HJÄRNTRÖTTHETEN

Ja, jag är en av de tusentals drabbade. Inte allena genom stress i jobbet utan genom trauman, utsatthet, svek, våld och ingen hjälp eller återhämtning. 
 
Jag har ofantligt svårt att acceptera min hjärntrötthet och mitt utmattningssyndrom... och ännu svårare att förhålla mig följdriktigt. Jag vill bara vara pigg och klartänkt. Jag vill bara fungera. Och varje dag inbillar jag mig - medvetet eller omedvetet? - att NU är jag nog på rätt väg... IDAG kan jag nog göra lite mer. Helt fel och definitivt kontraproduktivt. Jag gör och sedan kraschar jag och sover ett par dygn. 
 
Jag försöker hela tiden att lära mig att sluta sätta fötterna i startblocken utan att känna efter först, men detta är förbluffande svårt att ta in och underordna sig. Förmodligen för att jag aldrig läst eller lärt mig nåt om hjärntrötthet tidigare i livet. Det har liksom aldrig funnits orsak till det och det har inte varit ett omdiskuterat aktuellt ämne i media... 
Kanske vet du inte heller särskilt mycket om hjärntrötthet..? Då kan du kika på det här klippet. 
 
Det är många olika tillstånd som kan orsaka hjärntrötthet.
Här förklarar Dr Mikael lite om olika sorters trötthet och hur vården arbetar för att utreda problemen.
 
 
https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/12528050?utm_source=permalink&utm_medium=sharing&utm_campaign=tv4play_sharing

Fredag

 
 
 
 
Fredag innebär gruppträning med min underbara seniorgrupp. 🥰💖🤸‍♀️
Härligt, roligt, svettigt och batteriladdande... 
 
 
 
 
... men samtidigt värkskapande, energidränerande och påfrestande för både kropp och knopp. Jag är inte längre den energifyllda, fartiga kvinna jag en gång var... 
 
 
 
Jag är inte längre den person jag var på bilden. Inte ens i närheten. Och då var jag redan sjukdomsdrabbad, värkbruten och "slut". Det är svårt att acceptera värk och nedsättningar, men jag jobbar på det och försöker varje dag... 
 
Idag är det nästan exakt 10 år sedan bilden togs av ST inför min 50-årsdag och jag tränar fortfarande med samma seniorgrupp.
 
Min tacksamhet och kärlek till seniorerna är större än jag kan förklara eller beskriva. De fortsätter att träna med mig, trots mina nedsättningar, mina tillkortakommanden, fel och misstag. De väljer varje fredag att se det positiva -- alltså, vår härliga träningsglädje, den medryckande och fina musiken, de anpassade rörelserna och den välbehövliga styrkan och stretchen.
För dem duger jag utmärkt trots mina nedsättningar och fel. De ser och uppskattar mitt värde och visar mig detta genom att komma varje fredag. 🙏❤️🌻🍀

Sjuk men stolt över mig själv

Det är ganska få saker jag verkligen behöver och bara inte vill vara utan. 
Exempel på några av dessa är min bil, min diskmaskin, min tv och min mikro. När någon av dessa går sönder eller inte fungerar som den ska, så blir mitt liv problematiskt, rörigt och krångligt. Då tappar jag sugen och det går enorma mängder ork till att försöka leva utan det som inte längre finns/fungerar. Min vardag blir svårmanövrerad och energin sinar i snabb takt. Utmattningen och hjärntröttheten blir enormt mycket mer kännbar och svår att hantera. 
 
När kamkedjan i min Skoda förra året gick av och slog sönder halva motorn, så fick jag panik. Utan bil klarar jag mig bara inte, eftersom jag inte kan gå längre sträckor eller bära saker. Jag tog bussen till Birsta och pulsade genom snö och kyla till Birsta Bilcity. Lättnaden var gigantisk när de ordnade en bil åt mig på avbetalning, trots att jag inte hade någon stadig inkomst och den "inkomst" jag hade var pytteliten. 
 
Samma sak när min diskmaskin gick sönder. Den gick inte att laga. I alla fall inte för rimliga pengar. Då räddade Ahmed mig, genom låna mig pengar på obestämd framtid, så att jag kunde köpa en ny. Det besparade mig många långa timmar vid diskhon med värk och orörlighet som följd. 
 
Så gick min mikro sönder precis före julafton. Gråt och tandagnisslan. Att leva utan mikro är verkligen inte lätt när man som jag lever ensam. Och att fira jul utan mikro var bökigt. Glögg, mat etc brukar vi värma i mikron. Nu blev det på spisen istället och det var jättebökigt eftersom bänkytan är liten och all mat skulle få plats. 
Nu har jag levt ända sedan dess utan mikro och det har varit sååååå knöligt, besvärligt, tidsödande och kännbart med merarbete genom extra disk och rengöring av spisen. 
 
Jag har varit på IKEA och kollat vad en ny inbyggnadsmikro kostar. Kort sagt -- den kostar alldeles för mycket! Då tänkte jag att jag kanske kunde bygga in en vanlig fristående mikro istället. Därför kollade jag priser på såna också. Även dessa kostar för mycket. 
 
Idag fick jag bara nog. Jag är så fruktansvärt less på att dricka kallnat kaffe och te, äta kallnad mat och inte kunna värma det som behöver värmas utan att dra fram pannor eller värma upp ugnen. 
Fortfarande i nattlinne mitt på dagen drog jag fram skruvmejslar och andra skruvverktyg, och satte igång att lossa på skruvarna som håller mikron på plats. Lyckligtvis satt dessa inte åt nästan alls, så det gick bra för mig att skruva bort dem. Och tro det eller ej, men jag lyckades direkt se vad som var felet med mikron. Det var en liten platta som fungerar som kontakt till knappen, och denna hade lossnat. Efter mycket pillrande, f-ord och många långa pauser lyckades jag äntligen få mina skakiga fumliga händer att trycka till i exakt rätt sekund, och vips satt den på plats igen. 
 
För en frisk och normalfungerande person är kanske detta ingen jätte-bragd att hurra över, men för mig - med mina nedsättningar och förlorade förmågor - är detta en fantastisk sak att känna stor stolthet och glädje över. Jag lyckades både förmå mig själv att försöka och jag lyckades pillra tillbaka kontakten. :D :D 
 
Här är bilder på mitt mikro-mekar-äventyr. :D 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ta-daaaa! Mikron funkar igen! 
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0