Kan fyra räknas som en..?

Jag har ju lovat mig själv att INTE INTE INTE göra fler än en "vanlig" eller två "små" aktiviteter per dag. Och jag är verkligen en person som håller styvt på att ALLTID HÅLLA DET JAG LOVAT. Man sviker inte ett löfte. Det är en av mina tabun och livsdeviser. 

Men det här lyckas jag bara med gentemot andra. 
Varför är det så himla svårt att behandla mig själv på samma sätt som jag behandlar andra? 
Varför lyckas jag inte prioritera mig själv och det som är viktigt för mig och min hälsa, när det går så bra att göra det när det gäller andra? 

(null)
Först imorse blev det en stunds gympa. Inte tillsammans med seniorgruppen så som bilden visar. Nej, det är en gammal bild, men jag hade ingen annan tillgänglig just nu, så det fick bli den. 
Det är ju jag på bilden och jag var ju faktiskt där för att träna lite på de jullåtar som jag ska ha till seniorpasset om några veckor, så helt fel är bilden ju inte ändå... 

(null)
Jag har mognat tomater i transparenta plastburkar på fönsterbrädan i köket ända sedan jag var tvungen att tömma lådorna ute på altanen inför höst och vinter. 
De senaste dagarna har det varit sååååå mycket småflugor här inne, så idag bestämde jag mig för att nu var det dags att göra något åt det. Sålunda mixade jag alla tomaterna till en "soppa" som jag sedan kokade fräsch marmelad av. Mycket gott, vill jag lova. Jag smaksatte den med kardemumma och citron. 

(null)
Och så snodde jag ihop ett par Noon Barbari — persiska / afghanska bröd. 


(null)
Och om en liten stund kommer en fin väninna som behöver lite hjälp att förstå hur man ansöker till universitetet. Verkligen inte min starkaste gren just nu, men kanske kan jag åtminstone styra henne rätt. 

Idag blev det alltså inte en utan fyra aktiviteter. Och då har jag inte räknat in lille Alvin (mitt fyrbenta lilla barnbarn), som sover här på dagarna medan matte är på jobbet. Även om han sover nästan hela dagen, så behöver han ju sällskap, kärlek, mat, vatten och promenad. 

Så härav min fråga om fyra kan räknas som en... men det fattar jag såklart att det inte går. 
Det här kommer att straffa sig och jag har bara mig själv att skylla. 


Slut men mycket nöjd

Nuförtiden räcker jag till en aktivitet per dag — inte mer, förutsatt att det inte är två väldigt "lätta" aktiviteter. 
D v s utan alltför mycket intryck eller upplevelser, utan tidspress eller jäkt, utan krav på prestation eller resultat, utan alltför mycket ljud eller stoj, och utan alltför mycket fysisk ansträngning. 

Och hur tror du det här funkar för mig? 
Nej just det. Inte särskilt bra alls. 
Oftast går det rakt åt pipsvängen...

... och dagen idag utgör inget undantag. 

Planen var att "bara" packa ihop utemöblerna och de andra altangrejorna under presenningen, hämta upp snöskyffeln från källaren och se till att det är klart för vintern ute på altanen. 
Men innan dagen var till ända hade jag också hastat iväg och lånat mina föräldrars bil för att åka iväg och transportera hem två karmstolar som jag fyndat på Marketplace idag på morgonen, hämtat stolarna, burit in dem här hemma, åkt tillbaka med bilen, fikat med mina föräldrar, åkt hem igen, satt upp en uteljusslinga ovanför köksfönstret, stöttat en vän som råkat trassla till det för sig och behövde hjälp att veta hur hon skulle ställa allt tillrätta igen, och kört en diskmaskin. 

Nu sitter jag här i min fåtölj — mätt av rester från gårdagens middag, värkbruten och fullständigt slut i både huvud och kropp. 

Men jag är ändå väldigt väldigt nöjd, och jag väljer att tänka att det är värt den jäkla värken och hjärntröttheten. 

(null)

(null)

(null)


Dessvärre har sådana här energimässiga utsvävningar även andra konsekvenser... Jag får rejält ökade fibrosymptom — t ex sämre avståndsbedömning, fumlighet, ryckighet, släpphänthet etc. 
Och då kan det gå så här. 😣

Jag råkade sparka ut Alvins skål med torrfoder — små pillriga kulor i en skål som är praktiskt taget omöjlig att välta omkull, men johodå — jag kunde jag! 😆

(null)


(null)

Det är alldeles för långt ner till golvet, när jag är så här värkstel, så jag tar min dotter på orden och låter det ligga tills hon kommer hit imorgon. 😅👍🏼



Försöker downsiza kraven på mig själv

 
 
Idag har jag haft en välbehövlig hemmadag. 
Nu ser jag att det jag skrivit gör att det verkar som att jag vill säga att jag aldrig är hemma i min bostad, men det var inte alls så jag menade. 
Jag är ju nästan alltid hemma — dag som natt och morgon som kväll — men jag är långt ifrån alltid vaken då. Ofta sover jag större delen av dygnet, eftersom aktivitet av alla former gör mig utmattad efteråt. 
Det jag menar är alltså att jag idag har haft en vaken hemmadag. 
 
Jag har ägnat hela långa dagen, tiden och all min ork åt att greja med saker här hemma. 
 
