Berörande 112-drake

Jag älskar alla charmiga drakar, som står i vår kära stad. De både pryder och roar.
 
 
Häromdagen råkade jag få syn på en drake, som jag inte hade sett tidigare. Det var Räddningstjänstens drake, som står på Esplanaden. 
Alla drakar i stan är fantastiska, men det här var en drake med en extra dimension. Utöver att vara både charmig och rolig för barn att klättra på, så var den djupt berörande. Den grep tag i mitt hjärta och gjorde mig tårögd. Det kändes som om någon kramade mitt hjärta hårt hårt och jag blev oförklarligt gråtfärdig. 
 
Vår räddningstjänst består av hjältar, som i sitt yrkesutövande utsätts för risker för att vi ska vara trygga. 
Jag känner en enorm tacksamhet och beundran inför dessas yrkesval och kunnande. Det de gör betyder så ofantligt mycket för oss alla. 
 
Den här draken heter Åke Släck. I sin famn bär han en liten drakbaby bort från en brand.
Vi kan se hur skärrad den lilla draken är och hur Åkes stora starka hand tryggt håller babyn mot sitt bröst. 
Draken för osökt mina tankar till alla hjältar, som försöker hjälpa och rädda människor på flykt. 
 
 
 

Vår glada och trevliga midsommar

I år firade vi midsommar med knytis hos lillebror med familj. 
Jättetrevligt och jättegott! 
 
Det var jag, mina kära föräldrar, min storebror med fru och svärmor, min lillebror med familj och svärmor. Inalles 11 personer i alla åldrar. Mycket trivsamt och mysigt! 
 
Efter en stunds mysigt mingel med ett gott bubbel som välkomstdrink, började vi med en traditionell silltallrik med nubbe och ett glas öl. Mycket mycket gott! Jag älskar sill och färskpärer! 
 
Mina föräldrar bjöd på olika siller och färskpotatis. 
Pappsen hade gjort sin supergoda vitlökssill och denna gång var den godare än nånsin. (Det säger och tycker vi varje gång, men det är ett faktum att den otroligt nog bara blir godare och godare.)
De bjöd också på senapssill och matjessill med gräddfil och rödlök. Supergott! Matjessill är en av mina absoluta favoriter. Det kan jag äta varje vecka hela året runt och ändå aldrig tröttna på det. 
 
Lillebror och hans fru hade gjort en jättegod chili-snaps av frukten från en chiliplanta, som lillebror fick i födelsedagspresent av mig. Chilin både hettade och gav smak. En jättegod snaps, som passade mycket bra till sillen. 
 
 
Barnen hade ordnat två jättetrevliga lekar åt oss.
Den första var en mycket trevlig musik-gissningslek, som påminde lite om "Så ska det låta". Men det var faktiskt bättre, för vi fick lyssna längre än de får göra i tv. :) 
Den andra var en utomhuslek där vi kastade prick med riskuddar mot en platta med påsar, som fångade upp kuddarna. Jätteroligt!  :) 
 
 
Lite senare på kvällen bjöd lillebror på mycket gott från grillen. Att grilla är verkligen något han är duktig på!
Vi fick grillad rostas, grillade kycklingspett, fräsch sallad med söta tomater och potatissallad.
 
Som tillbehör fanns våra middagsbidrag. Alltså, vitlöksbröd, vår familjs speciella koolijox (rört creme fraiche-smör med vitlökssmak), rött vin och rosévin. 
 
Allt var super-super-gott och vi åt så kände oss nästan fyrkantiga. 
 
Ändå fanns det plats i magen för svägerskans goda hallon-rabarber-paj med fluffig vaniljsås och en slurk gott kaffe. 
 
Framåt midnatt drog jag på en tunn kofta och traskade hemöver i den ljumma midsommarnatten. 
Egentligen hade jag velat stanna och hjälpa till att städa och diska, för när en fest är över, så väntar massor av jobb för värdfolket - det vet man ju. Men vi var alla trötta och timmen var sen, så någon städning eller diskning var inte att tänka på. Att ta sig hem till Bosvedjan kändes som ett tillräckligt projekt just då. 
 
