Tacksamhet för fina och kärleksfulla vänner

 

 

 

Under min tid på Komvux i Nacksta, har jag fått många nya vänner.

Flera av dem har blivit goda vänner.

Några av dem har blivit riktigt nära och kära vänner. 

 

Jag har nyligen flyttat till en ny arbetsplats. Mina nya kollegor och mitt nya jobb är jättebra och jag trivs kanon. Men hur bra jag än har det och hur mycket jag än älskar varje arbetsdag, så saknar jag mina nära kära arbetskamrater. Sålunda hade vi igår ett chosefritt plockmatsknytis i mitt lilla Bäckebo. 

 

Vi åt diverse god plockmat -- d.v.s. ingenting som passade ihop med någonting och det var kanon. 
 
 
Mina kära vänner hade med sig en sååååååå vacker höstbukett till mig. 
- De här blommorna är som solen, för att du har varit som en sol för oss, sa käraste Siv när hon gav mig buketten.
Så himla fina ord. Jag blev alldeles gråtfärdig. 
 
 
Förra gången Birgitta var här, sa hon att jag var en ängel. De orden har bott kvar i mitt hjärta. 
Igår fick jag den här bedårande ängelvasen. Jag blir alldeles varm när jag ser den.  
 
 
 
De rara vännerna hade med sig bubbelvatten, cider och två vinflaskor. 
Ti Amo - flaskan med ett hjärta på från Lena - kommer jag att spara sedan vinet är uppdrucket. 
Den kommer att vara ett så himla fint och kärt vänskapsminne. <3 :)  
 
 
Efter maten drack vi te och kaffe, och åt en jättegod tårta, som mina kära vänner hade med sig. 
 
 
Jag kunde inte motstå att ta en bild av Birgitta i min soffa.Tekopp, vinglas och flaskor samsas på bordet. Några är i köket, en sitter i soffan. 
Precis så här fint chosefritt och avslappnat är det att vara tillsammans med de här kära vännerna.
Inget uppstyltat eller tillgjort. Bara varmt, tillåtande, behagligt och mysigt.  <3 <3 <3 
 
 
När jag nu på morgonen sätter mig med frukostkaffet, så kan jag inte motstå att fotografera den vackra buketten och den bedårande ängeln igen. 
 
 
Så himla vackert, eller hur? 
 
Änglar finns verkligen. Mina fina vänner är levande bevis på just det. :D 
 
Jag är i sanning rik som har så fina vänner. <3 <3 <3 
 

Åstön och Skeppshamns café


Glädjespridande änglar

Igår hade jag förmånen att få äta middag tillsammans med två glädjespridande änglar på min soliga altan.

Vi hade en såååå mysig och trevlig knytis i kvällssolen. 

Tacksamhet, kärlek och kramar till er! :D 

 

- Skål! :D 
 
Vi åt persiskt ris med saffranstopp och potatis-tadiq, färsk marinerad grillad kycklingfilé, smörstekta morotsstavar med vitlök och persilja, grillad majs, "koolijox" (rört creme fraiche-smör med vitlök, koriander och persilja), mast o khiar (persisk tzatziki) med morot istället för gurka. Till det drack vi lättöl och ett gott rosévin. 
 
Mina kära och förstående vänner vet att jag är urdålig på efterrätter, så de hade erbjudit sig att ordna den saken. Birgitta bjöd på en supergod efterrätt med päron i grädde och saffran, som hon serverade med vaniljglass. Det var en himla tur att jag iakttog hur hon gjorde, för WOW så gott det var. 
Jag älskar ju saffran och här lyftes saffranssmaken fram på ett otroligt sätt av smör, farinsocker och grädde. Den milda smöriga saffransgrädden tillsammans med den fräscha päronsmaken kompletterades av den goda vaniljglassen och blev till en symfoni på tungan. 
Det här kommer jag definitivt att försöka göra och bjuda min familj på. 
 
 
De här glädjespridande änglarna hade med sig såååååå himla fina saker till mig. 
Utan att veta att grönt är min favoritfärg, så hade de spontant valt så vackra gröna ting som värdinnegåva. Jag blev JÄTTEGLAD över dem! 
 
En bedårande blekgrön ljuslykta, som passar perfekt i färg till mina andra gröna saker i både köket och vardagsrummet. Jättevackra matchande servetter. Och en förpackning mörk choklad, som jag älskar!! 
 
Jag är, som alla vet, ingen älskare av godis. Eftersom jag är laktosintolerant, så äter jag ogärna choklad.
Men med mörk choklad är det annorlunda. Jag ÄLSKAR mörk choklad. Den är inte lika söt och den funkar utmärkt för min mage. Mina kära vänner kunde inte ha valt bättre. 
 
Den här underbart blekgröna glasljuslyktan passar sååååååå bra hos mig. Dels är den av glas - något som jag är såååååå förtjust i, dels är den i exakt den underbart blekgröna färg som flera andra saker i mitt kök. 
 
Änglar finns -- jaa, det är verkligen helt sant! 
Den här bedårande ljushållaren, fick jag också. Den ska jag sätta upp ute på min altan. Där kommer den att sprida ett ljuvligt stämningsfullt sken. 
 
 
Återigen TACK-TACK-TACK, kära änglar, för en jättemysig eftermiddag/kväll med gott att äta, glatt samspråk och fin vänskap. Jag är så hjärtinnerligt glad över att ni är mina vänner och jag ser redan fram emot nästa gång.  <3 :) 
 
 
 

Härliga nationaldagen 2016

Nationaldagen 2016 blev en härlig, solig, trevlig och fin dag, som jag kommer att minnas och glädjas åt länge. 
 
Jag, mamma och pappa, lillebror och hans döttrar spenderade nationaldagen tillsammans inne i vackra Stenstan. Solen strålade från en klarblå himmel. Stenstan var full av glada människor, som vimlade och firade. 
 
Jag är så tacksam och glad över allt fint den här dagen gav mig. 
 
Jag, mor och far parkerade strax ovanför Pingstkyrkan och promenerade sedan ner mot torget. 
På vägen dit passerade vi genom Hedbergska parken, där en trevlig liten kille och hans mamma roade sig med en jätterolig sak, som Sundsvalls kommun satte dit, när de renoverade parken.
Pojken och hans mamma tyckte att det var helt okej att jag filmade hans hoppande musicerande. 
 
 
 
 
Inspirerad av pojken ville min kära mor också prova, och självklart passade jag på att filma. 
Sedan skuttade jag själv också runt en stund på plattorna. Det var jätteroligt och på nåt sätt beroendeframkallande. Man ville liksom inte sluta och kände inte alls att man blev trött.  
 
 
 
Vi hade stämt träff med lillebror nere vid torget, så vi gick till Stadshusets entré i tanken att det var både lätt att hitta varandra där och så hade vi bra utsikt över scenen. 
Utanför Stadshuset höll Tommy på att förbereda brandbilen Aron för dagens brandbilsturer
 
 
 
När vi möttes på Stora torget började en duo sjunga Kents tänkvärda och berörande låt "Välkommen hit".
Jag blir alltid lika tagen och berörd av den här låten. Texten driver alltid fram tårar i mina ögon. 
 