När jag nu halvligger här och summerar vad jag åstadkommit idag, så känns det som vanligt nesligt och frustrerande att det är så LITE och jag ändå är SÅ SLUT, men jag försöker fokusera på det positiva, för jag jobbar på att lära känna mitt nya jag och mina nya oförmågor — och försöka känna mig nöjd med det jag lyckas med, istället för att sörja det jag inte längre kan, klarar av eller orkar. 
Sålunda försöker jag nu genom affirmation få mig själv att känna stolthet och glädje över att jag idag har lyckats göra en del av de saker som jag behöver göra. Jag ska lära mig att känna glädje, förnöjsamhet och glädje med det jag klarar och åstadkommer. Jag ska lära mig att inte känna bitterhet, besvikelse och sorg över allt jag inte längre klarar b
 
 T ex har jag idag invigt min nya dammsugare — alltså dammsugit hela lägenheten. Det tog flera timmar och krävdes flera pauser. Min tvåa är bara 69 kvm. 
 
Jag har också hängt en tvätt, som jag skäms att erkänna att jag tvingats tvätta om två gånger, eftersom jag glömt att hänga den — den har m a o legat flera dagar i maskinen. 
 
Och så har jag "putsat" utsidan av de två fönstren som vätter mot altanen. Putsat innebär i ärlighetens namn bara att jag spolat av dem med slangen, sprutat på medel, sköljt av igen med slangen och sedan dragit några drag med skrapan. Det här är nödvändigt att göra innan man kan dra ihop möbler o dyl på altanen och täcka det med presenningen, för därefter är det omöjligt att komma åt. Resultatet är inte de blanka fönster jag förr hade, men de är åtminstone inte dammgrå och dimmiga av smuts. 
 
Slutligen har jag också rivit bort sommarens insektsnät, som satt för balkongdörren och ett av fönstren i vardagsrummet. Inget märkvärdigt alltså, men en sån grej som legat över mig och liksom bara inte blivit av. Jag har liksom bara inte lyckats förmå mig att komma till skott. Fånigt att något så snabbt och enkelt kan bli till ett sånt oöverstigligt hinder. 
 
Som jag sa: Jag har inte gjort så särskilt mycket, men ändå. Det lilla jag lyckats göra är bättre än om jag inte hade lyckats få något gjort alls. 
 
(null)
 
(null)
Nu är allt i en enda röra ute på altanen och jag orkade bara inte göra ren blomlådorna.ö, så de ligger där — jordiga, smutsiga och gräsliga — men så får det bli. Jag väljer att skura dem till våren istället och hoppas att jag har mer ork och förmåga då. Och att baxa ihop och täcka alltihop med presenning och knyta fast det ordentligt, får också vänta lite tills jag får hjälp av något av mina barn. Alltså, inte ända tills till våren utan bara några dagar. Det är viktigt att ha fått detta gjort innan höststormarna, snön och kylan förlamar mig.  
 
 
(null)
Och mattorna ligger i högar lite här och var. Jag orkar bara inte ruska av dem ute på altanen. Det får bli en annan dag.  
 
(null)
Den rena tvätten har successivt hopats i sovrummet och ligger nu i en gigantisk hög på min obäddade säng. Igen! Vet inte hur många gånger jag lagt den där för insortering i skåpen och sedan på kvällen flyttat den tillbaka till stolen eller barnbarnets säng igen. 
 
(null)
Ikväll är emellertid en helt fantastisk solnedgång med en spektakulärt vacker himmel, och jag väljer att fokusera på den. 
 
Med en liten whiskydrink (faktiskt den allra första jag nånsin blandat) halvligger jag nu i min fåtölj och försöker samla ihop tillräckligt med energi att sno ihop en liten enkel och god pasta-räk-rätt till middag åt mig och morgondagens matlåda åt Ida. 
Jag siktar på att komma till skott när Doc Martin är slut. 
 
Som sagt — en lååång dags klena, men ändå glädjande resultat. 

Ingen Arla i mitt kylskåp

(null)
 
I morse, när jag som vanligt skulle ta fram mjölk till mitt kaffe, fick jag syn på den mjölk min dotter Ida köpte till mig häromdagen. 
 
Först förstod jag ingenting. Jag bara tittade på mjölkförpackningen där den stod på hyllan i kylen. 
 
Vad är det där för ny märkning? tänkte jag förbryllat. Jag fattade bara inte... 
 
Men så kopplade min morgontrötta hjärna och jag brast ut i skratt. 
 
Ser du vad hon gjort?
Hon skulle köpa laktosfri mjölk till mig, och tydligen fanns ingen annan än Arlas i den butik hon var i, så hon tog helt sonika upp sin jobbpenna och märkte om mjölken, innan hon ställde den i mitt kylskåp.
Fantastiska, gulliga, varmhjärtade och fyndiga ungen min! 
 
 
Ida vet ju min aversion mot Arla - en aversion, som hon dessutom delar, även om den för hennes del handlar om en kortare period av negativa upplevelser om Arla - d.v.s. den s.k. Arlagården i Hälsingland.
 
För min del handlar min aversion om SÅÅÅ mycket mer än "bara" Hälsingegården, som ju var horribel, vanskött och på ren svenska rena djurmisshandeln. 
Skandalrubrikerna har varit många och kritiken massiv mot Arla så länge jag kan minnas. Här är ett axplock av artiklar om saker, som fått mig att fatta beslutet, att undvika Arlas produkter så mycket jag nånsin kan:
 
Köper DU Arlas produkter? 
Kanske väljer du också att undvika dem efter att ha läst dessa exempelartiklar...?
Tro mig -- det finns såååååå mycket mer av samma kaliber att läsa. Bara Googla! 
 
När du läst och funderat, så kanske du också väljer att göra som jag. 
Alltså: Stödjer våra svenska gårdar genom att vara en medveten kund och välja rätt produkter. 
 
Jag har dessutom valt att i mycket högre grad använda vegetariska alternativ. T ex mandelmjölk o.dyl. för att jag mår så dåligt av hur våra kor och kalvar behandlas.
 
