Vovve-kossor

När man åker ut till min ena dotter på Alnö, så är det här en ljuvlig och vanlig syn. 
Man kan inte annat än le och bli lycklig, eller hur? 
 


 
 
När mina barn var små, så fanns dessa charmiga kossor endast sommartid i djurhagen uppe på Norra berget.

Mina döttrar kallade dem för vovve-kossor.  :D 
 
 

Jag älskar kossor! Alla sorter, storlekar och färger.
De är så underbart vackra och charmiga, och de utstrålar ett sånt kontemplativt lugn. 
 
Ju äldre jag har blivit och ju mer åldersvisdom jag har fått, desto svårare har det blivit för mig att äta kött. I synnerhet nötkött, griskött och lammkött. Det känns grymt och olustigt. 
 
Jag lutar mer och mer åt att gå över till en mer vegetarisk kost med undantag för fisk och skaldjur. 
 
 
 

Skön musik har ingen åldersgräns

Här sitter mitt älskade barnbarn på "sin" stol ute i hallen hos mina föräldrar.
Jag har nyss varit och hämtat henne på dagis, och vi är hos mina föräldrar för att vänta tills min dotter har slutat för dagen.
 
Först blev jag förskräckt och beklämd när jag såg henne sitta där. Jag trodde att hon satt sig för att vänta på sin mamma. Men så förstod jag varför hon hade burit med sig vaggan och dockan, och satt sig därute i hallen. Hon hade satt sig där för att lyssna på "goffa" (gammelmorfar), som satt och övade sina orkesterlåtar inne i tv-rummet, som ligger till vänster om hallen. "Goffa" sjunger och spelar gitarr i Sundsvalls Dragspelsgille, och han höll på att öva in de senaste låtarna.

 
Länge länge satt hon där med dockan och lyssnade.
Mitt hjärta svämmade över, så som det så ofta gör med den här lillstumpan. <3 <3
 

Tack för allt vackert

Vackra gåvor, som fyller mig med glädje och tacksamhet. <3 <3 <3 
 


 







Tack, tack, tack, kära ni! <3 <3 <3 
 

Tacksamhet



En av de unga kvinnorna på "mitt" flyktingboende, har inte kunnat kontakta sin familj, som är på flykt någonstans -- var vet hon inte och det skapar såklart stor oro. 
 
Nästan alla flyktingar har en smartphone av något slag. Många svenskar reagerar negativt på detta, eftersom de anser att det är ett tecken på att de har pengar och därför inte behöver hjälp eller skydd. Men det är så här: 
 
En riktigt bra smartphone kostar multum i Sverige, men en begagnad eller en enklare smartphone kostar oss inte många hundralappar, och i andra länder kostar samma mobiler väsentligt mindre.
Att köpa någon slags smartphone är det lättaste och billigaste sättet att hålla kontakten, eftersom massor av ställen erbjuder fritt wi-fi och då kan man ringa gratis via gratisprogram som Viber eller Skype.
 
Dessa program fungerar dock bara med smartphones och den unga kvinnan på "mitt" flyktingboende hade bara en enkel knapptelefon. Med denna kan hon bara ringa, om hon har pengar på sitt kontantkort. Efter månader på flykt har såklart nästan ingen några pengar kvar att ringa för. Nästan alla är beroende av wi-fi. 
 
Så fort jag förstod orsaken till hennes djupa oro, satte jag igång sökandet efter en begagnad mobil åt henne. Jag kontaktade vänner i tanken att de kunde fråga runt lite. Jag la också ut en förfrågan på Facebook, där jag har min "klassrum online".
Det dröjde inte länge förrän en f.d. elev hörde av sig och erbjöd en begagnad Samsung Galaxy. Jag blev självklart jätteglad, men min glädje var ingenting i jämförelse med den unga kvinnans glädje, när jag gav henne telefonen. Hon skrattade och trampade runt på stället. Hon strålade som en sol och höll den mot sitt hjärta. Hennes glädje och tacksamhet visste inga gränser.
 
Eftersom min elev och den unga kvinnan talar samma språk, så ska jag försöka sätta dem i kontakt med varandra. Att få uttrycka glädje och tacksamhet är ofantligt värdefullt -- lika värdefullt som att få ta emot glädjen och tacksamheten över en gåva man gett.
 
Tänk, att en begagnad enklare smartphone och ett fritt wi-fi, kan ge så stor glädje och själsligt lugn. För oss som har, är det kanske självklarheter i vardagen. Vi har enormt mycket att lära och massor av självklarheter att känna tacksamhet över. 
 

Lyslördag 2015

Förr har jag alltid gått på det vackra evenemanget Lyslördag, men i år hade jag tänkt stanna hemma. 
Det har varit såååååå mycket under såååååå lång tid och väderleksrapporten utlovade iskallt blåsigt väder.
 
Men så tänkte jag om. "Jag måste orka", tänkte jag, och  organiserade istället så att flyktingarna fick skjuts till och från Lyslördag.
 
De som ville slöt sålunda upp med mig utanför Casino Cosmopol.
 
Tyvärr hade den tjänstgörande personalen inte förberett de "nyaste" flyktingarna på hur kallt vårt klimat är, så de hade intet ont anande gett sig iväg iklädd bara huvjacka och jeans. Inga extra par byxor, inga extra tröjor, ingen mössa och inga vantar. De frös alldeles väldigt, så bussen fick komma tillbaka och hämta dem efter bara en liten stund. 
 
De som var "gamla" flyktingar ur den första gruppen som kom (ja, ett par höll jag ju kvar och två par hade felaktigt transporterats till Lycksele, så de har återvänt hit), hade lytt mina goda råd och var mycket väl påklädda. 
 
Vi stannade ända till slutet och njöt av varje iskall, men vacker, minut. 
 
Här är filmklipp från årets vackra Lyslördag. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En ljuvlig spontandag i skogen

- Följ med Maire och mig ut i skogen, sa min dotter. Vi ska ut i skogen med några grannar och grilla korv. Jag har allt, så du behöver inte ta med nåt. 
 
Det låter ju jättemysigt, tänkte jag, släppte raskt det jag hade för händer och hakade på. :) 
 
Det blev precis så trevligt och härligt som jag hade trott. <3 :) 
 
Det hade regnat och var lite geggigt och jag hade inte hunnit ner i källaren för att söka fram stövlarna, men det gick jättebra ändå. Jag skuttade som en gasell mellan torrfläckarna och lyckades ta mig torrskodd både dit och tillbaka igen. 
 
Utflyktsmålet var en liten grillplats, som Polstjärnans förskola ställt i ordning. Deras fina vädjan om respekt, hänsyn och eget ansvar har tyvärr inte tagits på allvar av alla. Där låg massor av skräp och bråte, som förfulade, men vi valde att lyfta blicken och se förbi detta. Vi valde att göra en riktig mysstund av vår utflykt.  :D 
 
 
 
 
Grannarna och deras barn var jättetrevliga och mysiga personer. Vi pratade, skojade och skrattade. 
 