Just det som texten handlar om, är nationaldagen och dess essens för mig. Det är själva grunden till varför vi firar. Vi firar att vårt vackra land är en demokrati, där man har frihet att vara den man är, tycka som man tycker och göra det man vill, så länge det inte skadar någon eller är i strid med våra lagar. 
 
 
 
Här är det fina originalet av och med gruppen Kent. 
 
 
 
Det här är förvisso inte musik i min smak, men det spelar ingen som helst roll för mig. Grejen är nämligen att det är en funktionshindrad tjej som sjunger. Det faktum att funktionshindrade idag får finnas som artister och skådespelare är underbart och verkligen en sak, som är väl värd att fira på vår nationaldag. 
 
 
 
För barn och unga fanns roliga karuseller av olika slag. 
Själv är jag ingen fan av ambulerande tivolin, eftersom säkerheten känns tvivelaktig och det har hänt många olyckor med tragisk utgång. Men den här karusellen var av det lugnare slaget och barnen hade jätteroligt. 
 
 
 
Vi gick också runt i lottstånden och provade vår lycka. 
Mamma, som nyss varit med mig och fått gelélack på sina naglar, fick mycket beundrande ord och uppmärksamhet från en lottförsäljerska. Hon blev helt förstummad över mors vackra naglar och jag håller helt med: Mors naglar är verkligen jättefina!  :D 
 
 
 
Dansklubben Altira visade hur roligt det är att dansa. De visade bl.a. bugg till musik i olika hastigheter. Man kan nämligen bugga till nästan vilken musik som helst. Det är en härlig och rolig dans, som inte alls är svår att lära sig. 
Mitt i mitt filmklipp kom nationaldagens parad tågande förbi. 
Som sagt: Vår härliga nationaldag har verkligen allt!  :D  <3 
 
 
 
 
Vi har flera stora vilda djur, som kan göra stor skada ifall vi krockar med dem ute på vägarna. 
Älgskadefondsföreningen var på plats och de hade med sig många olika uppstoppade djur, så att vi verkligen kunde se och uppleva hur stora de egentligen är. Något som annars är svårt utifrån text och bilder. 
 
Lillebrors döttrar poserade framför en älg och ett vildsvin. 
Dessa djur är verkligen såååååååååå mycket större och tyngre än man kan tänka sig. 
Föreställ dig att möta någon av dem, när du är ute och går i skogen. Eller att du krockar med dem och får in dem genom framrutan på bilen. Hujedamej!
 
 
 
I vår vackra park Vängåvan, fanns många olika trevligheter att se och prova på. 
Bland annat fanns där Elviras sommarskoj. Det är en sommar-cirkus-skola, där man får prova på och lära sig olika konster och trix. 
 
 
Det fanns rockringar, bollar, saker att jonglera med, balans-saker och mycket annat. 
 
 
 
 
 
Det fanns också en lina, där man tryggt kunde prova att gå balansgång med eller utan stöd. 
 
 
 
 
I Vängåvan fanns också den årliga konstutställningen. Den är en av nationaldagens höjdpunkter för både mig, mina föräldrar och lillebrors små döttrar. Vi är alla lika fascinerade av den vackra konst, som ställs ut och säljs där. 
 
 
 
 
 
 
 
Tyvärr, har inte alla vett att förstå eller uppskatta Vängåvans fantastiska, vackra och unika fontän
Jag (och många med mig hörde jag) kände indignation, över hur respektlöst besökare agerade. De lät t.ex. sina hundar bada i fontänen och småbarn fick kasta sten i fontänens vatten. Detta är förfärligt ur flera aspekter, men vi kan stanna vid den rent ekonomiska, eftersom det torde vara den lättaste att förstå - det bör vara en sak, som alla åldrar och personer kan förstå och ta till sig. Rengöring och underhåll kostar skattepengar, och vi bör därför vara försiktiga och aktsamma om fontänen. 
 
Kanske vet folk i gemen för lite om vår vackra stadspark? Kanske är det därför vissa uppför sig så respektlöst? 
Titta gärna på följande klipp så får du lite mer kunskap och information om Vängåvan. 
Kate Almroth är en nysvensk, som älskar Vängåvan, precis som jag och många andra, och hon har förstått historien bakom parken och fontänen -- därför känner hon också samma tacksamhet och kärlek. 
 
 
 
 
När vi gick runt och beundrade konten i Vängåvan, föll min blick på följande skylt. Jag blev nyfiken och gick fram för att läsa texten. 
 
 
Skylten satt bredvid en mycket stark och talande tavla. 
Jag och min familj funderade och samtalade mycket om skyltens text. Vi hade inte varit medvetna om att det förhöll sig så här och kände dels stor indignation över sakernas tillstånd, dels uppskattning över att konstnären upplyste oss om detta. 
Ansvariga på Sundsvalls kommun borde skämmas! Inför nästa års konstutställning bör de se till att det finns tillräckligt många skärmar att låna/hyra.
Jag hoppas att vi kommer att vara många, som trycker på för att få kommunen att köpa in dessa i god tid.
Det torde vara en förhållandevis liten kostnad och det är därför pinsamt att det inte har skötts bättre. 
 
 
 
Därefter var det dags för brandbilstur för barnen. Och mamsen. 
 
 
Vi anslöt oss till kön utanför Nordea. 
 
 
Mamsen älskar också att åka med brandbilen, men hon har svårt att ta sig upp på sidsätena, så hon fick åka där fram med chauffören. 
 
 
 
- Men du'rå? undrade lillebrors yngsta bekymrat. 
- Nej, jag filmar och fotar när ni åker. Jag ska åka en riktig historietur nån annan dag istället, förklarade jag. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi avslutade den härliga nationaldagen med glass i solskenet på Stora torget. 
På scenen sjöng olika artister svängig och medryckande musik, och lillebrors döttrar gick igång.
De dansade och poppade glatt. 
 
 
 
 
 
 
Medan vi njöt av vår glass försökte jag fånga stämningen och känslan på torget med min mobilkamera. 
Från att ha varit poppigt och svängigt, stillnade liksom torget. Folk rörde sig långsammare, talade tystare. 
Det var nämligen Jon Henrik Fjellgren som jojkade så vackert och stämningsfullt att många stannade upp och bara stod andäktiga och lyssnade. Jag var en av dem. Jojken ekade vackert mellan Stenstadens hus. 
 
Jon Henriks jojk går rakt in i hjärtat på mig och driver tårar till mina ögon varenda gång.
Jag vet inte varför hjärtat värker så när han jojkar. Det är något i jojken som är så känsloladdat och förlösande. Tydligen känner många som jag. 
 