Kalvarna separeras från sina mammor nästan direkt efter födseln, för att producenterna ska kunna ta den mjölk som enligt naturen är avsedd för kalvarna. Detta är grymt och djupt upprörande. 
 
Om det funnes ett alternativ där jag kunde köpa mjölk och mejeriprodukter, där kalvarna fått gå med sina mammor under den tid de behövt, så hade jag absolut valt detta. Dessvärre finns inga sådana alternativ i våra butiker -- och därför köper jag ändå mjölk och mejeriprodukter, MEN jag väljer svenska produkter och allra helst från norrländska producenter. 
 
I den mån det finns så väljer jag alltid produkter från Norrmejerier.  
Det känns gott att välja produkter, som stödjer landsbygden och Norrland. 
Om vi inte väljer att handla produkter från gårdar i vår egen bygd, så har vi snart inga gårdar där, och det vore ett mardrömsscenario som jag bara aldrig vill behöva uppleva. 
 
Norrmejerier har dessutom himla bra gårdar, djurhållning, sortiment och produkter. 
 
Kika gärna på Norrmejeriers Youtube-klipp. Här är ett par som jag gillar extra mycket: 
 
 

Vegetarisk pastalåda till Ida

Mina två äldsta döttrar har valt ett vegetariskt liv. Den äldsta sedan flera år och den näst äldsta gradvis och successivt under det senaste året. 
Eftersom jag själv aldrig varit nån köttälskare, så passar det här mig utmärkt. Det underlättar också min vardag, eftersom jag är dagmatte till näst äldsta dotterns lilla chihuahua och därför passar på att laga matlådor till henne. Det ger mig motivation att ha nån slags ordning på måltider och kosthållning. 
 
Jag är dessutom fortfarande lika fattig som jag var när barnen växte upp. Det är bara orsakerna och omständigheterna som nu är lite annorlunda, men plånboken är lika mager som då. Därför lagar jag fortfarande mat på samma sätt som då. Alltså, det som mina barn brukar beskriva som:
"Mamma kan ta en enda frukostkorv och göra världens godmiddag för oss, våra gäster OCH matlåda till dagen efter. Det är som fiskarna och bröden i Bibeln"
Jag lagar alltså mat på det som finns hemma och skapar nya rätter utifrån vad dessa ingredienser råkar vara. Jag bara addar det jag råkar ha hemma lite så där på känn och smakar av allteftersom...  
 
Denna gång råkade jag ha pastaskruvar i frysen. De blev över när vi var i fjällen och jag tog såklart hem dem och fryste in dem för att ha till ett senare tillfälle -- som t.ex. nu. 
Jag råkade också ha en påse grönkål i frysen. Nyttigt, näringsrikt och vackert grönt. 
I frysen hittade jag också en påse riven Västerbottenost, vilket är något jag absolut inte gillar. Ida kom med den nån gång för länge sedan och sa att den skulle mögla hemma hos henne, eftersom hon nästan aldrig åt hemma -- bara på jobbet och här hos mig. Kunde jag ta den och använda den till nåt? Jomen absolut! Jag rev den och stoppade den i frysen. Och idag kom den till användning. 
I kylen hade jag en liten bit kvar av en "burkost". Alltså, en mjuk vit ost som ligger i saltlake. Den kom väl till pass i den här pastalådan. 
 
Här är bilder på det jag gjorde. 
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
 
Blanda ihop:
  • Ägg (5 ägg till den här formen)
  • Riven ost
  • Ärtmjölk (6 dl till den här formen)
  • Herbamare örtsalt ( smaka av)
Stek:
  • Purjolök
  • Hackad vitlök
  • Fryst hackad grönkål 
  • Salt och peppar
Gör så här: 
  1. Bred ut den kokta pastan i en form (valfri pasta)
  2. Smula över lite smakrik ost — t ex turkisk getost eller liknande burkost i saltlag 
  3. Bred ut lök-kål-röran över pastan
  4. Fördela skurna babyplommontomater ovanpå 
  5. Häll över ost-ägg-blandningen 
  6. Grädda i 190 grader ca 45 minuter 
 

Morgon-FaceTime med döttrarna

Lördag morgon och det surrar till i min mobil.
Inkommande FaceTime-samtal. 
Först med två av mina döttrar - äldst och yngst - alltså, Märta-Li och Ziri. 
 
- Titta här! sa Märta-Li och riktade kameralinsen mot badkaret. 
Jag förstod först inte alls vad jag såg. 
- Den badar! Den har haft lite ont i ett ben och behöver få röra sig i vatten, förklarade hon, och DÅ såg jag att det ju inte var toalettstolen hon filmade utan badkaret. Och i badkarets smutsiga vatten simmade EN ANKA. 
 
(null)
Så, jaa, du ser helt rätt. Det ÄR en anka, som simmar i lerigt vatten i min dotters badkar. 
Mina döttrar är ju vuxna och utflugna sedan många år, och ändå upphör deras upptåg och förehavanden aldrig att förvåna, överraska och göra mig paff på ett sätt som jag tror att de flesta tänker ska tillhöra småbarnsårens uppfinningsrikedom. Men se inte mina döttrar - nejdå! Och jag ÄLSKAR att de är så äkta och vågar göra det de vill, behöver och mår bra av. 
 
 
 
 
(null)
Här har Ida anslutit till samtalet. Hon har precis vaknat och ligger fortfarande... 
Vi är alla lika fascinerade och förtjusade av Märta-Lis lilla anka. 
 