 
Någon hade med sig en engångsgrill och alla delade sin medhavda matsäck med alla.
Mycket enkelt, trivsamt och lättsamt. 
 
 
- Kolla vilken jättestor fjäril! sa en av flickorna, som var med. 
Vi tassade försiktigt dit hon pekade och snabbt smög vi fram våra mobilkameror, för det var verkligen den största och vackraste fjäril jag nånsin sett. 
 
 
Mitt ljuvliga lilla barnbarn hittade blåbär, som hon mumsade på. 
 
Det var, som sagt, en helt underbar liten utflykt, utan krusiduller eller krav.
Jag hoppas få följa med fler gånger. :) :) 

Batteriladdning hos älskade vänner














Visum - check!

Jag har nu ÄNTLIGEN fått mitt visum, men det var verkligen efter en MÄNGD om och men, misstag och missförstånd, oro och magont. 
 
Det ska inte vara så här och det brukar inte vara det heller. Nej, att det blev så här berodde på flera olika saker.
 
Till att börja med, så hade jag ganska kort om tid, så det fanns absolut inga marginaler för missar. 
Nu när det är sommar, är det jättemånga som vill åka till Iran. Det innebär att ambassaden är överbelastad med ansökningar - både visum som ska behandlas och skickas med posten, och sådana som ska handläggas direkt vid personens besök på ambassaden. 
 
Nästa krux var att det var många olika saker, som skulle skickas till ambassaden och allting måste vara helt korrekt.
Eftersom jag aldrig hade ansökt om ett visum förut, så fick massor av hjälp av Minoo, Navid och Ghazal. De hjälpte mig med information, att kopiera och fylla i allt på den svårbegripliga ansökningsblanketten. Men nånstans längs vägen uppstod en språkförbistring, så det var några saker som jag endera missade, missförstod eller inte blev informerad om. Min ansökan var därmed inte komplett när jag skickade in den, men det visste jag såklart inte då.
 
En liten tid efter att jag hade skickat in min ansökan, ställde jag en nyfiken fråga till Ghazal om hur visumet skulle levereras. Skulle det komma via Schenker eller via posten? Och hur mycket skulle man betala, när man hämtade ut det?  Min fråga uppdagade misstag nummer 1. Man skulle ha betalat i förväg. Man skulle också ha skickat en kvittokopia tillsammans med sin ansökan. Jag blev förfärad och förtvivlad, men Minoo och Navid tog det med fattning. De försökte på alla sätt att komma i kontakt med ambassaden, för att förklara mitt misstag, men det visade sig vara omöjligt. De svarade varken på telefon eller mejl. Till slut skrev Navid en förklaring på min utskrift av inbetalningen. Denna skickade jag omgående in på tre olika sätt - mejl, post och fax. 
 
Nu trodde vi att allt var rätt, men nejdå... så var det inte. 
Jag hjälper Ghazal lite med sina distans-studier och i onsdags hade vi en sån kväll hemma hos dem. 
När vi satt i soffan och småpratade, sa Minoo:
 
"Vi undrar varje dag. Har du fått tillbaka ditt pass?" Hon såg på mig med förtjust förväntan. 
"Fått tillbaka???" sa jag förvånat. "Jag har inte tappat bort det. Hur menar du?"
 
Minoos glada uppsyn slocknade och ögonbrynen åkte rakt upp i hårfästet. Hon såg helt förskräckt ut och jag förstod ingenting. Hur kunde hon tro att jag hade tappat bort mitt pass? Och varför såg hon så förfärad ut? 
 
"Har du inte skickat ditt pass?!!!" frågade hon. 
"Vart då?" frågade jag. "Vart skulle jag ha skickat mitt pass?" 
"Till ambassaden!!!" svarade hon med fasa skriven över hela sitt ansikte. 
"Nej, verkligen inte! Varför skulle jag ha gjort det? Jag kan ju inte skicka iväg mitt pass heller!!" 
"Jo, man måste!" 
"Nej, men så kan man ju inte göra! Det måste väl ändå vara därför man skickar in två färgkopior av sitt pass?! Istället för att skicka sitt pass!"
 
Jag förstod fortfarande ingenting. Varför i allsindar skulle jag ha skickat iväg mitt pass? Så gör man ju bara inte! Det vore ju absolut otänkbart!!!! Ingen vettig människa skickar iväg sitt pass! Och framförallt - ingen svensk instans eller myndighet kräver att en person ska skicka in sitt pass. 
 
Men joo, den iranska ambassaden fungerar så, förklarade de. Man skulle ha skickat in BÅDE kopiorna OCH sitt pass. Det här var så självklart för familjen, att de inte ens hade tänkt på att säga det till mig. 
 
Förfärade satt vi där på sofforna i deras vardagsrum och försökte ta in vad detta innebar... och om det kunde gå att lösa... eller om det här innebar att jag inte skulle kunna resa med dem hem till Esfahan. 
 
Minoo såg helt förstörd ut. Navid såg väldigt sammanbiten ut och tittade åt alla håll utom mitt. Och jag satt lamslagen med något stort, tungt och kallt i maggropen. 
 
Därefter följde en lång stunds upprört samtal på persiska. Jag var helt förtvivlad. Förstod ingenting som sades och kände mig som en komplett idiot. De hade så himla fint och varmhjärtat bjudit med mig till sitt hem och så skapar jag så himla mycket bekymmer för dem. Jag ville bara sjunka genom jorden och försvinna. Tårarna kom och jag skämdes ännu mer. 
 
Men Minoo är en lösningsinriktad kvinna. Hon avbröt sig flera gånger, klappade mig på benet och försäkrade mig att allt visst skulle gå att lösa. Efter något som kändes som en evighet, sa Minoo: 
 
"Jag vet hur vi ska göra. Navid måste åka med dig till ambassaden. Ni åker på fredag på natten." 
 
Jag nästan skämdes ihjäl. Så kunde man bara inte göra. Jag kunde omöjligen besvära och betunga dem med det också. Han skulle verkligen inte tvingas åka med mig fram och tillbaka ända till Stockholm, och det dessutom mitt i natten och få hela fredagen förstörd! 
Jag protesterade och förklarade att jag faktiskt måste klara att lösa det här själv. Det var mitt visum och därmed mitt problem. De skulle absolut inte behöva lösa det här problemet. Jag skulle SJÄLVKLART själv bila ner till ambassaden och lösa det här. Men Minoo envisades. Navid måste följa med. 
 
"Du kan inte prata med iranska ambassaden" sa hon. "Det fungerar inte så."
Jag insåg, att jag nog gjorde klokt i att lita på deras sakkunskap i det här, så till sist gav jag med mig. 
 