 
 
Det sista inslaget på vårt nationaldagsfirande är såklart att sjunga nationalsången. 
I år ledde Susanne Bertlin den tillsammans med en entusiastisk kör av flyktingar. 
De hade varit olika länge i Sverige. Någon hade bara varit här i tre veckor, men hade ändå lyckats lära sig vår nationalsång. Det var jättefint och mycket berörande. 
Tyvärr kunde inte alla som stod på torget sjunga med, eftersom de inte kunde texten. 
Till nästa år hoppas jag att Sundsvalls kommun kommer att ha storbilds-tv igen. Då kan de lägga upp texten där, så att alla kan sjunga med. 
Med storbilds-tv skulle dessutom alla kunna se vad som händer på scenen. Så var det tidigare år och jag vet inte varför man inte hade det i år, men jag hoppas att de kommer att ha det nästa år igen. 
 
 

Vår glada och trevliga midsommar

I år firade vi midsommar med knytis hos lillebror med familj. 
Jättetrevligt och jättegott! 
 
Det var jag, mina kära föräldrar, min storebror med fru och svärmor, min lillebror med familj och svärmor. Inalles 11 personer i alla åldrar. Mycket trivsamt och mysigt! 
 
Efter en stunds mysigt mingel med ett gott bubbel som välkomstdrink, började vi med en traditionell silltallrik med nubbe och ett glas öl. Mycket mycket gott! Jag älskar sill och färskpärer! 
 
Mina föräldrar bjöd på olika siller och färskpotatis. 
Pappsen hade gjort sin supergoda vitlökssill och denna gång var den godare än nånsin. (Det säger och tycker vi varje gång, men det är ett faktum att den otroligt nog bara blir godare och godare.)
De bjöd också på senapssill och matjessill med gräddfil och rödlök. Supergott! Matjessill är en av mina absoluta favoriter. Det kan jag äta varje vecka hela året runt och ändå aldrig tröttna på det. 
 
Lillebror och hans fru hade gjort en jättegod chili-snaps av frukten från en chiliplanta, som lillebror fick i födelsedagspresent av mig. Chilin både hettade och gav smak. En jättegod snaps, som passade mycket bra till sillen. 
 
 
Barnen hade ordnat två jättetrevliga lekar åt oss.
Den första var en mycket trevlig musik-gissningslek, som påminde lite om "Så ska det låta". Men det var faktiskt bättre, för vi fick lyssna längre än de får göra i tv. :) 
Den andra var en utomhuslek där vi kastade prick med riskuddar mot en platta med påsar, som fångade upp kuddarna. Jätteroligt!  :) 
 
 
Lite senare på kvällen bjöd lillebror på mycket gott från grillen. Att grilla är verkligen något han är duktig på!
Vi fick grillad rostas, grillade kycklingspett, fräsch sallad med söta tomater och potatissallad.
 
Som tillbehör fanns våra middagsbidrag. Alltså, vitlöksbröd, vår familjs speciella koolijox (rört creme fraiche-smör med vitlökssmak), rött vin och rosévin. 
 
Allt var super-super-gott och vi åt så kände oss nästan fyrkantiga. 
 
Ändå fanns det plats i magen för svägerskans goda hallon-rabarber-paj med fluffig vaniljsås och en slurk gott kaffe. 
 
Framåt midnatt drog jag på en tunn kofta och traskade hemöver i den ljumma midsommarnatten. 
Egentligen hade jag velat stanna och hjälpa till att städa och diska, för när en fest är över, så väntar massor av jobb för värdfolket - det vet man ju. Men vi var alla trötta och timmen var sen, så någon städning eller diskning var inte att tänka på. Att ta sig hem till Bosvedjan kändes som ett tillräckligt projekt just då. 
 
 
Min käre lillebror med familj hade ordnat ett verkligt fint och trevligt midsommaraftonsknytis hemma hos sig.  
Jag kände mig mycket glad och tacksam över att ha fått delta i en så lyckad och trivsam midsommarafton, tillsammans med så många av mina nära och kära. 

Utbildning i Stockholm

Jag har haft förmånen att få åka med kollegorna på utbildning på universitetet i Stockholm. Den handlade om studie- och yrkesvägledning för flyktingar och invandrare. Mycket intressant och lärorikt, men framförallt enormt tankeväckande och utvecklande. 
 
Utbildningen var uppdelad på två tillfällen om två dagar med en gemensam "hemuppgift" mellan tillfällena. 
När vi återsågs gång 2 så redovisade vi våra gemensamma arbeten för varandra. Dessa redovisningar gav fantastiskt mycket input, som inspirerar och leder tankarna i nya banor. 
 
 
 
Tillfälle två bodde vi på hotell Scandic i Gamla stan. Det låg jättenära tunnelbanan och alla butiker, men var ändå lugnt och fridsamt i änden av en bakgata.
 
Jag är inte särskilt van att bo på hotell i Sverige, men lite jämförelsematerial har jag ändå, och jag måste säga att det här var ett av de allra bästa, trivsammaste och charmigaste hotellen jag bott på.
 
När jag klev ur hissen och sökte mig fram till mitt rum, upptäckte jag en stor och härlig takterass, som jag nyfiket klev ut på. Precis då slog klockan åtta och det vackra kyrktornet satte igång med ett härligt klockspel. Jag fick snabbt fram mobilen och förevigade detta fantastiska välkomnande. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Efter att ha njutit av takterassen och klockspelet, sökte jag mig fram till mitt rum. 
Gissa om jag blev positivt överraskad! Det var som om jag råkat kliva rakt in i "Kate & Leopold", fast tvärtom. Rakt in i ett bedårande litet vindsrum i sekelskiftet.
Titta själva och säg om inte ni också skulle känna er som en guvernant i sekelskiftesmiljö. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Första kvällen gick vi till en italiens restaurang i närheten av hotellet.
Det blev en mycket blandad upplevelse. 
 
 
 
Jag hade aldrig ätit en hel måltid bestående av bara musslor. Eftersom restaurangen hade ett erbjudande med just detta, så valde både jag och flera av kollegorna det. 
Varje person fick en stor "kastrull" på sin tallrik. Locket lyftes av för att användas som skalfat. 
 
"Kastrullen" var fylld av de godaste musslor jag nånsin ätit. Åååh, så jag njöt! 
Till musslorna serverades ett gott vitlöksbröd, som jag doppade i spadet. Jisses så gott! 
 
 
Någon tog pasta och även den var to-die-for. 
Tyvärr, blev vi mycket illa behandlade av den kvinnliga chefen på restaurangen. Hon ville ta mer betalt än det stod i menyn och blev synnerligen högljudd och otrevlig (på italienska), när vi försiktigt sa att det faktiskt stod ett annat pris i menyn. 
 