 
 
Och precis då jag tänker att detta var den här dagens härliga upplevelse... så utropar Ida plötsligt: 
- Nämen kolla! Oh, så många! Och en så pytteliten en! 
(null)
Genom fönstret har hon fått syn på en grupp kossor (Highland Cattle) som våldgästar hennes trädgård och låter sig väl smaka av bärbuskar, gräs och annat gott. Med sig har gruppen sina kalvar, varav en är pytteliten. 
Det här är förvisso ingen ovanlig företeelse. Granngårdens kossor dyker nämligen ofta upp på Idas gård, men just idag var de extra många och så hade de ju de söta kalvarna med sig. 
 
 
Då ansluter sig minsta barnbarnet Lykke och tittar på ankan som kvackande simmar omkring i badkaret och kossorna som strövar omkring och äter ute på Idas gård. Ena kossan glufsar i sig Idas rabarber. Uppenbarligen är det inte lika surt för kossor... 
 
(null)
 
Ziri passar också på att säga godmorgon till Fredrik - sin stora orangefärgade katt, som precis vaknat i dubbelsängen - men han far iväg ut så fort att jag inte hinner få till nån skärmdump. Mina fibro-klumpiga fingrar är både långsamma och osamarbetsvilliga när det gäller pillriga saker som att göra skärmdumpar på mobilen. 
 
 
 
Så har då ankan badat färdigt. Nu är den ren och får sitta i en handduk i Märta-Lis famn... 
(null)
... och då dyker plötsligt Idas trebenta katt, Tapper och hennes minigrisar, Titti och Torsten, upp i kameralinsen. Lille Alvin - min lilla dagmattevovve - syntes som hastigast, men när grisarna kom in gick han och la sig på sin egen plats.
 
"Kära nån så många djur av alla sorter mina barn har", tänker jag tyst för mig själv. Men jag älskar det ju. Jag ÄLSKAR att de har djur. Deras djur är ju som mina fyrbenta barnbarn. 
Jag skulle själv aldrig orka ha så där många djur, men jag älskar att de gör det och har det. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

Älskar min kryddväxtrabatt

Jag är ett s k villabarn. Född och uppvuxen med eget hus, egen tomt och möjligheter att odla. 
 
Villabarn är väl egentligen fel ord, när det gäller mig, eftersom jag föddes och bodde på en bondgård/ett jordbruk med djur tills jag var 15 år. 
 
För mig är alltså natur, markkontakt och odling något medfött och viktigt. Något som ligger djupt rotat i mig, mitt hjärta och hela den jag är.   
 
I mina egna villaträdgårdar - alltså, de jag haft och anlagt sedan jag själv blev vuxen och villaägare - har jag alltid haft kryddväxter, medicinalväxter, örter och blommor av olika slag. 
 
Sedan jag flyttade till min markplanstvåa på Bäckebo har jag haft detta i självvattnande blomlådor och balkonglådor, men jag har av flera orsaker saknat det där att kunna odla från år till år. Alltså, att ha växterna i marken och se dem komma om våren och försommaren. 
När man har balkonglådor, så måste jag ju kasta plantorna varje höst, och det känns såååå fel. Både för plånboken och för att det bara ÄR fel att kasta perenna växter. De är ju menade att få växa på ett naturligt sätt - vila på vintern och knoppas och växa om våren och sommaren. Det är ju naturens gång. Att kasta växter känns därför så fel - ett sånt oerhört slöseri. 
 
Ända sedan jag flyttade till mitt Bäckebo, har jag önskat att få anlägga en kryddväxtrabatt utanför altanen. Nästan alla altaner har rabatter med blommor eller buskar utanför, så det är tillåtet att ha rabatt, men jag vill inte ha något som bara är för syns skull. Jag vill ha något som är till nytta också -- alltså, kryddväxter och medicinalväxter.  
Det finns ju odlingslotter att hyra här i Bosvedjan, men tyvärr skulle jag inte klara att sköta en sådan. Mina nedsättningar och oförmågor är alltför stora för att jag ska våga mig på att hyra en sån. Därför är en rabatt här utanför min enda möjlighet. 
 
Eftersom jag inte har ansökt om handikappanpassning, så omfattas jag inte av regelverket som ev. skulle kunna medge en anpassning av min rabatt -- alltså med pallkragar på höjden. Jag fick nej från styrelsen när jag frågade om jag kunde få ha åtminstone två på höjden, så att jag når växterna utan att sätta mig på huk, för det är något min rygg och mina leder inte klarar av.
Sålunda har jag fått nöja mig med att få göra en "vanlig" pallkragerabatt utanför min altan - alltså, med bara en pallkrage som avgränsning. Men jag är sååååå nöjd ändå, och jag har barn som hjälper mig att gräva och göra sånt jag inte klarar själv. Jag får helt enkelt lära mig att be dem om hjälp i större utsträckning. 
 
Och nu har Ahmed varit sååååå gullig och hjälpt mig att
  • planera - t.ex. lösning på inramning, hur rabatten ska se ut och hur stor den ska bli
  • skjutsa mig till Byggmax och köpa pallkragar
  • hitta virke på Byggmax till mellanväggarna på pallkragarna och såga till dessa
  • skjutsa mig runt på Birsta och söka planteringsjord (inte lätt att hitta i slutet på säsongen, men vi lyckades till slut hitta på Granngården, där vi dessutom fick jättefin service) 
  • forsla hem allt det köpta - det blev två vändor för att få med allt
  • lyfta och bära alla säckar och pallkragar
  • gräva bort allt gräs där pallkrage nr 1 ska vara -- den andra får vänta tills senare
  • skruva fast mellanväggarna i pallkragen
  • gräva ner pallkragen lagom djupt
  • fylla pallkragens "fack" med planteringsjorden
  • lyfta ner de tunga balkonglådorna och ta ur kryddväxterna
  • plantera de perenna kryddväxterrna i pallkragen
Tack tack tack, käre snälle Ahmed, för det! Du är guld värd! <3 
 
