Grattis-middag för en lycklig vän

En mycket god vän lyckades efter mååååånga om och men få en egen lägenhet. 
Jag blev så himla glad för hans skull och bestämde mig för att göra en riktigt god grattis-middag. 
 
Han gillar kött, så självklart valde jag en kötträtt, men han är också kock och jätte-JÄTTE-duktig på att tillaga kött... Så vad skulle jag välja? Vad skulle jag laga? 
 
Jag bestämde mig för att vara modig och prova att göra en jätte-JÄTTE-god persisk köttfärsrätt, som heter Kebab Kobideh. Jag har ätit det flera gånger med mina kära vänner Minoo och Navid, men jag hade aldrig provat att laga det själv. Nu fick det bli min första gång, och vet ni vad - det blev JÄTTEGOTT! :D 
 
Jag hittade ett bra recept på zeinaskitchen.se. Jag använde det som grund, men ändrade lite och gjorde på mitt eget sätt. Min dotter och dotterdotter var också med på middagen. Eftersom hon ammar så bör hon inte äta alltför mycket lök. Därför anpassade jag receptet lite. 
 
Så här gjorde jag: 
 
Ingredienser:
  • 1 kg nötfärs
  • ½ finhackad gul lök
  • ½ finhackad röd lök
  • ½ riven vitlöksklyfta
  • 2 tsk salt
  • 1 tsk svartpeppar
  • 1 tsk gurkmeja
  • 1 msk sumak 
  • 3/4 dl finhackad persilja
Jag har sett Minoo och Navid bearbeta köttfärsen länge, så jag visste att man ska jobba rejält med den. Köttfärsen ska bli som en smet som hänger ihop. Sedan fick den vila i kylskåpet en stund, innan jag formade avlånga bitar. 
Jag har inga sådana platta grillspett, som behövs för att grilla Kebab Kobideh. Därför valde jag att steka dem och det gick nästan lika bra. 
 
 
 
 
Som sallad gjorde jag en Åsa-variant på Tabooleh. Ingen bulgur, men istället hade jag gurka och paprika. Det blev jättegott och fick godkänt av middagens hedersgäst. :D 
 
 
Jag gjorde också en Åsa-variant på Mast O Khiar. Istället för bara Khiar (gurka), så blandade jag i riven morot också. Lite nyttigare och lite mer fibrer. :D 
 
 
Jag gjorde också saffransris på Åsa-vis. Alltså så som Minoo har lärt mig, men med den arabiska kryddan Sabah Baharat (sju kryddor) så som min f.d. elev Margerite lärde mig. Sååååå himla gott! 
 
 
MUMS!!! 
 
 
Till kaffet åt vi en jättegod kaka, som min vän hade tagit med sig.
Enligt syrisk tradition ska den som har något att fira bjuda de andra på något gott. 
Och riktigt gott var det också! :D 

Det blev en väldigt god, jättetrevlig och mycket mysig grattis-middag för Ahmed och hans lägenhet. :D 

Bure 2017

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Rörd och tacksam

De senaste tre dagarna har jag fått så himla många tack och så himla mycket bekräftelse på uppskattning, att jag blir alldeles stum och rörd av tacksamhet. Det känns nästan overkligt och lite svårt att ta in. 

Hur kan jag ha gjort mig förtjänt av allt detta? 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Jag har äntligen unnat mig

I jättemånga år har jag velat tatuera ögonbryn och en tunn linje längs ogonfransarna, för att se piggare och fräschare ut utan makeup. 

Nu har jag äntligen unnat mig det. 
 
Jag tänkte och googlade i flera år, men vågade dels inte ta steget, dels hade jag inte råd. Men i början av det här året hade jag samlat tillräckligt med både mod och pengar. 
 
Jag valde att boka tid hos Kattis, en tjej som jag hört gott om och vars resultat jag hade sett. 
Direkt när jag steg in till Donnas Beauty på Salong 17 och mötte Kattis, kände jag att jag hade gjort ett helt riktigt val. 
 
Hon visade sig vara en mycket vänlig, förstående och pedagogisk ung kvinna. Hon lotsade mig tryggt genom all information och förklarade metodiskt allt jag behövde få veta för att känna mig lugn. 
 
Från att i åratal ha velat, men inte vågat, är jag nu så himla glad och nöjd att jag gärna vill dela med mig av min positiva tatueringsupplevelse.
Måhända finns det fler som är lika hariga som jag och kanske får de här den information och det mod de behöver för att våga bli så vackra som de egentligen är. 
 
Här är en bild som Kattis tog precis innan hon började med den första omgången av tatueringen. 
Jag var helt omålad och när jag tittade mig i spegeln, tyckte jag att jag såg sjuk ut.
Kattis bad mig titta lite nedåt för att ögonfransar och ögonbryn skulle synas så tydligt som möjligt. 
Som synes hade jag inte mycket till ögonbryn och franslinjen är färglös och otydlig. 
 