 
Dag 2 på universitetet fick vi en presentation av YFI -- alltså, yrkes-sfi. 
Det här fascinerade mig enormt. Jag sög i mig varenda detalj.
Det är ju precis så här jag också tänker och precis så jag vill jobba. 
Massor av våra elever har ju bra yrkeskunskaper med sig från hemlandet. Varför kan de då inte få spinna vidare på inslagen bana och snabbt komma ut i jobb? Varför kan de inte snabbt få lära sig en yrkesfokuserad svenska, så att de kan jobba? Många yrken dammsuger marknaden efter arbetskraft, medan eleverna sitter på SFI och kämpar med de neutrala kurserna i svenska. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag strövade runt i Gamla stan och på väg tillbaka till hotellet råkade jag gå genom den här charmerande lilla gränden. Kunde inte motstå att ta ett par bilder. 
 
 
 
 
 
 
På kvällen dag 2 hade Tove bokat bord åt oss på en tapas-restaurang (jag tror den hette Tabac), som låg precis bakom hörnet. Mycket bekvämt. :) 
 
Jag hade aldrig varit på en tapas-restaurang och aldrig ätit tapas, så detta var ytterligare en ny och fantastisk upplevelse för mig. 
Jag valde några rätter för mig själv, och så valde jag och Eva ett par gemensamma, som vi delade på. 
 
Vitlöksbröd och potatis valde vi att dela på. 
 
 
 
Calamares och friterad kycklingfilé med honungs- och dijonsenapsås valde jag för mig själv. 
Jag lovar att detta var bland det godaste jag ätit. I synnerhet kycklingen. Den kommer jag aldrig att glömma så länge jag lever. 
 
 
 
 
Eva och jag söker nåt i mobilen... 
Nu vet jag vad tapas är och det kommer jag gärna att välja igen. 
 
 
Ja, det var några bilder från mina fina, minnesvärda och inspirerande utbildningsdagar tillsammans med kollegorna på huvudstadens universitet.
Jag är enormt tacksam över att Siv (vår SYV) ordnade så att jag fick följa med.  <3 :) 
 
 

Fantastiskt gelélack

Jag fick en nagelbehandling i födelsedagspresent av min ena dotter, och WOW vad den var bra.
I början av maj följde jag henne till en tjej, som lägger gelélack på naglar. Jag hade hört att det skulle vara väldigt hållbart, men jag var ändå lite tveksam. Jag har ingen särskilt bra nagelkvalitet och ingen vacker form på varken naglar eller händer. Skulle det verkligen bli bra? Tänk om det bara skulle se fånigt ut på mina "korv-fingrar". Kunde det verkligen vara så hållbart som jag hade hört?  

Nu har jag haft mina gelélackade naglar hela maj månad och de ser fortfarande likadana ut. Inga skador. Inga naglar som flikar sig eller går av. De är precis lika blanka och snygga som när de var nygjorda. Och jag har verkligen inte varit ett dugg försiktig.
Det enda som har hänt är att mina naglar har vuxit, så jag ska tillbaka för att lägga på nytt lack.

Jag är såååå nöjd! Mina händer ser lika välvårdade ut varenda dag och mina söndagskvällar, som tidigare var vikta för nagelvård inför nästa vecka, är nu lediga för andra aktiviteter.

Vovve-kossor

När man åker ut till min ena dotter på Alnö, så är det här en ljuvlig och vanlig syn. 
Man kan inte annat än le och bli lycklig, eller hur? 
 


 
 
När mina barn var små, så fanns dessa charmiga kossor endast sommartid i djurhagen uppe på Norra berget.

Mina döttrar kallade dem för vovve-kossor.  :D 
 
 

Jag älskar kossor! Alla sorter, storlekar och färger.
De är så underbart vackra och charmiga, och de utstrålar ett sånt kontemplativt lugn. 
 
Ju äldre jag har blivit och ju mer åldersvisdom jag har fått, desto svårare har det blivit för mig att äta kött. I synnerhet nötkött, griskött och lammkött. Det känns grymt och olustigt. 
 
Jag lutar mer och mer åt att gå över till en mer vegetarisk kost med undantag för fisk och skaldjur. 
 
 
 

Skön musik har ingen åldersgräns

Här sitter mitt älskade barnbarn på "sin" stol ute i hallen hos mina föräldrar.
Jag har nyss varit och hämtat henne på dagis, och vi är hos mina föräldrar för att vänta tills min dotter har slutat för dagen.
 
Först blev jag förskräckt och beklämd när jag såg henne sitta där. Jag trodde att hon satt sig för att vänta på sin mamma. Men så förstod jag varför hon hade burit med sig vaggan och dockan, och satt sig därute i hallen. Hon hade satt sig där för att lyssna på "goffa" (gammelmorfar), som satt och övade sina orkesterlåtar inne i tv-rummet, som ligger till vänster om hallen. "Goffa" sjunger och spelar gitarr i Sundsvalls Dragspelsgille, och han höll på att öva in de senaste låtarna.

 
Länge länge satt hon där med dockan och lyssnade.
Mitt hjärta svämmade över, så som det så ofta gör med den här lillstumpan. <3 <3
 

Tack för allt vackert

Vackra gåvor, som fyller mig med glädje och tacksamhet. <3 <3 <3 
 


 







Tack, tack, tack, kära ni! <3 <3 <3 
 

Tacksamhet



En av de unga kvinnorna på "mitt" flyktingboende, har inte kunnat kontakta sin familj, som är på flykt någonstans -- var vet hon inte och det skapar såklart stor oro. 
 
Nästan alla flyktingar har en smartphone av något slag. Många svenskar reagerar negativt på detta, eftersom de anser att det är ett tecken på att de har pengar och därför inte behöver hjälp eller skydd. Men det är så här: 
 
En riktigt bra smartphone kostar multum i Sverige, men en begagnad eller en enklare smartphone kostar oss inte många hundralappar, och i andra länder kostar samma mobiler väsentligt mindre.
Att köpa någon slags smartphone är det lättaste och billigaste sättet att hålla kontakten, eftersom massor av ställen erbjuder fritt wi-fi och då kan man ringa gratis via gratisprogram som Viber eller Skype.
 
Dessa program fungerar dock bara med smartphones och den unga kvinnan på "mitt" flyktingboende hade bara en enkel knapptelefon. Med denna kan hon bara ringa, om hon har pengar på sitt kontantkort. Efter månader på flykt har såklart nästan ingen några pengar kvar att ringa för. Nästan alla är beroende av wi-fi. 
 
Så fort jag förstod orsaken till hennes djupa oro, satte jag igång sökandet efter en begagnad mobil åt henne. Jag kontaktade vänner i tanken att de kunde fråga runt lite. Jag la också ut en förfrågan på Facebook, där jag har min "klassrum online".
Det dröjde inte länge förrän en f.d. elev hörde av sig och erbjöd en begagnad Samsung Galaxy. Jag blev självklart jätteglad, men min glädje var ingenting i jämförelse med den unga kvinnans glädje, när jag gav henne telefonen. Hon skrattade och trampade runt på stället. Hon strålade som en sol och höll den mot sitt hjärta. Hennes glädje och tacksamhet visste inga gränser.
 