Ida bidrog med redskap, spade och skruv. Jag har ju ingen spade kvar. Mina trädgårdsredskap gav jag bort, när jag sålde huset. 
Tack älskade stumpan för din omsorg, generositet och hjälpsamhet. <3 
 
 
Jag hade sån HIMLA tur att jag fick köpa ett par pallkragar, som egentligen inte var till försäljning. De var emballage på något material, som Byggmax fått levererat till butiken. De var/är jättelånga och passar ju såååååå bra till en rabatt. 
Jag fick syn på dem och utbrast: 
Men WOW! De DÄR vill jag ha!!!! 
Så kom det sig att vi gick in och frågade vad de kostade. 
De är egentligen inte till salu, så det finns inget pris, men hur mycket vill du ge? fick vi till svar. 
 
Och så kom det sig att jag nu har två superfina långa pallkragar till mina kryddväxter. 
 
 
(null)
Se så himla fint det blev! :D 
 
 
 
(null)
Ida och Ahmed hjälptes åt med det sista, och pustade sedan nöjda ut i kvällssolen på min altan. 
 
 
 
(null)
Nu har min dragon, gräslök och mynta fått flytta ner i kryddväxtrabatten. Där ska de få frodas och växa till nytta och glädje för både mig, min familj, mina vänner och mina grannar. 
 
Ja, jag låter såklart mina vänner och grannar få plocka och äta. Så har jag gjort under alla år jag bott här och haft kryddväxter på altanen, och det tänker jag fortsätta med.
En bukett mynta, persilja och gräslök är en härlig sak att få, och kostar mig så lite. Det ger mig dessutom glädje att låta andra få ta del av mina örter och kryddväxter. 
Som Jesus sa: "Det är saligare att giva än att taga". Så sant och så rätt. 
 
Tänk att jag äntligen har min ört- och kryddväxtrabatt!
Jag känner mig så välsignad och tacksam. 

Mitt grönskande Bäckebo

(null)
Jag har verkligen inga gröna fingrar och saknar kunskap om odling - i synnerhet när det gäller grönsaker, men just i år verkar detta inte spela någon roll. Min altan grönskar så det står härliga till om det. 
 
Jag har, precis som tidigare år, mina självvattnande balkonglådor fyllda av två sorters persilja, gräslök, basilika och mynta. Fördelningen och placeringen är bara lite annorlunda. Alltså mer persilja av bägge sorterna, och alla persiljeplantor är placerade på altanräcket. Varför? Jo, det här är ju ett grönskande ätbart insynsskydd, som ger mig både nöjsamt pysslande, känsla av duktighet, en uppgift att sköta med vattning, rensning etc. och förstås massor av näringsrikt och gott att äta... MEN det ger även mina grannar och vänner möjlighet att plocka åt sig persilja, när de vill och behöver. Det finns ju ingen som helst möjlighet att jag ensam ska äta upp all denna persilja, och det säger jag till dem massor av gånger varje år. De som, liksom jag bor i markplan, brukar få besök av vänner och bekanta via sina altaningångar -- i synnerhet denna sommar, då vi mest umgås utomhus -- och då brukar jag passa på att klippa buketter av persilja åt dem, då de passerar min altan. De är också "instruerade" att själva förse sig ur mina balkonglådor närhelst de vill. De behöver inte min assistans eller tillåtelse varje gång de vill ha lite grönt att äta. Det är helt fritt för dem att själva plocka för sig ur mina lådor. 
 
 
I år har jag emellertid inte enbart färdigköpta plantor. Jag har även en grupp med tomatplantor, som jag fått av min dotter Ziri. Det är sådant som hon tillsammans med barnbarnet Lykke drivit upp från frön, och sedan upptäckt att de inte hunnit få färdigt ute på tomten till sitt nybyggda hus, och därför inte skulle kunna plantera ut någonstans under sommaren. Det blev många fler plantor än de tänkt sig -- man tror ju inte att alla satta frön ska gro och växa sig stora, men jojomensan, det gjorde de... de blev jättemånga. Sålunda fick jag överta en del av dessa plantor. 
 
(null)
Titta vilka härliga tomater! Jag är såååå stolt och fascinerad av tomaterna och tomatplantorna. Jag vet inte hur man sköter dem, men jag försöker lära mig, och Ahmed hjälper mig att förstå hur de funkar. 
 
Jag ska nyttja rean genom att köpa ett öppningsbart plastdrivhus och sätta kring dem, så att de får fortsatt värme, trots att nätterna börjar bli kyliga. Kanske kan detta ge dem den värme de behöver för att bli röda. Det skulle vara fantastiskt att få smaka egna tomater, trots att de sattes ut lite för sent. Annars får jag ta in dem och hoppas att de mognar på fönsterbrädan, eller så får jag googla reda på vad man kan göra med gröna tomater. Det har hur som helst varit fantastiskt och lärorikt att få sköta dem och se dem växa. 
 
 
 
(null)
Jag har även zucchini i år. Se så oerhört vackert den blommar. Och jag har fått såååå många goda zucchinis att både äta och ge bort. Stora, vackra, näringsrika och välsmakande zucchinis. 
 
Jag har med ofantlig fascination följt dessas tillväxt, från de fyra små frön jag fick av Tina, till de giganter de blivit i södersolen på min altan.
 