 
Min käre lillebror med familj hade ordnat ett verkligt fint och trevligt midsommaraftonsknytis hemma hos sig.  
Jag kände mig mycket glad och tacksam över att ha fått delta i en så lyckad och trivsam midsommarafton, tillsammans med så många av mina nära och kära. 

Hazarer - ett utsatt folk utan rättigheter

Jag sitter med frukostkaffet och läser dagens ST.
Min blick fångas av en rubrik: Dyster framtid för afghaner i Iran
 
Jag klickar på länken och läser artikeln. Den handlar egentligen inte om afghaner, utan i huvudsak om hazarer, för en överväldigande majoritet av de afghanska flyktingarna är just hazarer.
(Här är ett tidigare blogginlägg om den här utsatta folkgruppen.)
 
Medan jag läser tänker jag:
ÄNTLIGEN skriver någon om hur FRUKTANSVÄRT hazarer har det! 
ÄNTLIGEN skriver någon om VARFÖR de är tvungna att fly. 
 
Jag önskar att alla, som brukar uttala sig negativt om afghanska ensamkommande flyktingar, tar sig tid att läsa det här blogginlägget och sedan tar sig en seriös funderare över svaret på följande frågor:
  • Hur skulle man själv göra som förälder? 
  • Är det inte naturligt att en förälder gör allt, för att ens barn ska kunna få det bättre? 
  • Om man själv vore en ung afghansk kille av det förföljda folket hazara - skulle man inte själv då försöka ta sig till ett annat land? 
  • Skulle man själv verkligen acceptera och finna sig i att leva så som hazarer tvingas göra i Iran och Afghanistan? 
  • Hur skulle man själv tycka att det var att leva i ett land, vars lagar är grundade på Koranen och sharia
 
Mitt hjärta värker för hazarer och hur obegripligt grymt de blir behandlade. Det är så gräsligt omänskligt och ovärdigt. I synnerhet för Iran, som är ett rikt land, där afghanerna är flyktingar. Men där behandlas de verkligen inte enligt FN:s flyktingkonvention. Nej, de behandlas som boskap, och det är ovärdigt ett så fantastiskt stort och rikt land som Iran. 
 
Men de behandlas inte väl i Sverige heller. Här lever de under utvisningshot och de utpekas med epitet som "tafsare" och "våldtäktsmän". Ingen av dem förnekar att det finns afghaner, som tafsar och/eller våldtar. Men sådana vanartiga män finns ju ur alla folk. Det är både orättfärdigt och i sak fel, att påstå att alla afghaner är våldtäktsmän. Dessutom får de sin ålder "justerad" av Migrationsverket, och ska sålunda utvisas. Jättemånga av dessa unga afghaner lever i rädsla, skam och otrygghet.  
 
Jag känner massor av afghaner, som är just hazarer och jag kan försäkra att inte en enda av dem är några tafsare eller våldtäktsmän. Nej, de är tvärtom artiga och trevliga unga män, som är ganska precis så som unga människor i gemen är -- alltså, morgontrötta, humoristiska, busiga, förälskade och slarviga med sina läxor.
 
Jag önskar och hoppas, att hazarer en dag ska kunna leva som ett fritt och lyckligt folk i sitt eget land. 
Förr levde afghanska kvinnor och män som jämställda. Vi måste alla kämpa för att det ska bli så igen. 
 
 
Här är ST:s utmärkta och belysande artikel:
Mohsen Rezai, längst till vänster, har vuxit upp som afghansk flykting i Iran. Här diskuterar han en möjlig framtid i Europa med Ali Rezai och Mahmoud Rezai.
Fotograf: Jonas Gratzer/TT
 
I fjol sökte över 40 000 afghaner asyl i Sverige, nästan dubbelt så många som under hela perioden 2001–2014. Många av dem hade bott hela sina liv i Iran, där säkerhetsläget är gott men framtidsutsikterna dystra. Ett stort antal unga afghaner är nu villiga att riskera allt för drömmen om Europa.
 