Eftersom min elev och den unga kvinnan talar samma språk, så ska jag försöka sätta dem i kontakt med varandra. Att få uttrycka glädje och tacksamhet är ofantligt värdefullt -- lika värdefullt som att få ta emot glädjen och tacksamheten över en gåva man gett.
 
Tänk, att en begagnad enklare smartphone och ett fritt wi-fi, kan ge så stor glädje och själsligt lugn. För oss som har, är det kanske självklarheter i vardagen. Vi har enormt mycket att lära och massor av självklarheter att känna tacksamhet över. 
 

Lyslördag 2015

Förr har jag alltid gått på det vackra evenemanget Lyslördag, men i år hade jag tänkt stanna hemma. 
Det har varit såååååå mycket under såååååå lång tid och väderleksrapporten utlovade iskallt blåsigt väder.
 
Men så tänkte jag om. "Jag måste orka", tänkte jag, och  organiserade istället så att flyktingarna fick skjuts till och från Lyslördag.
 
De som ville slöt sålunda upp med mig utanför Casino Cosmopol.
 
Tyvärr hade den tjänstgörande personalen inte förberett de "nyaste" flyktingarna på hur kallt vårt klimat är, så de hade intet ont anande gett sig iväg iklädd bara huvjacka och jeans. Inga extra par byxor, inga extra tröjor, ingen mössa och inga vantar. De frös alldeles väldigt, så bussen fick komma tillbaka och hämta dem efter bara en liten stund. 
 
De som var "gamla" flyktingar ur den första gruppen som kom (ja, ett par höll jag ju kvar och två par hade felaktigt transporterats till Lycksele, så de har återvänt hit), hade lytt mina goda råd och var mycket väl påklädda. 
 
Vi stannade ända till slutet och njöt av varje iskall, men vacker, minut. 
 
Här är filmklipp från årets vackra Lyslördag. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En ljuvlig spontandag i skogen

- Följ med Maire och mig ut i skogen, sa min dotter. Vi ska ut i skogen med några grannar och grilla korv. Jag har allt, så du behöver inte ta med nåt. 
 
Det låter ju jättemysigt, tänkte jag, släppte raskt det jag hade för händer och hakade på. :) 
 
Det blev precis så trevligt och härligt som jag hade trott. <3 :) 
 
Det hade regnat och var lite geggigt och jag hade inte hunnit ner i källaren för att söka fram stövlarna, men det gick jättebra ändå. Jag skuttade som en gasell mellan torrfläckarna och lyckades ta mig torrskodd både dit och tillbaka igen. 
 
Utflyktsmålet var en liten grillplats, som Polstjärnans förskola ställt i ordning. Deras fina vädjan om respekt, hänsyn och eget ansvar har tyvärr inte tagits på allvar av alla. Där låg massor av skräp och bråte, som förfulade, men vi valde att lyfta blicken och se förbi detta. Vi valde att göra en riktig mysstund av vår utflykt.  :D 
 
 
 
 
Grannarna och deras barn var jättetrevliga och mysiga personer. Vi pratade, skojade och skrattade. 
 
 
Någon hade med sig en engångsgrill och alla delade sin medhavda matsäck med alla.
Mycket enkelt, trivsamt och lättsamt. 
 
 
- Kolla vilken jättestor fjäril! sa en av flickorna, som var med. 
Vi tassade försiktigt dit hon pekade och snabbt smög vi fram våra mobilkameror, för det var verkligen den största och vackraste fjäril jag nånsin sett. 
 
 
Mitt ljuvliga lilla barnbarn hittade blåbär, som hon mumsade på. 
 
Det var, som sagt, en helt underbar liten utflykt, utan krusiduller eller krav.
Jag hoppas få följa med fler gånger. :) :) 

Batteriladdning hos älskade vänner














Visum - check!

Jag har nu ÄNTLIGEN fått mitt visum, men det var verkligen efter en MÄNGD om och men, misstag och missförstånd, oro och magont. 
 
Det ska inte vara så här och det brukar inte vara det heller. Nej, att det blev så här berodde på flera olika saker.
 
Till att börja med, så hade jag ganska kort om tid, så det fanns absolut inga marginaler för missar. 
Nu när det är sommar, är det jättemånga som vill åka till Iran. Det innebär att ambassaden är överbelastad med ansökningar - både visum som ska behandlas och skickas med posten, och sådana som ska handläggas direkt vid personens besök på ambassaden. 
 
Nästa krux var att det var många olika saker, som skulle skickas till ambassaden och allting måste vara helt korrekt.
Eftersom jag aldrig hade ansökt om ett visum förut, så fick massor av hjälp av Minoo, Navid och Ghazal. De hjälpte mig med information, att kopiera och fylla i allt på den svårbegripliga ansökningsblanketten. Men nånstans längs vägen uppstod en språkförbistring, så det var några saker som jag endera missade, missförstod eller inte blev informerad om. Min ansökan var därmed inte komplett när jag skickade in den, men det visste jag såklart inte då.
 
En liten tid efter att jag hade skickat in min ansökan, ställde jag en nyfiken fråga till Ghazal om hur visumet skulle levereras. Skulle det komma via Schenker eller via posten? Och hur mycket skulle man betala, när man hämtade ut det?  Min fråga uppdagade misstag nummer 1. Man skulle ha betalat i förväg. Man skulle också ha skickat en kvittokopia tillsammans med sin ansökan. Jag blev förfärad och förtvivlad, men Minoo och Navid tog det med fattning. De försökte på alla sätt att komma i kontakt med ambassaden, för att förklara mitt misstag, men det visade sig vara omöjligt. De svarade varken på telefon eller mejl. Till slut skrev Navid en förklaring på min utskrift av inbetalningen. Denna skickade jag omgående in på tre olika sätt - mejl, post och fax. 
 
Nu trodde vi att allt var rätt, men nejdå... så var det inte. 
Jag hjälper Ghazal lite med sina distans-studier och i onsdags hade vi en sån kväll hemma hos dem. 
När vi satt i soffan och småpratade, sa Minoo:
 
"Vi undrar varje dag. Har du fått tillbaka ditt pass?" Hon såg på mig med förtjust förväntan. 
"Fått tillbaka???" sa jag förvånat. "Jag har inte tappat bort det. Hur menar du?"
 
Minoos glada uppsyn slocknade och ögonbrynen åkte rakt upp i hårfästet. Hon såg helt förskräckt ut och jag förstod ingenting. Hur kunde hon tro att jag hade tappat bort mitt pass? Och varför såg hon så förfärad ut? 
 
"Har du inte skickat ditt pass?!!!" frågade hon. 
"Vart då?" frågade jag. "Vart skulle jag ha skickat mitt pass?" 
"Till ambassaden!!!" svarade hon med fasa skriven över hela sitt ansikte. 
"Nej, verkligen inte! Varför skulle jag ha gjort det? Jag kan ju inte skicka iväg mitt pass heller!!" 
"Jo, man måste!" 
"Nej, men så kan man ju inte göra! Det måste väl ändå vara därför man skickar in två färgkopior av sitt pass?! Istället för att skicka sitt pass!"
 