Jag kan inte beskriva hur lycklig och paff jag blev, då jag såg de första små bladen kika upp ur jorden. Det hade jag inte förväntat mig. Jag hade trott att mina ogröna fingrar skulle misslyckas med att få dem att gro. Men alla fyra fröna grodde och växte. Och SOM de växte. Kära nån så fantastiskt! Vilken lycka! 
 
 
Hela sommaren har jag följt dem, vattnat och skött dem, och för allra första gången i livet sett squasch blomma och växa till stora goda "ingredienser" för mig att skörda. Jag har lärt mig om hanblommor och honblommor, och att det inte är bägge som bär frukt. Såååå fantastiskt och fascinerande. 
 
Eftersom jag inte trodde att jag skulle lyckas med fröna och inte hade en aning om hur jättestora zucchiniplantor blir, så planterade jag även en dragonplanta i samma blomlåda. Det misstaget kommer jag inte att göra igen, kan jag lova, för den stackars dragonen har levt ett undanskymt och tillbakaträngt liv. Det är ett under att den ens överlevt. Men det har den alltså gjort, och wow vilken god kryddväxt att ha i sallad eller bara äta som den är på bröd. Det var helt nytt för mig, så även detta har jag lärt mig denna sommar. 
 
Nästa år ska dragonen få växa i en tredelad rabatt utanför min altan. Dragon, gräslök och mynta ska få varsin liten "avdelning" att växa i. Dessa tre är nämligen perenner, så jag ska få hjälp av Ida och Ahmed att gräva och anlägga en liten kryddväxtrabatt utanför min altan. Den ska få vara närmast grannen, så att också de kan ha glädje av kryddväxterna, och så att rabatten är på tryggt avstånd från gångvägen, som går förbi bortre änden av min altan. 
 
 
 
 
(null)
Ett par gånger under sommaren har jag misslyckats och glömt att fylla på vatten i de självvattnande byttorna, och min ledsenhet då har inte vetat några gränser. 
Ni ska veta att det bara behövs en enda dag utan vattenpåfyllning, så ligger de ner fullständigt slaka på altangolvet. 
Bestörtningen när jag råkade kasta en blick ut genom balkongdörrens glasruta, och inte såg den höga resliga tomatplantan... ja, det går inte att beskriva. 
Men som ett underbart mirakel har de rest sig igen, när jag fyllt på deras vattenbehållare och duschat dem med ljummet livgivande vatten. 
 
Nästa vår ska jag plantera både tomater och zucchini inomhus, så att jag kan plantera ut dem när det är varmt nog på min altan, för det här var bland det roligaste och mest själsläkande, självkänslestärkande jag gjort på flera år.
 
 
Jag ska ta in en av de självvattnande lådorna och ställa den i mitt köksfönster redan nu i höst. Under hösten och vintern ska jag försöka ha persilja och basilika i den -- och går det inte, så får det bli nån slags tåliga blommor tills det är dags att plantera frön, för då ska jag göra det i balkonglådan. Den ska få stå i ljuset och värmen i mitt köksfönster, där jag inte riskerar att glömma bort den. Det ska bli ett roligt, hälsosamt och bra projekt för mig. 
 
 
 
Kraft, fokus och kom-ihåg har emellertid inte räckt till allt som de borde. Därför har jag denna sommar glömt att lägga undan sittdynorna i dynboxen. De har legat kvar på de inre stolarna nästan hela sommaren. 
(null)
 
 
Till en början låg de emellertid kvar ute av glömska och bristande förmåga, men i slutet av sommaren har de fått ligga kvar, för att jag helt enkelt inte haft hjärta att ta undan dem. 
Varför? Jo, jag upptäckte ju att jag haft besök av en kisse, som tyckt om att ligga på dem. Därför lät jag dem ligga kvar. Jag slipper agan att ta in dem och kissen har nåt skönt att ligga på. Alla nöjda, alla glada. 
(null)
 

Arålundshelg

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


Umgås med smärtan

Hur kan nånting göra så  x#zyZsO  ont och ändå inte vara nån allvarlig fysisk skada..? Det är nästan omöjligt att förstå. 
 

Jag ber om ursäkt och överseende med detta gnälliga klagande blogginlägg.
Scrolla vidare och läs det inte, ifall du behöver positivitet och uppmuntran, för det är nåt det här inlägget verkligen saknar.

 

Jag har haft detta eländes värkhelvete i oherrans många år.
Det startade och kom gradvis från att jag var i övre tonåren. 
På 80-talet började det vara überjäkligt. 
Och nu är det... nej, jag har inga rumsrena ord för att beskriva hur jag upplever det nu. 😔😢 Bilderna får säga det åt mig. 

 

Jag har för första gången fått en rejäl inflammation i flera av revbenens "gångjärn" - ett vanligt förekommande fibromyalgisymptom - och det känns som om jag skulle ha drabbats av multipla revbensfrakturer. Det går knappt att andas och att ha behå på sig är en värkfylld plåga, som jag uthärdar bara när jag absolut måste -- t.ex. som idag när jag behöver åka på apoteket.
 
 
 
Tillsammans med tinnitusen och den molande olidliga värken i höften, benet och fötterna så blir revbenseländet droppen som får min bägare att rinna över.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Och dessa nu nämnda saker är ju bara de VÄRSTA sakerna... Alltså, de där som jag ibland bara inte uthärdar TILLSAMMANS med de andra sjukdomstillstånden och symptomen... när det liksom bara blir FÖR outhärdligt och jag inte längre förmår att bita ihop och se glad ut. För fibromyalgi är ju såååååå mycket mer och såååååå mycket värre än "bara" värken jag nyss berättat om.