 

– Vi är födda och uppvuxna här men vi kan inte ens registrera sim-kort i våra egna namn. Även om vi har råd att ta examen kan vi inte få ett bra jobb, vi måste arbeta inom byggbranschen, säger Mohsen Rezai, 25 år.

 

På ett kafé i stadsdelen Zeinabiyeh i iranska Isfahan, drygt 30 mil söder om Teheran, delar han en vattenpipa tillsammans med några vänner. Området är stadens fattigaste och här bor nästan bara afghanska flyktingar. Många, som Mohsen Rezais föräldrar, flydde redan i samband med Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 och har fått barn i det nya landet. Barn som nu drömmer om något mer än låglönearbete och kringskuren rörelsefrihet.

 

– Förmodligen kommer jag att försöka ta mig till Tyskland när jag har tagit examen. Jag har hört att man kan få bra jobb inom data där, säger Rezai som studerar systemvetenskap.

 

Många andra har blågula drömmar. Förra året sökte 41 564 afghaner asyl i Sverige, varav 23 480 var ensamkommande minderåriga. Det var en notering som krossade alla tidigare rekord. Motsvarande siffra för åren 2001–2014 var totalt 24 335 personer.

 

Migrationsverket för ingen statistik över etnicitet, men mycket tyder på att en majoritet av de asylsökande afghanerna tillhör den shiamuslimska folkgruppen hazarer, som länge haft en svår situation. En knapp majoritet av de ensamkommande barnen uppger att de flytt direkt från Afghanistan medan resten har varit bosatta i Iran.

 

– En stor del av de afghaner som kom förra året har sitt ursprung i Iran. En del är födda där, en del har vistats där en kortare period, andra har haft det som genomgångsland, konstaterar Anders Rydén, Afghanistananalytiker på Migrationsverket.

 

Totalt bor uppskattningsvis tre miljoner afghanska flyktingar i Iran, de allra flesta hazarer. Mohsen Rezai och få av hans generationskamrater har ens sett det land föräldrarna flydde. I stället jämför de sig med jämnåriga iranier och ser att deras vardag präglas av ekonomiska svårigheter och diskriminering.

 

Om Rezai vill lämna Isfahan måste han till exempel ansöka om tillstånd hos myndigheterna, men 28 av Irans 31 provinser är helt eller delvis stängda för afghaner. Afghanska flyktingar måste betala för arbetstillstånd och får inte äga företag. Att bibehålla flyktingstatusen är en byråkratisk process som även den kostar stora summor pengar. Och chansen att bli iransk medborgare är obefintlig.

 

Förra året sammanföll den lågkonjunktur som de internationella sanktionerna mot Iran gett upphov till med strömmen av syriska flyktingar till Europa. Många unga afghanska män såg då sin chans till någonting bättre.

 

– Alla unga afghaner här är missnöjda med sina liv. När de såg att gränserna var öppna följde de som hade pengar med flyktingvågen från Syrien. De som inte hade pengar blev kvar, berättar Mohsen Rezai.

 

Han var en av dem som blev kvar. Men familjen sparar pengar för att förverkliga sonens dröm om Europa.

 

– De som lämnat landet avråder oss inte från att åka, de säger att även i lägren i Grekland får man mer respekt än här. Alldeles nyss pratade jag med en vän som flytt, han sa att även om han blir tvingad tillbaka till Turkiet så är det bättre än att vara i Iran.

 

Hossein Javari är 18 år och född i Isfahan. Sedan elvaårsåldern har han arbetat svart för att försörja familjen. För ett drygt halvår sedan öppnade sig en möjlighet att lämna landet och Javari försökte.

 

– Men de tog mig vid iranska gränsen mot Turkiet och skickade tillbaka mig. Det var i höstas, berättar han.

 

Resan till Europa skulle kosta Hossein Javari motsvarande omkring 40 000 kronor. De knappt 7 000 kronor han var tvungen att betala i förskott fick han aldrig tillbaka. Ändå säger han att han kommer att försöka igen.

 

– Jag har ingen framtid här. Jag måste betala 2 000 kronor varje halvår bara för att förlänga mitt uppehållstillstånd. Jag hoppas kunna plugga och få ett jobb. Jag vill arbeta för att leva, här arbetar jag bara för att överleva.

