"Det som har hänt är beklagligt."

De senaste två månaderna har varit en mardröm av ovisshet, en hisnande berg-och-dal-bana utan synbart slut. 
 
Ansvariga personer verkar inte förstå vidden av det kaos de skapat eller känna den minsta lilla skuld över hur förfärligt illa man agerat. 
 
- Det som har hänt är beklagligt, säger ansvariga. 
 
 
- You have no idea! Ni är verkligen clueless! svarar jag.
 
 
- Ni sitter och bollar så lättvindigt med det som är mitt liv och min framtid. Vadå "beklagligt"???
 
 
 
Trots att varje nytt dygn varit en evighet av ovisshet med paniken lurande bakom hörnet, har jag härdat ut och försökt fortsätta som vanligt.  För mig har det varit väldigt angeläget att inte oroa, genom att visa hur ledsen och orolig jag varit. 
 
 Ungefär den inställningen har man haft. Oförstående och utan insikt i hur illa ett ogenomtänkt agerande kan skada en annan människa. 
 
 
 
Så kom då slutligen beskedet i ett sms. Det kom på fredag eftermiddag.
Ansvarig tjänsteman skrev att man haft ett möte och att beslutet blev positivt för mig.
Sms:et avslutades så här:
 
 
Vadå "trevlig helg"? Hur tänkte man då..?
 
Skulle detta besked på något sätt gottgöra de här två månadernas kinesiska vattentortyr? Skulle det här beskedet mirakulöst bara sudda ut all oro och alla tårar? Skulle beskedet och "trevlig helg" liksom ursäkta deras agerande och göra det okej? 
 
Skulle jag plötsligt bara vara glad åt beskedet och avslappnat ägna mig åt att ha en trevlig helg? Och sedan skulle allt vara som vanligt igen? Nej, verkligen inte! Det funkar ju liksom inte så. Jag funkar inte så. 

Jag känner lättnad över att ovissheten äntligen är till ända och att man till slut tvingades göra rätt. 
 
Och jag bär inte på hat eller bitterhet, för det vore självdestruktivt. Men glömmer gör jag verkligen inte. 
 
 
 
 
Det här är en mycket tydlig och bra bild av hur ansvar fungerar.
Bilden borde sitta på anslagstavlan hos ett par ej namngivna personer, för detta är dem helt tydligt obekant. 
 
"Det som har hänt är beklagligt." 
Så säger man nu, när man slutligen krupit till korset, när man tvingats göra om och göra rätt. 
 
"Det som har hänt är beklagligt." 
Vad hjälper deras tomma ord mig? Inte ett dyft. 
En ärligt menad ursäkt och någon form av kompensation hade varit önskvärt. 
 
 
När dessa personer lärt och förstått, så borde man också agera följdriktigt. 
Det kommer sannolikt inte att ske...
Men vem vet - undrens tid är måhända inte förbi. 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0