Så kom det sig alltså, att jag steg upp klockan 03.00 på natten mot fredag och sedan stod utanför Aftonsol klockan 04.25 på morgonen, för att hämta Navid och Nasrollah, som också skulle följa med. 
 
Jag hade såklart, på mitt vanliga svenska sätt, tänkt, att jag skulle köra med min bil och stå för samtliga kostnader. Så hade inte Navid och Minoo tänkt. 
Vi åkte i Navids bil och jag fick, som kvinna, inte betala någonting alls. MYCKET ovant och MYCKET konstigt för mig. Jag fick kämpa för att hantera min blandning av djup tacksamhet och överväldigande skam. Väldigt svårt, men också väldigt lärorikt. 
 
Det blev sålunda så, att jag, Nasrollah och Navid bilade till Stockholm i gryningsljuset denna fredagsmorgon. 
Nasro är som en son i familjen och han ska åka till dem i Iran i slutet av juli, så han passade på att följa med och ordna sitt visum. 
 
När vi började närma oss Stockholm var klockan bara åtta, så jag trodde att vi kanske skulle åka och äta frukost någonstans. Men nej, vi skulle åka till ambassaden, sa Nasro, för det skulle säkert vara kö där redan. Jag hade svårt att få nån bild i huvudet av en morgontidig kö utanför en ambassad i Sverige - det kändes liksom inte möjligt, men jag trodde honom, för jag hade börjat förstå att vårt svenska system inte är ett dugg likt det persiska. 
 
När vi kom fram till Lidingö var klockan inte ens halv nio och det var mycket riktigt massor av människor utanför ambassaden. Vi fick skriva våra namn på en besökslista. Listan skrevs på baksidan av ett begagnat kuvert av en iransk man, som själv var där med sin fru för att få visum. Jag häpnade. Ambassaden hade alltså inget eget system med informationsanslag eller nummerlappar utanför dörren. 
 
Mitt namn skrevs upp som nummer 42.
De andra väntande förklarade, att man redan hade släppt in de första tjugo personerna. När dessa var färdiga skulle nästa tjugo släppas in. 
Den första omgången ansökande hade varit inne i mer än en timme. Inte enda av dessa hade kommit ut. 
Jag började inse att detta skulle komma att bli en väldigt lång väntan, men inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att den skulle bli SÅ lång som den blev. 
 
Strax efter klockan 10 hade ett par av de insläppta kommit ut, men inga nya släpptes in. Kön växte hela tiden och listan började närma sig 70. 
Stämningen var indignerad bland de väntande. Det fanns ingenstans att sitta, ingen toalett och ingenting att dricka. Solen gassade, så de flesta trängdes i den branta betongtrappan i entrén, för det var bara där det fanns skugga. Timme efter timme stod vi där. Benen och ryggen värkte. Småbarnsföräldrar tröstade gråtande barn. Gamla kvinnor satte sig på marken och den kalla trappan. ÄNDÅ var alla jättetrevliga och småpratade glatt med varandra. Det här var en helt ny värld och erfarenhet för mig.  
 
Den man, som ansvarade för insläppet, kom ut och förklarade att de bara skulle hinna med t.o.m. nummer 40. Alla andra skulle tvingas återkomma en annan fredag. Jag började nästan gråta. Det innebar att jag inte skulle kunna få mitt visum och att Navid hade offrat både tid och pengar helt i onödan. Min betalda biljett med Seiro Safar skulle brinna inne. Jag fick kämpa för att inte visa hur ledsen jag blev, och jag fortsatte att småprata med de andra i kön. 
Så råkade jag kasta en blick till höger om mig och upptäckte till min förskräckelse, att Navid var borta. Han hade blivit insläppt på ambassaden, utan att jag hade märkt det. Några svenska tjejer undrade hur det kunde komma sig, eftersom de inte hade börjat släppa in nästa omgång och jag dessutom hade ett för högt nummer. Jag förstod ingenting. 
 
Plötsligt öppnades dörren. Navid och dörrvakten kallade in Nasro. Inte mig. Jag stod förbluffad kvar, men jag tänkte att Navid helt säkert visste vad han gjorde, så jag kände mig lugn. 
En stund senare öppnades dörren igen och dörrvakten började ropa upp namn från listan. Flera hade gett upp och åkt därifrån, så plötsligt ropade han upp mitt namn. 
 
Jag tog raskt på mig sjalen, som Minoo så omtänksamt hade skickat med Nasro till mig och vips var jag inne på ambassadens mark. Därinne stod Navid och Nasro. 
 
 
Det var en låg långsmal lokal med många dörrar och många väntande. 
Jag vet inte hur Navid lyckades få komma in och påskynda mitt ärende, vars handlingar ju redan fanns där. Inte heller vet jag vad han gjorde för att få in Nasro, men på något sätt lyckades han med allt. 
 
 
Inne i lokalen fanns både kopieringsmaskin och fotoapparat. Man kan nämligen, under andra tider på året, göra sin visumansökan och få visumet i handen vid ett och samma besök. 
Sommartid är detta emellertid omöjligt, eftersom antalet visumansökningar då är mycket större. 
 
 
Det här höga och stabila järnstaketet kringgärdade hela ambassaden. På utsidan var staketet klätt med ett metallnät, som kröntes av flera rader taggtråd. Den tunga metallporten, var belägen vid nedre änden av en lång, smal betongtrappa. Porten saknade helt möjligheter att se in eller ut. 
Det kändes lite kymigt, men sannolikt har de fullt fog för sina säkerhetsanordningar. 
 
Längst till vänster på den här bilden, syns trappan. Bilden är tagen från en liten trång utomhusplätt under tak, där rökarna kunde ta sig en cigarrett. 
Vid och ovanför trappan kan man skönja de personer, som fortfarande väntade på att få komma in. 
 
 
Då vi väl hade kommit in, trodde jag att det skulle gå fort. Ack, så jag bedrog mig. 
Först vid 15-tiden hade Nasro och jag äntligen fått våra visum, och vi kunde lämna ambassaden. 
Vi hade då varken ätit eller druckit på hela långa dagen. Gissa om vi var hungriga och trötta. 
 
Navid stannade på första bästa McDonald's och Nasro bjöd oss på en av de godaste hamburgare jag nånsin ätit. Det var egentligen en helt vanlig McFeast, men för mig var det en sagolikt god måltid!! Det är nog precis som min mamma brukar säga: "Hungern är bästa kryddan". 
 
 
Och här är äntligen det efterlängtade och svåråtkomliga visumet.  
NU bär det snart iväg till det vackra Iran!!  :D  😀😍👍🏼♥️



Trevligt, mysigt och gott



Som alltid en mysig och jättetrevlig eftermiddag och kväll med supergod mat hos familjen Kourang Beheshti. 😍❤️
Den här kvällen var dock lite extra speciell, för vi ordnade med alla papper, som behövs för mig, när jag ska följa med familjen hem till Iran i slutet av juni.  :D
Jepp, du läste rätt!! Jag ska åka till Iran!! :D :D Jag är såååå glad och förväntansfull. Det här kommer att bli en alldeles fantastisk upplevelse!!!  :D :D :D 
 

ÄNTLIGEN!