Jag förstod fortfarande ingenting. Varför i allsindar skulle jag ha skickat iväg mitt pass? Så gör man ju bara inte! Det vore ju absolut otänkbart!!!! Ingen vettig människa skickar iväg sitt pass! Och framförallt - ingen svensk instans eller myndighet kräver att en person ska skicka in sitt pass. 
 
Men joo, den iranska ambassaden fungerar så, förklarade de. Man skulle ha skickat in BÅDE kopiorna OCH sitt pass. Det här var så självklart för familjen, att de inte ens hade tänkt på att säga det till mig. 
 
Förfärade satt vi där på sofforna i deras vardagsrum och försökte ta in vad detta innebar... och om det kunde gå att lösa... eller om det här innebar att jag inte skulle kunna resa med dem hem till Esfahan. 
 
Minoo såg helt förstörd ut. Navid såg väldigt sammanbiten ut och tittade åt alla håll utom mitt. Och jag satt lamslagen med något stort, tungt och kallt i maggropen. 
 
Därefter följde en lång stunds upprört samtal på persiska. Jag var helt förtvivlad. Förstod ingenting som sades och kände mig som en komplett idiot. De hade så himla fint och varmhjärtat bjudit med mig till sitt hem och så skapar jag så himla mycket bekymmer för dem. Jag ville bara sjunka genom jorden och försvinna. Tårarna kom och jag skämdes ännu mer. 
 
Men Minoo är en lösningsinriktad kvinna. Hon avbröt sig flera gånger, klappade mig på benet och försäkrade mig att allt visst skulle gå att lösa. Efter något som kändes som en evighet, sa Minoo: 
 
"Jag vet hur vi ska göra. Navid måste åka med dig till ambassaden. Ni åker på fredag på natten." 
 
Jag nästan skämdes ihjäl. Så kunde man bara inte göra. Jag kunde omöjligen besvära och betunga dem med det också. Han skulle verkligen inte tvingas åka med mig fram och tillbaka ända till Stockholm, och det dessutom mitt i natten och få hela fredagen förstörd! 
Jag protesterade och förklarade att jag faktiskt måste klara att lösa det här själv. Det var mitt visum och därmed mitt problem. De skulle absolut inte behöva lösa det här problemet. Jag skulle SJÄLVKLART själv bila ner till ambassaden och lösa det här. Men Minoo envisades. Navid måste följa med. 
 
"Du kan inte prata med iranska ambassaden" sa hon. "Det fungerar inte så."
Jag insåg, att jag nog gjorde klokt i att lita på deras sakkunskap i det här, så till sist gav jag med mig. 
 
Så kom det sig alltså, att jag steg upp klockan 03.00 på natten mot fredag och sedan stod utanför Aftonsol klockan 04.25 på morgonen, för att hämta Navid och Nasrollah, som också skulle följa med. 
 
Jag hade såklart, på mitt vanliga svenska sätt, tänkt, att jag skulle köra med min bil och stå för samtliga kostnader. Så hade inte Navid och Minoo tänkt. 
Vi åkte i Navids bil och jag fick, som kvinna, inte betala någonting alls. MYCKET ovant och MYCKET konstigt för mig. Jag fick kämpa för att hantera min blandning av djup tacksamhet och överväldigande skam. Väldigt svårt, men också väldigt lärorikt. 
 
Det blev sålunda så, att jag, Nasrollah och Navid bilade till Stockholm i gryningsljuset denna fredagsmorgon. 
Nasro är som en son i familjen och han ska åka till dem i Iran i slutet av juli, så han passade på att följa med och ordna sitt visum. 
 
När vi började närma oss Stockholm var klockan bara åtta, så jag trodde att vi kanske skulle åka och äta frukost någonstans. Men nej, vi skulle åka till ambassaden, sa Nasro, för det skulle säkert vara kö där redan. Jag hade svårt att få nån bild i huvudet av en morgontidig kö utanför en ambassad i Sverige - det kändes liksom inte möjligt, men jag trodde honom, för jag hade börjat förstå att vårt svenska system inte är ett dugg likt det persiska. 
 
När vi kom fram till Lidingö var klockan inte ens halv nio och det var mycket riktigt massor av människor utanför ambassaden. Vi fick skriva våra namn på en besökslista. Listan skrevs på baksidan av ett begagnat kuvert av en iransk man, som själv var där med sin fru för att få visum. Jag häpnade. Ambassaden hade alltså inget eget system med informationsanslag eller nummerlappar utanför dörren. 
 
Mitt namn skrevs upp som nummer 42.
De andra väntande förklarade, att man redan hade släppt in de första tjugo personerna. När dessa var färdiga skulle nästa tjugo släppas in. 
Den första omgången ansökande hade varit inne i mer än en timme. Inte enda av dessa hade kommit ut. 
Jag började inse att detta skulle komma att bli en väldigt lång väntan, men inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att den skulle bli SÅ lång som den blev. 
 
Strax efter klockan 10 hade ett par av de insläppta kommit ut, men inga nya släpptes in. Kön växte hela tiden och listan började närma sig 70. 
Stämningen var indignerad bland de väntande. Det fanns ingenstans att sitta, ingen toalett och ingenting att dricka. Solen gassade, så de flesta trängdes i den branta betongtrappan i entrén, för det var bara där det fanns skugga. Timme efter timme stod vi där. Benen och ryggen värkte. Småbarnsföräldrar tröstade gråtande barn. Gamla kvinnor satte sig på marken och den kalla trappan. ÄNDÅ var alla jättetrevliga och småpratade glatt med varandra. Det här var en helt ny värld och erfarenhet för mig.  
 
Den man, som ansvarade för insläppet, kom ut och förklarade att de bara skulle hinna med t.o.m. nummer 40. Alla andra skulle tvingas återkomma en annan fredag. Jag började nästan gråta. Det innebar att jag inte skulle kunna få mitt visum och att Navid hade offrat både tid och pengar helt i onödan. Min betalda biljett med Seiro Safar skulle brinna inne. Jag fick kämpa för att inte visa hur ledsen jag blev, och jag fortsatte att småprata med de andra i kön. 
Så råkade jag kasta en blick till höger om mig och upptäckte till min förskräckelse, att Navid var borta. Han hade blivit insläppt på ambassaden, utan att jag hade märkt det. Några svenska tjejer undrade hur det kunde komma sig, eftersom de inte hade börjat släppa in nästa omgång och jag dessutom hade ett för högt nummer. Jag förstod ingenting. 
 
Plötsligt öppnades dörren. Navid och dörrvakten kallade in Nasro. Inte mig. Jag stod förbluffad kvar, men jag tänkte att Navid helt säkert visste vad han gjorde, så jag kände mig lugn. 
En stund senare öppnades dörren igen och dörrvakten började ropa upp namn från listan. Flera hade gett upp och åkt därifrån, så plötsligt ropade han upp mitt namn. 
 