Här är en förvisso suddig bild av mig strax innan mitt första besök hos Kattis, men det syns ändå hur färglös jag var och jag försäkrar att jag även kände mig sån. Även på den här bilden var jag helt omålad.  
 
 
Här är ett par bilder som Kattis tog direkt efter första tatueringsomgången.  
 
Jag är alltså helt nytatuerad och en liten aning svullen på ögonlocken, men oj så fin jag kände mig.
Jag tyckte redan där att jag såg mycket piggare och fräschare ut.
 
 
Här är en bild direkt efter min första påfyllning. Så himla nöjd och glad! 
Min dumma hud vill inte riktigt behålla tatueringsfärgen lika mycket överallt, så jag har gjort mer än en påfyllning. Kattis har löst det jättebra.
  
 
Den här selfien tog jag ute i dagsljuset direkt efter andra påfyllningen. Jättenöjd och så himla lycklig! 
Dessutom jättestolt över mig själv. Tänk att jag äntligen vågat göra det jag drömt om så länge. 
 
 Här är ett fotomontage av mig direkt efter min tredje påfyllning. 
Och här nedan är två mobilfilmer som jag tog medan Kattis tatuerade mig. 
 
Jag filmade samtidigt som Kattis tatuerade en påfyllning på mina ögonbryn och lashliner..
 
Jag filmade för att visa hur smärtfritt, avslappnat och tryggt det går till. 
Kanske finns det fler kvinnor, som är lika hariga som jag... 
Kanske kan de här filmklippen ge dem den information och det mod de behöver för att äntligen bli så vackra som de faktiskt är. 
 
 
 
 
 
 
Jag är så himla nöjd med slutresultatet och ofantligt glad över att jag valde just Donnas Beauty på Salong 17. 
 
 
 

Egoistiska bilister med dragkrok

 Jag har nyligen kostat på nya registreringsskyltar och reparation av min bil. Orsaken var att någon backat på min bil och tryckt in min front med sin dragkrok. 


Om personen hade varit ärlig och satt en lapp på min bil, så hade det inte gjort mig lika ledsen, även om det hade kostat mig en del pengar. Nu gjorde personen inte det. Den bara struntade i det och smet. 
 
Jag blev extra ledsen eftersom jag då precis fått tillbaka min nylackade och reparerade bil efter en kollision, som var den andre förarens skuld. Denne tog på sig allt, men försäkringsbolaget sa att enligt deras policy skulle jag betala min bils skador oavsett vems fel det var. 
Det var bara att acceptera. Det kostade mig 14000kr. 
 
Jag har alltså helt nyligt kostat på min bil och rekondat den för att jag ska sälja den. 
Så råkar jag idag få syn på min bil framifrån... och vill bara gråta. 😫
HUR kan man skada en annan bil UTAN att ta ansvar för det? 
Så j-kla egoistiskt och hänsynslöst!!! 😥
 
 
 
 
 
 

Soppkväll med kära ex-kollegor

Jag och kära f.d. kollegor hade en mysig och trevlig reunion hemma hos mig. 
Vi valde att köra en sedan tidigare beprövad och uppskattad favorit i repris.
Alltså, en opretentiös och enkel meny med soppa, bröd, ost, vin, kaffe och något sött. 

Enklast och mysigast är att göra en buffé, där alla själv får plocka, välja och vraka. 
 
En stor gryta med god soppa kan bara inte bli fel. 
 
Om man äter i Indiskas stora muggar, så kan man sitta skönt i soffan och umgås länge, länge.
Himla bra och mysigt. Jag har bara 5 stolar, men genom att göra så här, så spelar det ingen roll.
Vi är inte bundna till köket och matbordet. Vi får dessutom inte träsmak i rumpan, utan kan sitta både bekvämt och länge.  
 
Lite tillbehör att äta i eller till soppan. 
 
Glas för olika smaker och behov. 
 
 
Jag bjöd på två alternativ: bubbelvatten eller vin. 
Vill man ha annat, så tar man med det själv. 
 
Gott hårt tunnbröd. 
 
Jättgott och segt Noon Barbari, som jag bakat själv och ett köpt mycket gott och rustikt rågbröd. 
 
En enkel brie-ost är aldrig fel. 
 
När vi ätit oss mätta på soppa och bröd, bjöd Lena och Birgitta på en härlig påsktårta till kaffet. 
Eftersom jag är urusel på att baka sötsaker, så passar det jättebra att de tar med sig det söta. 
Det garanterar att det blir gott och jag slipper skämmas. :D 
 
 
 
 
 
Vi hade så himla mysigt och trevligt. Det har vi haft varenda gång vi har "soppat" hemma hos mig och jag hoppas att vi kommer att göra det igen och igen och igen och åter igen. 
 