 

 
Hur kan man förklara fibromyalgi så att människor förstår? Jag vet ärligt talat inte... 
Det är ju som att vara bakfull, ha öroninflammation, influensan och en massa frakturer i olika kroppsdelar SAMTIDIGT. Och något sådant har ju ingen frisk mänska upplevt, så därför KAN de inte förstå. De tänker därför att man överdriver, för ingen mänska kan väl uthärda så mycket smärta och nedsättningar och ändå se glad ut. Men se där har de FEL, för MAN LÄR SIG - smärtan och nedsättningarna blir ens vardag. Man hittar successivt strategier att leva med den - och man TVINGAR SIG att le och härda ut. Man gör det för att det inte finns något annat vettigt val. Det finns ju ingen bot. Inte ens någon pålitlig lindring.
 
 

Jag kan bara beskriva livet och vardagen med fibromyalgi så här: 

Att leva "ett vanligt liv" med fibromyalgi är jämförbart med att förvänta sig att en förstfödande svårt reumatisk kvinna, ska umgås och vara trevlig mitt under värkarbetet i öppningsskedet helt utan smärtlindring.

 

Verkar inte särskilt vettigt, eller hur? Det är inget som någon skulle förvänta sig. 

Men folk i gemen vet ju inte, för de vet inget om fibromyalgi, och det är så himla svårt att förklara och berätta, när allt man egentligen vill och behöver är att få ligga i sin mjuka säng och sova och gråta.

 

Har DU fibro? Ja, då vet du precis vad jag menar. Då känner du igen dig. 
Har du INTE fibro? Då har du just fått ta del av mitt försök att berätta hur det är att leva med denna smärtsamma, osynliga och handikappande sjukdom.  


Revbensbrott?

(null)

(null)

Har jag brutit revbenen? 
Nej inte alls. Men tro mig när jag säger att det verkligen känns som om jag gjort det. 
Men revbenen är alltså inte alls av. Jag har inte fallit eller skadat mig. 
Så varför har jag så jäkla ont att det nästan inte går att andas..? 
Svaret är: fibromyalgi. 
Det verkar inte finnas någon gräns för alla märkliga och otippade symptom den här jädrans sjukdomen ger en. 😣😖

Läkare i app

(null)
 
Jag har känt mig lite krasslig och febrig de senaste dagarna.
I vanliga fall hade jag uppsökt en läkare för att utröna orsaken, men nu har jag blivit modern och laddat ner den nya kry-appen i mobiltelefonen. Ni vet den där appen som gör att man kan konsultera en läkare via telefonen och få en diagnos.
Jag har aldrig använt den tidigare men nu var det dags.
Sålunda tog jag fram telefonen och tryckte nyfiket på appen.
Efter en kort stund dök det upp en läkare i klassisk vit rock på skärmen.
 
Hejsan. Göran Sadelgren heter jag. Din läkare i appen. Först vill jag be dig sätta på högtalarfunktionen på din telefon. Det underlättar kommunikationen.
 
Läkaren lät glad och hurtig på rösten.
Jag slog på högtalaren.
 
Blir det bra så? frågade jag.
 
Utmärkt! Då vill jag börja med dina personuppgifter och sedan beskriver du hur du känner dig.
 
Jag lämnade dessa och en kort beskrivning av mina sjukdomssymptom.
Efter jag redogjort detta såg jag läkaren fundersamt stryka sig under hakan.
 
Hmm….ja vi börjar med en vanlig hälsoundersökning då, återtog han.
 
Eeeh…ursäkta, frågade jag försynt. Det här är första gången jag använder appen. Hur går det till?
 
Ni använder mobiltelefonen hela tiden som ett instrument och gör precis som jag säger.
 
Okej…..
 
- Dåså. Då börjar vi. Först vill jag kolla ert hjärta. Stoppa in telefonen under er tröja och lägg den mot huden strax under ert vänstra bröst.
 
- Okej…..
Jag gjorde så.
Mobilen kändes kall mot skinnet.
 
- Utmärkt! mullrade läkarens röst under tröjan. Nu flyttar ni ned telefonen några centimeter och tar ett djupt andetag.
Jag gjorde så.
 
- Perfekt. Flytta över telefonen till höger sida och gör om proceduren.
Jag följde läkarens beskrivning.
 
- Utmärkt, sa läkaren. Nu tar ni ut telefonen igen och sätter på en selfiepinne.
 
- En selfievadå???...... frågade jag.
 
- Har ni ingen selfipinne? frågade läkaren förvånat.
 
- Näää…..
 
- Hmm….det var mindre bra. Jag behöver nämligen lyssna på era lungor från ryggen och dit når ni inte med era armar……hmmm…..
 
Nu är det så att uppfinningsrikedom är mitt andra namn.
Snabbt tejpade jag fast mobilen på en stekspade.
 
- Sådärja. Problemet är löst, sa jag till läkaren i luren.
 
- Vad bra. Då lägger ni telefonen mot huden strax under skulderbladet på vänster sida och hostar. Sedan byter ni till höger sida och gör om proceduren.
 
Jag gjorde så.
 
- Bra! ekade läkarens röst. Det låter okej. Nu vill jag titta er i halsen.
 
- Hur då? frågade jag nyfiket.
 
- Med mobilen så klart. Alltid mobilen! Gapa stort och för in telefonen.
 
Herregud så konstigt, men jag gjorde som läkaren bad om.
 
- Lite längre in om jag får be, hördes läkarens dämpade röst i min munhåla.
 
- Nggnufff…..goooopff….var det enda jag fick fram.
 
- STOPP DÄR! ropade läkaren mot gomseglet. Utmärkt! Ta ett foto!
 
Jag gjorde så och tog ut telefonen.
Skärmen hade blivit blöt så jag tog ett papper och torkade av den.
 