Jag tog raskt på mig sjalen, som Minoo så omtänksamt hade skickat med Nasro till mig och vips var jag inne på ambassadens mark. Därinne stod Navid och Nasro. 
 
 
Det var en låg långsmal lokal med många dörrar och många väntande. 
Jag vet inte hur Navid lyckades få komma in och påskynda mitt ärende, vars handlingar ju redan fanns där. Inte heller vet jag vad han gjorde för att få in Nasro, men på något sätt lyckades han med allt. 
 
 
Inne i lokalen fanns både kopieringsmaskin och fotoapparat. Man kan nämligen, under andra tider på året, göra sin visumansökan och få visumet i handen vid ett och samma besök. 
Sommartid är detta emellertid omöjligt, eftersom antalet visumansökningar då är mycket större. 
 
 
Det här höga och stabila järnstaketet kringgärdade hela ambassaden. På utsidan var staketet klätt med ett metallnät, som kröntes av flera rader taggtråd. Den tunga metallporten, var belägen vid nedre änden av en lång, smal betongtrappa. Porten saknade helt möjligheter att se in eller ut. 
Det kändes lite kymigt, men sannolikt har de fullt fog för sina säkerhetsanordningar. 
 
Längst till vänster på den här bilden, syns trappan. Bilden är tagen från en liten trång utomhusplätt under tak, där rökarna kunde ta sig en cigarrett. 
Vid och ovanför trappan kan man skönja de personer, som fortfarande väntade på att få komma in. 
 
 
Då vi väl hade kommit in, trodde jag att det skulle gå fort. Ack, så jag bedrog mig. 
Först vid 15-tiden hade Nasro och jag äntligen fått våra visum, och vi kunde lämna ambassaden. 
Vi hade då varken ätit eller druckit på hela långa dagen. Gissa om vi var hungriga och trötta. 
 
Navid stannade på första bästa McDonald's och Nasro bjöd oss på en av de godaste hamburgare jag nånsin ätit. Det var egentligen en helt vanlig McFeast, men för mig var det en sagolikt god måltid!! Det är nog precis som min mamma brukar säga: "Hungern är bästa kryddan". 
 
 
Och här är äntligen det efterlängtade och svåråtkomliga visumet.  
NU bär det snart iväg till det vackra Iran!!  :D  😀😍👍🏼♥️



Trevligt, mysigt och gott



Som alltid en mysig och jättetrevlig eftermiddag och kväll med supergod mat hos familjen Kourang Beheshti. 😍❤️
Den här kvällen var dock lite extra speciell, för vi ordnade med alla papper, som behövs för mig, när jag ska följa med familjen hem till Iran i slutet av juni.  :D
Jepp, du läste rätt!! Jag ska åka till Iran!! :D :D Jag är såååå glad och förväntansfull. Det här kommer att bli en alldeles fantastisk upplevelse!!!  :D :D :D 
 

ÄNTLIGEN!

SOM jag har sökt!! Hur många år som helst, har jag  förgäves letat efter en klocka till min köksvägg. 
 
Det har känts väldigt viktigt att den är "rätt" och jag har bara inte kunnat hitta nån som har "det". Förrän nu! Den här klockan är nämligen sååååå "jag".  :D 
 
Det här är ett väldigt modernt gökur, som drivs av ett batteri. Jag behöver alltså inte komma ihåg att dra upp det, vilket är jättebra, för det skulle jag garanterat glömma bort.  :D 
 
Det har ljud av 12 olika sångfåglar och man kan låta en ny fågel sjunga/gala vid varje hel timme. :D 
 
Gökuret har också en ljussensor, som känner av när det är mörkt, och då är klockan tyst.
Himla bra, eller hur? 
 
Det följer med gökar och pendlar i fyra olika färger, så att man kan byta när/om man vill. 
Jag skulle förstås välja grönt eller vitt, men i advent skulle jag helt säkert byta till rött.  :D 
 
 
Den här fantastiska klockan vill bo hos mig - det känner jag tydligt!  :D 
Nu ska jag påbörja en klock-köpar-pott, så när hösten kommer ska jag ha en gök-sambo. ;) 
 
 
 

Skönhet och läkekraft

Igår hjälpte jag mina föräldrar med lite tomtskötsel och då såg jag att de har kommit. Vilka? Jo, daggkåporna!! De underbara daggkåporna!!  <3 
 
Daggkåpor ger mig ungefär samma känsla som kossor; en oförklarlig blandning av lycka, vördnad, beundran, ödmjukhet, förundran, rusig glädje och vemodig nostalgi. 
 
När jag igår fick syn på dem, så kunde jag inte motstå att ta några foton. De var så vackra med daggdropparna som glittrande pärlor samlade i mittvecken. Min enkla mobilkamera kan tyvärr inte göra dem full rättvisa, så ni får kanske söka lite i era egna minnesbankar, för att hitta rätt daggkåpekänsla. 
 
 
Alchemilla vulgaris L är det vetenskapliga namnet på de både vackra och användbara kåporna... de har nämligen många funktioner och nytto-områden och är sålunda inte endast en grön utsmyckning.
Här är några mycket intressanta fakta:
 
"Namnet Alchemilla kommer av att man förr i tiden trodde, att den lilla vattendroppe, som man tidigt på morgonen kan se i bladens mitt, var en viktig ingrediens för alkemisterna."
 
"Ordet alchemilla kan härledas från arabiska al kemelyeh = kemi 
Vulgaris betyder vanlig, av latinets vulgur = folk, allmänheten"
 
 
"Det finns många olika sorters daggkåpor och samtliga är användbara."
 
"Vid skörd skall de stora bladen klippas efter behov, bäst under blomningstiden. Daggkåpa kan förvaras genom torkning av bladen."
 
"Ylle kan färgas grönt med avkok på daggkåpans blad."
 
 
 
 
 
"En blandning av torkade daggkåpe- och gullviveblad ger ett ypperligt te och kan även användas som tillsats till vanligt asiatiskt te, som därigenom får en extra fin smak." 
 
"Bladen kan blandas med brännässlor och mållor som utfyllnad i mat."
 
"Unga blad kan hackas och användas i en sallad." 
 
 
 
"Avkok av de gröna delarna av hela plantan kan drickas under graviditet och ca tio dagar efter förlossningen, för att dra ihop bukmusklerna och för att underlätta regelbunden menstruation."
 
"Kvinnans bästa vän var ett smeknamn, som daggkåpan fick för sin förmåga att ge regelbunden mens, lindra klimakteriebesvär och bota infektioner i kvinnans underliv." 
 
"Torkade blad används till örtte och är särskilt bra vid blödningar. Exempelvis kan te på daggkåpa drickas kring förlossning, vid flytningar eller kraftig mens. Teet bör drickas 30 min före mat eller två timmer efter för bästa effekt."
 