SOM jag har sökt!! Hur många år som helst, har jag  förgäves letat efter en klocka till min köksvägg. 
 
Det har känts väldigt viktigt att den är "rätt" och jag har bara inte kunnat hitta nån som har "det". Förrän nu! Den här klockan är nämligen sååååå "jag".  :D 
 
Det här är ett väldigt modernt gökur, som drivs av ett batteri. Jag behöver alltså inte komma ihåg att dra upp det, vilket är jättebra, för det skulle jag garanterat glömma bort.  :D 
 
Det har ljud av 12 olika sångfåglar och man kan låta en ny fågel sjunga/gala vid varje hel timme. :D 
 
Gökuret har också en ljussensor, som känner av när det är mörkt, och då är klockan tyst.
Himla bra, eller hur? 
 
Det följer med gökar och pendlar i fyra olika färger, så att man kan byta när/om man vill. 
Jag skulle förstås välja grönt eller vitt, men i advent skulle jag helt säkert byta till rött.  :D 
 
 
Den här fantastiska klockan vill bo hos mig - det känner jag tydligt!  :D 
Nu ska jag påbörja en klock-köpar-pott, så när hösten kommer ska jag ha en gök-sambo. ;) 
 
 
 

Skönhet och läkekraft

Igår hjälpte jag mina föräldrar med lite tomtskötsel och då såg jag att de har kommit. Vilka? Jo, daggkåporna!! De underbara daggkåporna!!  <3 
 
Daggkåpor ger mig ungefär samma känsla som kossor; en oförklarlig blandning av lycka, vördnad, beundran, ödmjukhet, förundran, rusig glädje och vemodig nostalgi. 
 
När jag igår fick syn på dem, så kunde jag inte motstå att ta några foton. De var så vackra med daggdropparna som glittrande pärlor samlade i mittvecken. Min enkla mobilkamera kan tyvärr inte göra dem full rättvisa, så ni får kanske söka lite i era egna minnesbankar, för att hitta rätt daggkåpekänsla. 
 
 
Alchemilla vulgaris L är det vetenskapliga namnet på de både vackra och användbara kåporna... de har nämligen många funktioner och nytto-områden och är sålunda inte endast en grön utsmyckning.
Här är några mycket intressanta fakta:
 
"Namnet Alchemilla kommer av att man förr i tiden trodde, att den lilla vattendroppe, som man tidigt på morgonen kan se i bladens mitt, var en viktig ingrediens för alkemisterna."
 
"Ordet alchemilla kan härledas från arabiska al kemelyeh = kemi 
Vulgaris betyder vanlig, av latinets vulgur = folk, allmänheten"
 
 
"Det finns många olika sorters daggkåpor och samtliga är användbara."
 
"Vid skörd skall de stora bladen klippas efter behov, bäst under blomningstiden. Daggkåpa kan förvaras genom torkning av bladen."
 
"Ylle kan färgas grönt med avkok på daggkåpans blad."
 
 
 
 
 
"En blandning av torkade daggkåpe- och gullviveblad ger ett ypperligt te och kan även användas som tillsats till vanligt asiatiskt te, som därigenom får en extra fin smak." 
 
"Bladen kan blandas med brännässlor och mållor som utfyllnad i mat."
 
"Unga blad kan hackas och användas i en sallad." 
 
 
 
"Avkok av de gröna delarna av hela plantan kan drickas under graviditet och ca tio dagar efter förlossningen, för att dra ihop bukmusklerna och för att underlätta regelbunden menstruation."
 
"Kvinnans bästa vän var ett smeknamn, som daggkåpan fick för sin förmåga att ge regelbunden mens, lindra klimakteriebesvär och bota infektioner i kvinnans underliv." 
 
"Torkade blad används till örtte och är särskilt bra vid blödningar. Exempelvis kan te på daggkåpa drickas kring förlossning, vid flytningar eller kraftig mens. Teet bör drickas 30 min före mat eller två timmer efter för bästa effekt."
 
"Koka, sila och använd som sammandragande ansiktsvatten."
 
"Daggkåpa innehåller även slem saponiner och eterisk olja, som, tillsammans med garvämnena, förebygger narig hud."
 
"Avkok på daggkåpa kan användas till kompress för sårläkning, mot infektion och svullnad."
 
 
 
Daggkåpan är väldigt lik Jesus, eller hur? Så full av kraft och läkedom, så trollbindande och samtidigt utseendemässigt väldigt vanlig och oansenlig i jämförelse med de andra mycket pråligare trädgårdsväxterna. 
 
Och sist det kanske mest fantastiska av alla fakta om daggkåpan: 
 
"En egenhet hos daggkåpan är att fröna utvecklas utan föregående befruktning. Därför kommer avkomman alltid att exakt överensstämma med moderväxten." 
 
Jungfrufödsel. Den är skapad för att alltid kunna finnas till läkedom för oss. Den behöver ingen befruktelse för att kunna vara oss till hjälp. Den finns i nästan alla miljöer. Den ger oss, djuren och andra växter det livgivande vattnet.  
 
 
 
 
Ja, nu kanske du förstår hur och varför jag känner som jag gör för daggkåporna...  :) 
 
 
Källor:  
http://www.alternativmedicin.se/Medicinalv%C3%A4xter/Daggk%C3%A5pa.html
http://www.skogsskafferiet.se/daggkapa/
http://www.viddernashus.se/index.php?id=1693
http://naturskafferi.blogspot.se/2012/02/daggkapa.html
http://sv.wikipedia.org/wiki/Daggk%C3%A5pa
 

Mera kärlek och tacksamhet

Ofta uppfylls jag av kärlek och tacksamhet.
Det känns obegripligt hur just jag kan få så mycket. 
 
Fin omtanke. Trevligt umgänge. Fantastiskt goda måltider.  
Har jag verkligen förtjänat allt det underbara jag får, har och upplever? 
 
Igår var en sån kärleks- och tacksamhetsdag. 
Den började med positiva och härliga elever, som skrev sina test med glatt humör. 
Den fortsatte med trivsamma och trevliga kollegiala samtal. 
Och den avslutades med en komplett underbar eftermiddag och kväll hos kära vänner. 
 
Navid och Faraz hade lagat Tachin, som är en av mina älsklingsrätter.
Minoo och Ghazal hade lagat Kofte med underbar plommon- och tomatsås. 
Till detta serverades fantastiskt goda såser och grönsaker av alla möjliga sorter. 
En underbar måltid i härligt, trevligt och kärleksfullt sällskap. 
 