- Vad gör ni? frågade läkaren förbryllat. Bilden flimrar! 
 
- Ursäkta. Ni fick saliv i håret. Jag torkar bara av skärmen! Sådär. Klart.
 
- Bra! Har ni tagit tempen idag?
 
- Nej! 
 
- Gör det!
 
En kort stund senare hördes läkarens dämpade och avlägsna röst:
 
- Hallå.... är ni kvar? Skärmen blev alldeles svart här. 
 
Har ni en blekaste aning om hur jävla stor en Iphone7 telefon är?
 
Ambulanspersonalen som en halvtimma senare hämtade mig, bet sig frenetiskt i underläppen för att inte bryta ihop av skratt.
 
Akutläkaren höll på i en timme för att få ut mobilen ur rumpan.
 
Därför står jag just nu upp och dricker mitt kaffe och kry-appen har jag tagit bort.
Tacka vet jag live-doktorn😉
 
 
 Hehehe, det här kunde ju ha hänt för nån stackare!! 😂😂😂😂

City Gross, nu räcker det för mig

 
 
Nä, nu ger jag upp City Gross. Nu räcker det för mig. Nu har jag fått nog.😡🥀
Härmed slutar jag att vara lojal stödkund på City Gross i Sundsvall.
Varför? Joo, så här är det:

Jag har SÅ många gånger kontaktat City Gross centralt och lika många gånger pratat med City Gross lokalt om problemet med Priokupongen på 10% rabatt, som vi lojala kunder får ca en gång per månad. Varenda samtal, varenda mejl har varit förgäves. Som att hälla vatten på en gås. Man kunde ju t.ex. ha skickat en separat rabattkupong för att visa sin goda vilja och kundomsorg, men nejdå. Knappt ens ett svar har jag fått.

Datum-spannet på rabattkupongen är ALLTID den vecka då den 25:e infaller. Men långt ifrån alla har fått sin månatliga utbetalning den 25:e. Och det är långt ifrån alla veckor som den 25:e och löneutbetalningsdatumet infaller i samma vecka. Just den här veckan är en sådan vecka.
City Gross kupong slutar gälla på söndag, men jag har inga pengar förrän på måndag.

Vi är väldigt många som drabbas av detta och går miste om vår rabatt, och 10% på ett helt köp är rätt mycket pengar -- i synnerhet om man som jag bara handlar en gång per månad, och resten av månaden bara fyller på med mjölk o.dyl.

 
Jag har alltid resonerat så här: 
Om man vill ha en affär där man bor, så måste man handla där man bor. 
och följdriktigt:
Om man inte handlar i butiken där man bor, så har man snart ingen butik där man bor. 
 
Men nu ger jag upp... nu har jag inte längre råd att leva enligt den principen. De är heller helt uppenbart inte särskilt intresserade av mig som kund -- det visar deras klena intresse för kundvård.
 
Dessutom gör det mig harmsen och indignerad att de idiotförklarar mig, genom att ömsom nonchalera mig, ömsom försöka bortförklara kupongdatumet. Som om jag inte vore tillräckligt smart att fatta varför man håller fast vid den 25:e.
Självklart fattar jag ju att det handlar om att färre människor då kan nyttja denna rabatt. Det handlar ju om att City Gross då tjänar pengar. Så jäkla cyniskt och oförskämt, både att göra på det här sättet och att försöka påskina någonting annat! 
 
När man har väldigt låg inkomst (som jag), så betyder dessa 10% rabatt oerhört mycket. Varenda krona är superviktig.
Hädanefter handlar jag där det är billigast och mest förmånligt för mig som kund -- och då blir det dessvärre inte på City Gross.

Stolt, nöjd och matt

Sååååå nöjd med mig själv och det jag åstadkommit idag. 🤗🙏🏼👌🏼🥰💚

I andras ögon kanske inget storverk, men för mig känns det som om jag just bestigit ett berg eller genomfört ett maratonlopp. 

Vad jag gjort..? vill du veta. 
Jo, jag har vridit min säng, för det gör jag var sjätte månad så att den inte blir nedlegad på ett och samma ställe. Och så har jag dammsugit, dammtorkat och plockat i ordning i sovrummet, vikt och lagt in ren tvätt i skåpen, och lagat middag. 

Nu sitter jag med ett citronvatten, ett glas rött, kyckling, tomat, ris och currysås framför tv:n och känner mig ofantligt stolt över mig själv. 🤗🥰❤️

Sannolikt slocknar jag direkt efter maten och vaknar igen nån gång imorgon, ledbruten, värkande, yr och matt, men det är det såååååå värt.  (null)

(null)


Lyxigt somrigt matjessillsmys

(null)
 
City Gross matjessilltårta är bara sååååååå god! De brukar ha den i charkdisken till midsommar, men i år fanns det till vår stora besvikelse ingen.
Kanske var den slut? Kanske hade de ingen? Jag vet inte, men nån matjestårta blev det i alla fall inte då, och vi har inte sett att de haft den nån endaste gång under hela sommaren. 
 
Men så igår såg vi till vår stora glädje, att de sålde matjessilltårta. 
De annonserade att den kostade 10 kr/bit. Såååå billigt! 
 
Jag åkte och handlade åt mina föräldrar, som bad mig köpa en hel tårta.
Sagt och gjort. 
 
 
 
(null)
 
Gissa om vi njöt av en jättegod och härlig middag! 
 
Eftermiddagssolen gjorde det alldeles lagom varmt på altanen.
Kall lättöl, en pytteliten snaps (O.P.) och underbart god matjessilltårta. 
 
Känner mig ofantligt tacksam och välsignad. 

RSS 2.0