alternativet, om vi inte ville flytta honom med våld -- och det ville vi självklart absolut inte. Men ingen av oss ville ju ljuga för pappa eller lura honom. Vi har aldrig gjort sånt eller betett oss så i vår familj. Vi har alltid haft ett respektfullt och ärligt förhållningssätt till varandra. Men nöden har till sist ingen lag. Något måste göras, för situationen hemma blev ohållbar. Mamma slet ont och blev allt mindre, svagare och sjukare. Hemtjänsten och arbetsterapeuten testade alla underlättande hjälpmedel som fanns, men inget funkade. Bostaden var bara inte möjlig för pappa att bo kvar i. Till sist fattade jag ett beslut. Jag sa:
- Mamma, tacka ja till platsen på boende. Jag tar "smällen"... jag lurar pappa och tar sedan samtalet med honom. Det är bättre att han hatar mig, än att ni blir ovänner.
... och så blev det.
Nu har det gått två år och vi har erfarit både livet med hemtjänst och livet på två olika boenden. Och det är kring dessa upplevelser jag känner att jag har behov av att reflektera och berätta. Det får liksom inte längre plats i min hjärna, mitt hjärta, mitt minne eller min själ. Jag står liksom inte ut, om jag inte får ur mig allt som inte är som det ska, borde eller behövs. Jag har mina egna sjukdomar, oförmågor och nedsättningar att förhålla mig till, och tar liksom slut av allt sånt här. DÄRFÖR skapar jag "Om att bli äldre", vilket är namnet på den här nya kategorin i min blogg.