 
De här "bollarna" är gjorda av bl.a. ris, bönor och köttfärs. Hur goda som helst!!! 
 
 
Minoos suveränt goda sallad och dressingar. Obeskrivligt gott!! 
När vi kommer till Iran, ska hon få visa mig alla kryddor, så att jag kan köpa med mig dem hem. 
 
 
Har ni sett maken till vacker grönsakskorg? De flesta av de här grönsakerna hade jag aldrig smakat.
Såååå gott, såååå aptitretande och såååå dekorativt!!! 
 
Jag har flera gånger försökt göra Tachin, men det har inte lyckats särskilt bra.
Varken smak eller konstistens har blivit rätt. Navids Tachin var obeskrivligt god!!! 
 
 
Minoo vet att jag ääääääälskar en persisk efterrätt som heter Shole Zard. 
Jag har försökt göra den också, men fick inte till smaken. Det saknades liksom något. 
Det här visste Minoo, så hon hade gjort Shole Zard som efterrätt. På enkom för att jag skulle komma. Hur fint och omtänksamt är inte det??? Som alltid blev jag gråtfärdig av tacksamhet. 
 
Efter måltiden berättade Minoo att hon hade gjort en extra skål, som hon ville skicka hem med mig. Det är ju väldigt osvenskt, så jag protesterade såklart. Inte kan man ju ta med sig mat hem från en middag, som man har blivit bjuden på i någon annans hem! Men joo, Minoo envisades. Hon tog också fram formen och visade hur man gör när man dekorerar efterrätten med kanel, mandel och pistage. 
 
- Man bara gör så här, sa hon och tog en liten nypa kanel med fingrarna. Sen förde hon handen i en rät linje över formen och vips hade den vackert gula ytan fått en brun kanel-linje. Det såg jättelätt ut när hon gjorde det, men jag har provat så jag VET att det är jättesvårt. På bara några minuter dekorerade hon hela efterrätten på ett jätte-proffsigt sätt. 
 
 
- Man häller lite kanel på ett fat och sen tar man en nypa så här, förklarade Minoo. 
Men det krävs massor av tid och träning för att blir så där duktig.
Det vet jag, för jag har som sagt provat. 
 
Så här vacker blev formen med Shole Zard, och på det väldigt osvenska viset fick jag alltså med mig formen när jag gick hem. 
 
Som sagt: Tacksamhet och kärlek. <3 <3 <3 

Mat och kärlek

Mat och kärlek är intimt kopplade till varandra.
 
Att dela sin måltid med en annan människa, är att visa kärlek. 
Några exempel: 
 
Mammor ammar sina barn.
Fäder anstränger sig för familjen ska få mat på bordet.
Kvinnor lagar extra god mat till sina älsklingar.
Män bjuder hjärtats utvalda på restaurang. 
Barn lagar sandlådemat till sina föräldrar och vänner. 
Vi väljer mat till våra husdjur med stor omsorg.
Vi väljer i allt högre grad varor, som är vänliga mot både människor och miljö. 
På lunchen sätter vi oss helst tillsammans med kamrater, som vi tycker om och trivs med. 
 
Här är några av mina kärlek-mat-bilder. När jag ser på dem känner jag mig mycket tacksam och ofantligt privilegierad -- då minns jag nämligen stunder av kärlek, gemenskap, vänskap och lycka. <3 
 
Sushi med någon jag älskar. En dotter eller en vän.  
 
Julbord hos mina kära föräldrar. Alla rätter utvalda, tillagade och serverade med omsorg och kärlek.  
 
En hälsotallrik efter en ljuvlig mor-dotter-dag på Spa.  
 
En fräsch och hälsosam libanesisk måltid i kärt sällskap.  
  
"Glada gubbar" som en del av plockmaten till mina kära middagsgäster.
 
Mormortårtor till älskat barnbarn.  
 
Kära elever på mys-knytis hemma hos mig.  
 
Elev-mys-knytis i mitt Bäckebo.  
 
Älskade fyrbenta barnbarn i fin gemenskap runt matskålarna.  
 
Ett exempel på alla de fantastiska smakprov på utländska maträtter, som jag har fått av mina kära elever.  
 
Valborgsmys hos mina kära föräldrar. 
 
God tacostallrik på kära mamsens födelsedag. 
 
Det här var bara ett axplock, men jag hoppas att jag har lyckats förmedla mitt tänk, så att det inspirerar till både omtanke och eftertanke. <3 

Tjej-mys på födelsedagen

Jag och de två av mina döttrar som var lediga, gjorde en tjej-mys-grej av min mammas 76:e födelsedag igår.
 
Hon ska inte fira sitt födelsedagskalas förrän ikväll och pappa var borta på spelning med sin orkester, så de hade inget festligt eller mysigt planerat till igår. Jag och mina döttrar passade sålunda på att kidnappa mamsen till en mysig eftermiddag och kväll. 
 
Vi började med lite shopping och ärenden på Birsta, för det ville mamsen. Sedan handlade vi flera sorters gott färskt bröd och mycket gott pålägg - t.ex. Skagenröra, rostbiff, avokado, röd paprika m.m. - och åkte hem till Ankarvägen. Pappsen kom hem precis lagom till att vi dukade fram det mumsiga fikat.
 
När vi hade fikat oss mätta, hade vi tre generationers tjejkvällsmys med nagellack och ansiktsmask.
Sååå mysigt och roligt! Vi skojade och skrattade så vi nästan kiknade. 
 
Här är några bilder från vår roliga tjejkväll.  :D 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kärlek och tacksamhet

Det händer så mycket elände, massor av människor lider, pågas och har det svårt, ett stort antal människor dör eller dödas. Vi ser det på nyheterna och i tidningarna. Vi pratar om det och många av oss engagerar sig och försöker hjälpa till.
 
Mitt hjärta värker och jag känner hur liten jag är i det stora sammanhanget... hur lite jag kan göra och hjälpa. 
Då fokuserar jag på hur oändligt mycket jag har att vara tacksam över, för det laddar mina positivitetsbatterier, så att jag orkar bidra, ge och hjälpa mer. 
 
Det här är sålunda ett positivitets- och tacksamhetsinlägg, med bilder som har fokus på kärlek och tacksamhet -- jag har nämligen såååå mycket att vara tacksam över.
 
Här följer ett axplock av tacksamhetsbilder huller-om-buller och helt utan inbördes ordning.  :)  <3 
 
En underbar solig familjedag på Vindhem. Vi var alla där för att titta när lillebrors äldsta flicka lärde sig segla. 
 
Mina kära föräldrar, som jag gärna och ofta umgås med både till vardags, på helger, storhelger och semestrar.  
 
Tre vackra, älskade och fantastiska döttrar. <3 <3 <3 
 
Mina kära seniorer, som jag tränar och svettas med en gång i veckan. 
 