"Koka, sila och använd som sammandragande ansiktsvatten."
 
"Daggkåpa innehåller även slem saponiner och eterisk olja, som, tillsammans med garvämnena, förebygger narig hud."
 
"Avkok på daggkåpa kan användas till kompress för sårläkning, mot infektion och svullnad."
 
 
 
Daggkåpan är väldigt lik Jesus, eller hur? Så full av kraft och läkedom, så trollbindande och samtidigt utseendemässigt väldigt vanlig och oansenlig i jämförelse med de andra mycket pråligare trädgårdsväxterna. 
 
Och sist det kanske mest fantastiska av alla fakta om daggkåpan: 
 
"En egenhet hos daggkåpan är att fröna utvecklas utan föregående befruktning. Därför kommer avkomman alltid att exakt överensstämma med moderväxten." 
 
Jungfrufödsel. Den är skapad för att alltid kunna finnas till läkedom för oss. Den behöver ingen befruktelse för att kunna vara oss till hjälp. Den finns i nästan alla miljöer. Den ger oss, djuren och andra växter det livgivande vattnet.  
 
 
 
 
Ja, nu kanske du förstår hur och varför jag känner som jag gör för daggkåporna...  :) 
 
 
Källor:  
http://www.alternativmedicin.se/Medicinalv%C3%A4xter/Daggk%C3%A5pa.html
http://www.skogsskafferiet.se/daggkapa/
http://www.viddernashus.se/index.php?id=1693
http://naturskafferi.blogspot.se/2012/02/daggkapa.html
http://sv.wikipedia.org/wiki/Daggk%C3%A5pa
 

Mera kärlek och tacksamhet

Ofta uppfylls jag av kärlek och tacksamhet.
Det känns obegripligt hur just jag kan få så mycket. 
 
Fin omtanke. Trevligt umgänge. Fantastiskt goda måltider.  
Har jag verkligen förtjänat allt det underbara jag får, har och upplever? 
 
Igår var en sån kärleks- och tacksamhetsdag. 
Den började med positiva och härliga elever, som skrev sina test med glatt humör. 
Den fortsatte med trivsamma och trevliga kollegiala samtal. 
Och den avslutades med en komplett underbar eftermiddag och kväll hos kära vänner. 
 
Navid och Faraz hade lagat Tachin, som är en av mina älsklingsrätter.
Minoo och Ghazal hade lagat Kofte med underbar plommon- och tomatsås. 
Till detta serverades fantastiskt goda såser och grönsaker av alla möjliga sorter. 
En underbar måltid i härligt, trevligt och kärleksfullt sällskap. 
 
 
De här "bollarna" är gjorda av bl.a. ris, bönor och köttfärs. Hur goda som helst!!! 
 
 
Minoos suveränt goda sallad och dressingar. Obeskrivligt gott!! 
När vi kommer till Iran, ska hon få visa mig alla kryddor, så att jag kan köpa med mig dem hem. 
 
 
Har ni sett maken till vacker grönsakskorg? De flesta av de här grönsakerna hade jag aldrig smakat.
Såååå gott, såååå aptitretande och såååå dekorativt!!! 
 
Jag har flera gånger försökt göra Tachin, men det har inte lyckats särskilt bra.
Varken smak eller konstistens har blivit rätt. Navids Tachin var obeskrivligt god!!! 
 
 
Minoo vet att jag ääääääälskar en persisk efterrätt som heter Shole Zard. 
Jag har försökt göra den också, men fick inte till smaken. Det saknades liksom något. 
Det här visste Minoo, så hon hade gjort Shole Zard som efterrätt. På enkom för att jag skulle komma. Hur fint och omtänksamt är inte det??? Som alltid blev jag gråtfärdig av tacksamhet. 
 
Efter måltiden berättade Minoo att hon hade gjort en extra skål, som hon ville skicka hem med mig. Det är ju väldigt osvenskt, så jag protesterade såklart. Inte kan man ju ta med sig mat hem från en middag, som man har blivit bjuden på i någon annans hem! Men joo, Minoo envisades. Hon tog också fram formen och visade hur man gör när man dekorerar efterrätten med kanel, mandel och pistage. 
 
- Man bara gör så här, sa hon och tog en liten nypa kanel med fingrarna. Sen förde hon handen i en rät linje över formen och vips hade den vackert gula ytan fått en brun kanel-linje. Det såg jättelätt ut när hon gjorde det, men jag har provat så jag VET att det är jättesvårt. På bara några minuter dekorerade hon hela efterrätten på ett jätte-proffsigt sätt. 
 
 
- Man häller lite kanel på ett fat och sen tar man en nypa så här, förklarade Minoo. 
Men det krävs massor av tid och träning för att blir så där duktig.
Det vet jag, för jag har som sagt provat. 
 
Så här vacker blev formen med Shole Zard, och på det väldigt osvenska viset fick jag alltså med mig formen när jag gick hem. 
 
Som sagt: Tacksamhet och kärlek. <3 <3 <3 

Mat och kärlek

Mat och kärlek är intimt kopplade till varandra.
 
Att dela sin måltid med en annan människa, är att visa kärlek. 
Några exempel: 
 
Mammor ammar sina barn.
Fäder anstränger sig för familjen ska få mat på bordet.
Kvinnor lagar extra god mat till sina älsklingar.
Män bjuder hjärtats utvalda på restaurang. 
Barn lagar sandlådemat till sina föräldrar och vänner. 
Vi väljer mat till våra husdjur med stor omsorg.
Vi väljer i allt högre grad varor, som är vänliga mot både människor och miljö. 
På lunchen sätter vi oss helst tillsammans med kamrater, som vi tycker om och trivs med. 
 
Här är några av mina kärlek-mat-bilder. När jag ser på dem känner jag mig mycket tacksam och ofantligt privilegierad -- då minns jag nämligen stunder av kärlek, gemenskap, vänskap och lycka. <3 
 
Sushi med någon jag älskar. En dotter eller en vän.  
 
Julbord hos mina kära föräldrar. Alla rätter utvalda, tillagade och serverade med omsorg och kärlek.  
 
En hälsotallrik efter en ljuvlig mor-dotter-dag på Spa.  
 
En fräsch och hälsosam libanesisk måltid i kärt sällskap.  
  
"Glada gubbar" som en del av plockmaten till mina kära middagsgäster.
 
Mormortårtor till älskat barnbarn.  
 
Kära elever på mys-knytis hemma hos mig.  
 
Elev-mys-knytis i mitt Bäckebo.  
 
Älskade fyrbenta barnbarn i fin gemenskap runt matskålarna.  
 
Ett exempel på alla de fantastiska smakprov på utländska maträtter, som jag har fått av mina kära elever.  
 
Valborgsmys hos mina kära föräldrar. 
 
God tacostallrik på kära mamsens födelsedag. 
 
Det här var bara ett axplock, men jag hoppas att jag har lyckats förmedla mitt tänk, så att det inspirerar till både omtanke och eftertanke. <3 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0