 
Ivar Andersen
 
 

Afghaner på flykt

 

Under 2015 sökte 41 564 afghaner asyl i Sverige. Av dessa var 23 480 ensamkommande minderåriga. Motsvarande siffra för åren 2001–2014 var 24 335 asylsökande.

 

Migrationsverket för ingen statistik över etnicitet men mycket tyder på att en majoritet av de asylsökande afghanerna tillhör den shiamuslimska folkgruppen hazarer.

 

Av de ensamkommande barnen uppgav knappt hälften att de vuxit upp i Iran.

 

I januari 2015 fanns enligt FN:s flyktingorgan UNHCR knappt en miljon registrerade afghanska flyktingar i Iran. Dessutom lever uppskattningsvis ytterligare två miljoner oregistrerade afghaner i landet.

 

Registrerade afghanska flyktingar har rätt till grundskola och sjukvård men är utestängda från stora delar av arbetsmarknaden. Tillgången till högre utbildning är kraftigt begränsad.

 

Rörelsefriheten inom Iran är begränsad och både arbetstillstånd och uppehållstillstånd kostar pengar och måste regelbundet förlängas.

 

Källla: Migrationsverket och FN:s flyktingorgan UNHCR

 

 

På Migrationsverkets hemsida publicerades i januari 2016 en tydlig och mycket bra artikel om just precis det här.

Tyvärr, har den artikeln inte fått någon större spridning och det är, tyvärr, inte särskilt många bland gemene man, som har för vana att surfa in på Migrationsverkets hemsida. 

Jag lägger därför ut den utmärkta och belysande artikeln här, samt länkar till Migrationsverkets hemsida. 



 
 
Under oktober-december förra året sökte 16 744 afghanska ensamkommande barn asyl i Sverige. Tio gånger fler än under hela 2014.
 

– Vissa byar i Afghanistan mer eller mindre töms på lite äldre pojkar och unga män, säger Anders Rydén, en av Migrationsverkets landanalytiker* och expert på Afghanistan.

 

Under hela 2015 sökte 23 480 ensamkommande afghanska barn asyl i Sverige. Det utgjorde mer än hälften av alla afghaner som sökte asyl under hela året. Nästan alla var pojkar i tonåren.

 

 

Dålig framtidstro

Anders Rydén anser att det finns flera grundorsaker till att så många ensamkommande barn söker asyl i Sverige nu. Han sammanfattar de grundläggande problemen så här.

 

– Både säkerhetsituationen och ekonomin i Afghanistan försämras långsamt. Den afghanska regeringen är svag. Därför är framtidstron dålig.

 

Drygt hälften av de ensamkommande barnen uppger att de kommer från Afghanistan, medan resten säger att de varit bosatta i Iran. De båda gruppernas skäl för att ge sig av till Sverige kan skilja sig något åt.

 

Men gemensamt för båda grupperna är att de blivit medvetna om möjligheterna att få asyl i Europa samtidigt som de ser en oroande utveckling där de befinner sig menar Anders Rydén.

 

I Afghanistan finns många aktiva medier som rapporterar bra och detaljerat om vad som händer i omvärlden, inte minst om villkoren för asylsökande i olika länder. Enligt Anders Rydén har denna rapportering och snabba meddelanden via sociala medier sannolikt bidragit till att många unga afghaner insett att det öppnats vägar in i Europa för dem.

 

 

Hazarer – en förföljd minoritet

 

Anders Rydén berättar att Lifos** har fakta som tyder på att en stor del av de ensamkommande barnen tillhör minoritetsgruppen hazarer.

 

Hazarer är till skillnad från majoritetsbefolkningen i Afghanistan shiamuslimer. Historiskt sett har de diskriminerats i det sunnidominerade Afghanistan och de fick utstå mycket förföljelse under talibanregimen 1996-2001.

 

Läs mer om folkgruppen hazarer i faktarutan sist i artikeln.

 

** Center för landinformation och landanalys inom migrationsområdet.

 

Människor i staden Mazar-e-Sharif. Foto: Migrationsverket.
 

