Arålundshelg
Umgås med smärtan
Jag ber om ursäkt och överseende med detta gnälliga klagande blogginlägg.
Scrolla vidare och läs det inte, ifall du behöver positivitet och uppmuntran, för det är nåt det här inlägget verkligen saknar.
Jag har haft detta eländes värkhelvete i oherrans många år.
Det startade och kom gradvis från att jag var i övre tonåren.
På 80-talet började det vara überjäkligt.
Och nu är det... nej, jag har inga rumsrena ord för att beskriva hur jag upplever det nu. 😔😢 Bilderna får säga det åt mig.
Och dessa nu nämnda saker är ju bara de VÄRSTA sakerna... Alltså, de där som jag ibland bara inte uthärdar TILLSAMMANS med de andra sjukdomstillstånden och symptomen... när det liksom bara blir FÖR outhärdligt och jag inte längre förmår att bita ihop och se glad ut. För fibromyalgi är ju såååååå mycket mer och såååååå mycket värre än "bara" värken jag nyss berättat om.
Det är ju som att vara bakfull, ha öroninflammation, influensan och en massa frakturer i olika kroppsdelar SAMTIDIGT. Och något sådant har ju ingen frisk mänska upplevt, så därför KAN de inte förstå. De tänker därför att man överdriver, för ingen mänska kan väl uthärda så mycket smärta och nedsättningar och ändå se glad ut. Men se där har de FEL, för MAN LÄR SIG - smärtan och nedsättningarna blir ens vardag. Man hittar successivt strategier att leva med den - och man TVINGAR SIG att le och härda ut. Man gör det för att det inte finns något annat vettigt val. Det finns ju ingen bot. Inte ens någon pålitlig lindring.
Jag kan bara beskriva livet och vardagen med fibromyalgi så här:
Att leva "ett vanligt liv" med fibromyalgi är jämförbart med att förvänta sig att en förstfödande svårt reumatisk kvinna, ska umgås och vara trevlig mitt under värkarbetet i öppningsskedet helt utan smärtlindring.
Verkar inte särskilt vettigt, eller hur? Det är inget som någon skulle förvänta sig.
Men folk i gemen vet ju inte, för de vet inget om fibromyalgi, och det är så himla svårt att förklara och berätta, när allt man egentligen vill och behöver är att få ligga i sin mjuka säng och sova och gråta.
Har DU fibro? Ja, då vet du precis vad jag menar. Då känner du igen dig.
Har du INTE fibro? Då har du just fått ta del av mitt försök att berätta hur det är att leva med denna smärtsamma, osynliga och handikappande sjukdom.
Revbensbrott?