Att få en mys-lyx-stund med sushi och en god vän. 
 
 
En fantastisk sommar, då mitt barnbarn Maire var med mig och mina föräldrar nästan varenda dag, eftersom hennes föräldrar jobbade.  
 
En älskad katt, som sover tryggt.  
 
En vacker och dramatisk himmel utanför köksfönstret. 
 
En av mina och mamsens många trevliga "tjej-lördagar", då vi låter pappsen vara hemma med sitt muciserande, medan vi går på Birsta, loppisar och andra "tjej-ställen". 
 
Lyckan av en lyckad lektion, där eleverna och jag tillsammans har nått målet. 
 
"Gammo" som läser en bok med Maire. 
 
En älskad katt, som prompt vill kramas mitt i hyll-monteringen.  
 
Mitt ljuvliga gräddvita och gröna kök. 
 
Ett par fantastiska dagar på Irland tillsammans med min älskade dotter Ida. 
 
En mysig hamburgermiddag hemma hos Märta och Maire som avslutades med fyra av fem möjliga "m" (en moster fattas) på en mysbild: Moster, mamma Märta, Maire och mormor. 
 
En fantastisk och underbar sommar i Skottland tillsammans med en mycket kär och saknad vän. 
 
 
Shole Zard - en jättegod persisk efterrätt, som mina mycket kära iranska vänner kom med på självaste julafton som julgåva till mig och min familj. 
 
En härlig mor-dotter-semester i soliga Alanya. 
 
 
Ett underbart minne, när min dotter sa:
Snälla mamma, kan du inte göra en barndomstårta till min 25-årsdag? 
 
En vacker natt med fullmåne över vårt härliga Arålund i Oviksfjällen. 
 
 
Underbar känsla att kunna MMS:a den här bilden till en förtvivlad dotter på jobbet, när hennes badrum en timme innan såg ut som på nästa bild... 
... eftersom hon i morgonbrådskan hade tappat en flaska vinrött nagellack i klinkergolvet i sin nya lägenhet. 
 
En vacker eftermiddagshimmel utanför köksfönstret. 
 
Att ha lyckats bygga en mycket populär och välfungerande katt-trappa till sina älskade fyrbenta barnbarn.
 
Vår ståtliga och fantastiska GA-kyrka.
 
 
Att få hjälpa sina döttrar med diverse saker -- t.ex. renovering av deras bostäder... 
... och se hur fantastiskt fina hem de skapar.  
 
"Goffa" (gammelmorfar) som leker så fint med mitt barnbarn. 
 
En underbar, trevlig och minnesvärd dag på Kulturmagasinet tillsammans med mina elever. 
 
 
En vackert frostig påskaftonsmorgon i vår fjällstuga. 
 
Att få bjuda sin dotter på en underbar och skön SPA-dag.
 
 
En lyckostund, när eleverna tryggt och glatt skriver sina H-ord och meningar på tavlan.  
 
 
Vår vackra stads upprustning.  
 
 
Att få vara tillsammans med ett medtaget, opererat, fyrbent barnbarn medan matte är på jobbet.  
 
Glädjen när ens barnbarn leker kurragömma i mormors soffa.  
 
 
Mina föräldrars stora glädje, när pappsen och jag hade lyckats vända på stugans möblering.  
 
 
Glädjen när jag, en hungrig eftermiddag, upptäckte att någon elev hade lämnat kvar en mazarin till mig i klassrummet.  
 
 
Ja, livet och vardagen innehåller såååå många energi-givande saker att glädjas åt och låta sig inspireras av. Jag väljer att se dem och fokusera på dem, så att mitt batteri laddas, för jag behöver energin till att hjälpa, bidra, dela och ge. 
 
 
 
 
 
 

Mys-knytis i mitt Bäckebo

Igår hade vi ett jättetrevligt mys-knytis hemma hos mig. Det var ett slags "avskedsknytis" för mig och mina "gamla" elever.  
 
Tyvärr, var det några som inte kunde och några som blev sjuka, så vi blev inte fulltaliga, men vi som var här hade det VÄLDIGT trevligt och mysigt!!  :D <3 
 
Vi började med att äta Keso-smörgåstårta och thailändska vårrullar med sweet chili-sås.
Såååå gott och mättande!!! 

Glada, hungriga och mycket välkomna gäster i min soffa!  :D 

 
Sedan fikade vi Usas jättegoda semlor, Milens jättegoda morotskaka och Rudinas frasigt jättegoda wienerbröd. 

Vi hade det sååååå mysigt och trevligt, och jag är JÄTTEGLAD över att de ville komma hem till mig!!!  
:D :D <3 <3 <3 

 
Mina varmhjärtade och härliga gäster hade inte bara med sig bidrag till knytiset, utan också jättefina gåvor till mig. De skämmer bort mig genom att vara sååååå himla goa, omtänksamma och varmhjärtade!  <3 <3 <3 
Här är foton på deras vackra gåvor. 
En jättefin blomma, som jag ska göra mitt bästa för att hålla vid liv.
(Jag är tyvärr jättedålig med blommor och har inga "gröna fingrar".)

Mycket vackra glas-ljusstakar och jag är ju sååå förtjust i glassaker. 

 
En fantastiskt vacker blå vas, som har exakt samma blå färg som min antika klocka och mina antika blå nippertippaskar. En jättevacker urna, eller hur? 
 
Jag ska försöka arrangera om i mitt vardagsrum, så att de vackra blå sakerna får stå tillsammans. Det tror jag blir jättefint!!! 
 
Så här ser min fina gamla klocka och de bägge nippertippaskarna ut. 
De kommer att bli jättefina tillsammans med den vackra vasen!! ❤️❤️❤️
 

 
Jag såg direkt att de mycket vackra glasljusstakarna skulle passa perfekt på tavellisten i mitt vardagsrum. 
Så här såg det ut på tavellisten innan... 
 

... och så här fint blev det med de smäckra glasljusstakarna.  :D
 
När mina kära gäster hade gått, gick jag runt och blåste ut ljusen, för jag är lite nojig när det gäller att lämna levande ljus i rum, där jag inte ska vara. 
Medan jag gjorde det, fick jag ett skov av tacksamhet och "åh, så himla fint jag har det", så jag gjorde en foto-runda i mitt kära Bäckebo. 
 
Här är mina "tacksamhetsbilder": 



Den vackra urnan fick jag, som ni vet, idag. De vackra långgardinerna har min farmor gjort ända ifrån grunden -- alltså, odlat linet, vävt tyget, sytt gardinerna och sedan broderat dem. De är sålunda en kär gammal familjeklenod för mig. Och gardinkappan är gjord av ett gammalt lakan, som min farmor virkade en vacker spets till och sedan sydde. Lampan i fönstret är av keramik och den har min mormor gjort. 
Mitt kära gamla skåp är från Erikshjälpen och kostade bara 300 kr. Min vackra gamla gungstol är från Fyndlagret och kostade inte heller många hundralappar.
Tja, ungefär så här är det med alla mina saker. De är endera gåvor eller billiga fynd från loppis eller auktioner. 
 