Oroande händelser i Afghanistan

 

Under hösten 2015 ägde ett par större incidenter rum som oroar hazarerna i Afghanistan. Vid ett tillfälle mördades sju hazarer i södra delen av landet. Morden var typiska för IS, offren hade till exempel fått sina halsar avskurna. Detta fick många hazarer i Kabul att för ovanlighetens skull gå ut på huvudstadens gator och demonstrera.  

 

En annan viktig händelse ägde rum den 28 september 2015. Då tog talibanstyrkor över provinshuvudstaden Kunduz och ockuperade den under cirka två veckor. Sedan drevs de ut ur staden, men drog sig tillbaka under relativt ordnade former.

 

– Det här var en styrkedemonstration. Under de dagar då talibanstyrkorna hade makten i staden tog de mängder av vapen. Det finns också trovärdiga uppgifter om att de i några fall letade upp och avrättade personer som fanns på upprättade dödslistor. Det var framför allt myndighetspersoner, framstående kvinnor, personer som arbetade inom medierna och dissidenter, säger Anders Rydén.

 

 

Liten risk för närmande mellan hazarernas fiender

 

Trots att både talibanrörelsen och Islamiska staten består av sunnimuslimer har de hittills varit fiender. Enligt Anders Rydéns bedömning har dagens konflikter i Afghanistan inte några tydliga religiösa förtecken, men det kan komma att förändras.

 

Samhällsutvecklingen efter talibanregimens fall 2001 har förbättrat hazarernas situation, de har bland annat fått nya möjligheter till utbildning och arbete. Även hazarflickor har i allt högre grad kunnat utbilda sig.

 

 

Många kommer från Iran

 

I Iran finns det sedan årtionden en stor flyktinggrupp från Afghanistan. De flesta av dem är hazarer. De får dock bara bo i några få av Irans provinser. För närvarande finns det omkring 2,5 miljoner afghaner där.

 

Ungefär 950 000 har en form av flyktingstatus och får hjälp av UNHCR. De har ett särskilt id-kort som ger dem rätt till grundläggande social service. Id-korten har olika giltighetstid och måste förnyas när de löper ut.

 

– Detta är ett orosmoment för flyktingarna. Det finns alltid risk att villkoren ska försämras när korten ska förnyas, säger Anders Rydén.

 

Vid sidan om de erkända flyktingarna finns det drygt en halv miljon oregistrerade afghanska medborgare som har uppehållstillstånd i Iran. De har samma rättigheter som de erkända flyktingarna, men måste också förnya sina tillstånd.

 

Dessutom finns det drygt en miljon arbetsmigranter utan uppehållstillstånd från Afghanistan. Många stannar en kortare tid innan de återvänder till Afghanistan. Även bland dem dominerar hazarerna.

 

Anders Rydén berättar att arbetsmarknaden i Iran är bättre än i Afghanistan. Men de illegala migranterna riskerar hela tiden att råka ut för razzior och bli återsända till hemlandet.

 

– Afghanerna i Iran upplever nu att de har dåliga framtidsutsikter. Deras tillvaro där uppfattas som mycket osäker. De har svårt att få högre utbildning och mer avancerad sjukvård. Nyanlända flyktingar har inte heller rätt att söka asyl.

 

 

Soldater värvas för att strida i Syrien

 

Ett relativt nytt fenomen är de iranska myndigheternas värvningskampanjer bland unga afghaner som finns i Iran.

 

– De vill ha soldater som kan stödja Irans allierade Assad i Syrien. Men än så länge har vi inte sett några belägg för att det handlar om tvångsrekrytering, säger Anders Rydén.

 

Enligt de uppgifter som Lifos har tillgång till kan det finnas 2–3 000 afghaner som strider i Syrien, men uppgifterna är mycket osäkra.

 

Varför just Sverige?