 
Som de här fina sakerna i mitt andra vardagsrumsfönster. Den vackra ljuslyktan med spegel i, har jag fått av Narges, den vackra pottan har jag köpt på loppiset på Hamsta, den stora vita blomkrukan har jag fått av en f.d. granne när hon flyttade och den höga gröna lampan (det är två, men den andra syns inte på bilden) köpte jag på Fyndlagret för massor av år sedan. 

 
Mitt sovrum är samma härliga blandning av gammalt och nytt, fått och ärvt. 







Jag tycker att jag har såååå mycket att vara tacksam över.  <3 <3 <3 
 

Välförtjänt vilodag

Idag har jag och min dotter haft en både välbehövlig och välförtjänt mys- och vilodag. 

Vi inledde med Spa Vida Vyers goda och fräscha lunchbuffé. 




Sen hade vi en såå skön och vederkvickande dag med japansk tvagning, bastu, saltvattenpool och en lååång skön stund i den varma bubbelpoolen. 

En komplett stressfri dag utan ens en tanke på jobb. Sååå själsläkande.

Den här härliga och mysiga dagen hade vi verkligen gjort oss förtjänta av. 







Vi kvinnor kan

Renoveringen av min dotters lägenhet går mot sin slutfas
och vi känner oss såååå duktiga!  
Tänk så mycket vi kvinnor kan och klarar av! 
Vi har gjort jättemycket, som vi inte hade någon tidigare erfarenhet av,
och vi har klarat saker, som vi inte trodde att vi skulle kunna. 
Som sagt: Vi är, på mycket goda grunder, mäkta stolta över oss själva.  :D 
 
Den sista stora grejen var att kakla köket och det gjorde vi igår. Kvar är nu bara småsaker och "finlir" som t.ex. byte av bänkskivor, ditsättning av lite lister och krokar, och lite annat småpyssel. Sen är vi i mål.  :)
 
Här är lite bilder från gårdagens kakelsättning.
Vi har inte direkt haft medvind, kan jag säga, för väggarna var varken raka eller släta och bakom det tidigare kaklet fanns t.o.m. hål i väggen, men vi har löst allt på ett jättebra sätt och vi är MYCKET nöjda med resultatet! 
 
Från uttaget i väggen "fördrog" vi en kabel inne i väggen. Den fick komma ut under bänknivå och löpa in i slaskskåpet. Där ligger den nu och väntar på att en elektriker ska koppla in den till ett diskmaskinsuttag. Vi gjorde alltså bara förarbetet med kabeln, så att vi kunde kakla och göra det övriga renoveringsarbetet i köket. 
 
Så här har stackars dotra' fått bo länge nu, men den som väntar på något gott...  :) 
 
Jag är inte så duktig på att räkna, så jag satte upp plattorna längs bänken, för att kunna se om det skulle "gå jämnt ut". Det gjorde det nästan.  :) 
 
 
"Grabbarna" tyckte nog att vi var icke-sociala och att vi slamrade lite väl mycket, så de gick ut och satte sig på sin trappa. 
 
Majre passade på att mysa i soffan...
 
 
... och hon ville INTE komma och dela matlåda med sin mamma och sin moster. 
 
 
Innan vi satte första kakelraden, såg Ziri till att inget av den gamla silikonfogen fanns kvar mot diskbänken. 
 
 
Här har vi hunnit en bra bit. Fint, eller hur?  :D 
 
 
Sista raden plattor var vi tvungna att skära, för plattorna var 10 cm och utrymmet var bara 8 cm. 
Men vi klarade det och fick till en jättebra avslutning upp mot överskåpen. 
 
 
Här satte Ziri den sista raden medan jag skar plattorna. 
 
 
När allt var färdigkaklat (utom de tre sista plattorna, som måste skäras ur för eluttagen), fick Ziri ääääntligen dra bort skyddsplasten från kylskåpet.
Vi hade sån tur, att den tidigare ägaren av lägenheten inte hade gjort det, och vi sparade såklart med detta tills det värsta smutsgörat var avklarat. På så sätt slapp vi omaket att skura rent kylens yttre. 
 
 
Se så himla fint det blev!  :D :D :D 
 
När vi fått dit den vita fogen, så försvinner ju de mörka ränderna mellan kakelplattorna och köket blir härligt vitt. Därefter ska vi dit med bänkskivor och fläkt. SEN kan hon ÄNTLIGEN få fira sin 25-årsdag. 
Jag säger inte vad vi i släkt och familj ska samla till i 25-årsgåva, men en ledtråd är att det finns ett tomt utrymme till vänster om diskbänken.  ;)  ;) 
 
 

Kärlek och vänskap

Kvällen är sen och jag har precis kommit hem. Egentligen borde jag krypa i säng, men först måste jag få skriva om det här. Jag har nämligen alldeles nyss öppnat tre paket, som jag fick tidigare idag (jag har inte kunnat öppna tidigare, eftersom jag inte kom hem förrän nu), och det här är något, som jag vill dela med er. 
 
Idag fick jag nämligen en så fantastiskt fin tackgåva, att jag nästan började gråta. 
Det som rörde upp känslor i mig, var en blandning av flera saker: det var ATT jag fick en gåva, hur JÄTTEFIN gåvan var och VARFÖR personen kände som den gjorde. 
 
Gåvan kom från någon, som absolut inte hade behövt ge mig någonting alls. Det var så totalt oväntat och överraskande, att jag knappt visste vad jag skulle säga eller på vilken fot jag skulle stå. Jag blev nästan stum. 
 
När jag idag fick höra personens bakgrund och historia, började jag nästan gråta. Det var helt nytt och okänt för mig, och det var så beklämmande och förfärligt, att jag fick ont i magen. Detta var nämligen en delorsak till varför jag stod där med hennes tackgåva. 
Jag kan inte förklara närmare, utan att blotta både personen och dennas berättelse, men jag kan säga så mycket som så:
  • INGEN enda borde bli bemött och behandlad på ett så gräsligt sätt av en person i maktposition, som de är i beroendeställning till.

  • INGEN enda borde ha blivit så illa behandlad, att ett normalt och schysst bemötande senare i livet kan skapa en så här stor tacksamhet. 
 
Jag är ingen perfekt person eller wow-människa. Jag gör bara mitt bästa, för att andra ska må bra i mitt sällskap, och jag försöker dela med mig så mycket jag kan. Det jag har gjort för den här personen, är varken mycket eller speciellt på något sätt, och det står absolut inte i paritet till den enorma tacksamhet, som hon känner. En stor del av denna grundar sig i den hemska behandling hon fått utstå tidigare, och det gör ont i mig när jag tänker på det som har hänt henne. 
 
Denna fina, sprudlande, energi-givande och härliga person -- hur kan en överordnad behandla henne på ett så skändligt sätt och sedan stå ut med att se sig själv i spegeln? 
 
Jag sitter här med ett tumult av blandade känslor inom mig.
Å ena sidan är jag indignerad, förfärad och väldigt ledsen å hennes vägnar för det hon råkat ut för. Å andra sidan är jag OÄNDLIGT glad och tacksam över att hon råkade komma in i just mitt liv, att jag omedvetet genom mitt sätt att vara har läkt och gottgjort en del av hennes tidigare trauma, att jag nu har förmånen att få betrakta henne som min vän och så är jag såklart jätteglad åt hennes fina tackgåva.  
 
Tack, tack, tack fina nya vän! <3 <3 <3 
 

<3 Julen <3

Alla som känner mig vet att jag inte brukar trivas med den svenska julen. Alldeles för mycket klapphysteri, stress och fet-kladdig julmat, som min mage inte mår bra av. Dessutom fylls jag av olust över hur det frossas och slösas, när såååå många inte har varken tak över huvudet eller mat på bordet. 
 
I år tog sig min julstress till oanade höjder och mått, för inom Komvux, där jag jobbar nu, har man nu s.k. semestertjänst, vilket innebär att
  • man måste vara på skolan med sin rättning och sina lektionsförberedelser
  • man måste vara på skolan mellan vissa klockslag varje dag
  • man inte har någon möjlighet till flex
  • man arbetar ALLA vardagar
  • man inte har några lovdagar (jag brukar försöka använda loven till att rätta ikapp, förbereda och efterarbeta, så att jag slipper ha andan i halsen)
 
Dagen före julafton hade jag sålunda fortfarande inte
  • handlat någon julmat
  • handlat alla julklappar
  • slagit in några julklappar
  • gjort laxen och romsåsen
  • lyckats med varken tachine, bastani eller faloodeh 
    (de blev så misslyckade att jag lämnade dem hemma)
  • städat hemma
  • adventspyntat hemma
  • julpyntat hemma
  • skrivit eller skickat några julkort
  • skrivit eller skickat några julhälsningar via mejl eller sms
För andra julen i rad fick jag dessutom ryggskott precis strax före julafton. Sååå smärtsamt, irriterande och frustrerande! Man kan ju liksom inte rotera, när ryggen vägrar samarbeta. Massor av de saker, som jag skulle ha hunnit den dagen, blev nu istället helt ogjorda. Jag skulle t.ex. ha varit iväg till några kära familjer med julgåvor. Så blev det nu alltså inte. Både ledsamt och genant. 
 
Jag var så himla stressad och ofärdig med precis allt, så det kändes som om det glödde i hårrötterna.  
Hemma låg den rena ovikta tvätten kvar i stora högar sedan flera veckor tillbaka, julklapparna hade varken papper eller namn, blommorna började nicka mot fönsterbrädorna och sängen stod som vanligt obäddad. 
 
Men när julaftonen väl kom, så fick det liksom gå ändå... och det gjorde det ju.
Julen kom och den blev både god och fin, trots att jag inte hade gjort en bråkdel av allt jag borde eller hade tänkt mig. 
 
Här följer lite bilder på årets jul.
 
<3  Mina tre vackra och älskade döttrar.  <3  
 
 
Vi började, precis som vanligt, med en mysig glöggstund kl 14.
Mor och far hade pyntat så fint och juligt. 
 
Årets julbord med de kalla rätter och tillbehör, som genom åren har utkristalliserat sig som familjens favoriter. De varma serveras på en värmeplatta på diskbänken. 
 
 
Märta tände ljusen, för levande ljus är viktiga mysfaktorhöjare. 
 
 
Mammas hemlagade och jättegoda kalvsylta. 
 
 
Mammas fräscha och goda rödbetssallad. 
 
 
Mumsiga sillsorter. 
 
 
Pappas oslagbart goda vitlökssill. 
 
 
Ägghalvor med majonnäs och räkor. 
 
 
Inkokt lax med romsås.
  
 
Ny för i år, var pappsens vegetariska skinka, som gjorts av en kålrot. Väldigt gott! 
 
 
En julgåva från en bekant till familjen: En brieost-tårta. 
 
 
Julskinka. 
 
 
Ingemar Johanssons Prinskorv. 
 
 
Mammas köttbullar. 
 
 
Revbensspjäll. 
 
 
Kallrökt lax. 
 
 
Leverkorvar, leverpastej, salami, pressylta m.m. 
 
 
Mimosasallad. 
 
 
Kokt potatis. 
 
 
Familjens älskade 200 år gamla julservis.  
 
 
Inbjudande, mysigt och juligt. 
 
 
Julklappsberget. 
 
 
Min jultallrik. 
 
  
Kära Minoo hade lagat JÄTTEGOD Sholeh Zard och Faloodeh Shirazi, som hon kom över till oss med mitt på självaste julaftonen. Så himla omtänksamt och fint gjort! Jag blev jätteglad!! Så blev det fräscht, persiskt och gott på vårt julbord ändå. 
 
 
Jag vet inte ifall man ska äta dessa tillsammans, men det gjorde vi och ÅÅÅÅÅÅH så gott det var!! 
 
 
Här har julklapparna delats ut och kvar under granen sitter den lilla halmgrisen ensam kvar. 
 
 
I vår familj äter vi alltid julgröt på kvällen.
 
 
Och vi följer såklart den svenska sedvänjan med mandeln: Man ska lägga en mandel i gröten och den som får mandeln på sin tallrik, blir den som är nästa person att gifta sig. 
 
 
Mot slutet av kvällen drack vi kaffe och hade en avslutande mysstund tillsammans.
 
När alla gäster hade gått, satt pappa och jag och Ziri kvar en stund vid bordet, medan mamma plockade lite i köket. Pappa spelade gitarr och vi sjöng Taube-visor och andra sköna svenska sånger. Jättemysigt!!! 
När klockan var 22.45 åkte vi fyra iväg över till Hagakyrkan, för att delta i en julnattsgudstjänst.
En sååååå fin och härlig avslutning på julaftonen!! 
 
 
 
I år har jag blivit alldeles VÄLDIGT bortskämd och julklappad. Jag försöker förvisso alltid att vara en bra och god person, som ger så mycket jag kan av både mig själv och mina resurser, men kan jag verkligen ha gjort mig förtjänt av all denna kärlek och omtanke? Jag tittar förundrat på de jättefina julgåvorna, och de snälla orden på korten och paketen. Jag får det bara inte att gå ihop med min bild av mig själv. 
 
Här är en del av alla de fantastiska klapparna:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Varmt och hjärtinnerligt TACK för all er omtanke och era jättefina klappar!
<3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3   
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0