Den afghanska befolkningen är mycket ung, många är i åldern 15-20 år. Det har bidragit till att andelen barn och ungdomar är stor bland de afghaner som sökte asyl i Sverige förra året. Men det var inte bara vårt land som tog emot många afghanska ensamkommande barn förra året, men Sverige tog emot i särklass flest. Under januari–november tog exempelvis Österrike emot 5 778 barn (somliga över 18 år) och Tyskland 1 493. Under hela 2015 tog Norge emot 3 424 barn och Belgien 2 013.

 

Johanna Delac, omvärldsanalytiker på omvärldsenheten, nämner några viktiga orsaker till varför så många ensamkommande barn har valt att söka asyl just i Sverige.

 

– Sverige är generellt attraktivt som mottagarland för ensamkommande barn, med ett jämförelsevis gott mottagande och en stor andel som beviljas uppehållstillstånd. För många ensamkommande barn är möjligheten till utbildning en annan viktig faktor som gör att de söker sig till Sverige, detta gäller även hela den afghanska gruppen.

 

Sverige har länge tagit emot ensamkommande asylsökande barn, särskilt från Afghanistan.

 

– Det gör att det finns många afghaner som bor här och därmed ett socialt nätverk som ger trygghet för dem som kommer hit på egen hand. Det är en annan viktig orsak till att många söker asyl här, säger Johanna Delac.

 

 

Många öppna asylärenden

 

Eftersom så många ensamkommande afghanska barn sökte asyl 2015 kunde inte Migrationsverket avgöra deras ärenden i den takt som skulle ha behövts. Vid årsskiftet hade verket därför nästan 22 600 öppna asylärenden som gällde denna grupp.

 

Under 2015 beviljades 779 ensamkommande afghanska barn uppehållstillstånd. 44 procent fick stanna av skyddsskäl, medan 56 procent beviljades uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter.

 

Ensamkommande barn utvisas bara om det finns ett ordnat mottagande i hemlandet. Av den anledningen är det bara ett fåtal ensamkommande barn eller ungdomar som varje år har återvänt till Afghanistan. Och då har de gjort det självmant.

 

Under president Ashraf Ghanis möte med statsminister Stefan Löfven i december förra året inleddes förhandlingar om ett återtagandeavtal mellan Sverige och Afghanistan. Det kan leda till förändringar.

 

När det gäller vuxna asylsökande och barn i familj beviljades 55 procent uppehållstillstånd. Nästan alla fick stanna av skyddsskäl.

 

* Migrationsverkets landanalytiker arbetar på Lifos – center för landinformation och landanalys inom migrationsområdet.

 

Fakta – hazarer

 

Hazarerna utgör 10 till 20 procent av befolkningen i Afghanistan, men dessutom lever omkring 2,5 miljoner i grannlandet Iran. Hazarernas ursprung är oklart, men de flesta teorierna går ut på att de är en blandning av olika folkgrupper där det mongoliska inslaget är tydligt. De flesta bor i centrala Afghanistan, men det finns större grupper i flera stora städer, framför allt i Kabul, där de enligt vissa uppgifter utgör 40 procent av befolkningen.

 

Hazarer talar dari som är nära besläktat med persiska. Majoriteten i Afghanistan har pashto som modersmål, ett språk som talas av pashtuner. Både pashto och dari är officiella språk i Afghanistan.

 

Till skillnad från pashtunerna, som är den största etniska gruppen i Afghanistan, är hazarerna shiamuslimer – precis som grannarna i Iran. Majoritetsbefolkningen i Afghanistan tillhör sunni.

 

Under talibanregimen, 1996-2001, levde hazarerna under stort förtryck. Bland annat skedde en massaker i Mazar-e-Sharif 1998 då uppskattningsvis över 2 000 personer dödades och de flesta var hazarer. Deras situation förbättrades betydligt efter talibanregimens fall.

 

Den nya konstitutionen från 2004 ger alla etniska grupper politiska rättigheter och erkänner även shiagrenen av islam. Det har inneburit att hazarer fått flera politiska utnämningar både på regerings- och provinsnivå.

 

Samhällsutvecklingen har också lett till nya möjligheter för hazarer att få utbildning och arbetet. Även hazariska flickor har fått utbildning och hazariska kvinnor anses ha lite större frihet än andra afghanska kvinnor.

 

 
 
 

RSS 2.0