De omtänksamma och kära kollegorna hade köpt så fina gåvor till mig. 
Jag blir rörd och varm av omtanken. <3 

Livsfarliga trafikegoister

Varför tror vissa människor att de kan strunta i regler och säkerhet? De tycks tro att de kan göra det, utan att någon märker det. Jättekorkat, eller hur? Extra illa är det, när de gör det ute i trafiken. 

De här människorna tycks ha nån slags "det händer inte mig"-mentalitet, som utsätter oss andra för risker. 
 
Här är ett par exempel ute i trafiken: 
 
 
Jag sitter i bilen och kör från Bosvedjan in till stan. Det är tidig morgon och alla ska till skolor, dagis, fritids, jobb och annat. Det är sålunda rusningstrafik och många som går längs vägen och på övergångsställena. 
 
Plötsligt svänger en bil ut från en angränsande väg och liksom tränger sig ut framför mig. 
När den lagt sig framför mig, så ser jag att föraren sannolikt inte ens sett mig. Den har nämligen helt igenisade rutor. Endast bakrutan är helt isfri. Framrutan har blott två små isfria hål där ventilationen har blåst rutan ren. 
 
Bilens förare kör utan att se rakt genom hela Haga, förbi alla barn på väg till skolan och förbi alla övergångsställen. Endast den framförvarande bilens bromsljus hjälper föraren att veta när den ska bromsa eller sakta in. Själv kan föraren nämligen omöjligt se tillräckligt ut genom framrutan. 
 
 
 
 

Jag fotar och ringer in ett tips till polisen medan jag kör. De tackar mig, frågar om detaljer och registrerar bilnumret. 

Framme vid korsningen Hagavägen - Riddargatan slår jag på videoinspelning och filmar den livsfarliga trafikegoisten. Då har bilens ventilation blåst nästan halva framrutan isfri.

Den svänger av upp mot Lindgården och jag fortsätter in till stan.

 
 
 

Jag svänger ut från Skönsberg och kör Trafikgatan mot Bydalen. Bakom mig har jag en äldre Volvo.

Föraren ligger tätt bakom mig och gasar irriterat. Det är tydligt att han tycker att jag kör för sakta, men jag kör 60 km i timmen.

Det är många utfarter längs Trafikgatan och det skvätter upp mycket slask från vägen. Därför kör jag varsamt och har ögonen på skaft. 

 

Plötsligt vrålar det till bakom och på sidan om mig. Det är Volvon som i hög fart kör om mig. Den kör i mycket hög hastighet. Men ungefär vid Bygatan kommer den ikapp andra bilar och får samtidigt möten, så den kan inte köra om fler.

Ungefär vid Shell kommer jag ikapp Volvon igen. Jag startar kameran och filmar vettvillingens fortsatta färd längs Norra vägen.

 

Jag blir arg och ledsen när jag ser hur Volvon plötsligt rejsar iväg igen - den rejsar nämligen mot ett för mig väldigt känsligt ställe. Det är efter rondellen vid North Car. Den drar upp farten rejält och bara forsar förbi övergångsstället utanför City Gross. Jag har kommit upp i 50 och Volvon drar ifrån mig hur snabbt som helst. Den måste ha kört minst 70. 

Min ena dotter blev nedmejad av en bil på övergångsstället utanför City Gross, så det är ett ställe där jag alltid får hjärtklappning när jag ser att folk kör oaktsamt. 

 

Upprörd följer jag vettvillingen i Volvon bort längs Norra vägen.
Precis vid Valknyttsvägen saktar den in. Inga bromsljus och ingen körriktningsvisare.
Jädrans trafikegoist!!! 

Jag tipsar polisen.

 
 
Så hur får man såna här livsfarliga trafikegoister att inse hur farliga de är och vilka risker de utsätter både sig själva och andra för? 
Ja, jag tror ju att det enda som funkar är information om fakta och att de blir avslöjade. 
När de plötsligt får se sig själva på film eller foto, så kanske de äntligen inser att sånt här inte går att göra utan att andra faktiskt ser det. 

Livsfarlig egoistisk bilist

Jag var på väg till jobbet, när den här bilen hastigt svängde ut och la sig framför mig. 

Jag trodde knappt mina ögon. Människan hade inte skrapat framrutan!! 😳😱
Personen körde, utan mer än 2x2 dm sikthål, hela Hagavägen förbi tre övergångsställen där barn gick över. 
Personen körde vindrutetorkarna om och om igen i resultatlösa försök att få bort det tjocka islagret från rutan. 
Jag låg bakom och fotade och filmade. Och ringde polisen med anmälan. 
En sån jädrans trafikmarodör!!! 
Fullständigt livsfarlig!! 😡😡😡😡


Gott slut och gott nytt

Jag önskar er alla ett gott slut på det här gamla året och ett nytt fint år, som är fyllt av glädje, kärlek, vänskap och gemenskap. 
 
 
 

En god och lagom jul

 
Jag önskar er alla en riktigt fin, trivsam och lagom jul. 

Dag tre i karusellen

Skriv inläggstext 

Idag är tredje dagen i det här skovet av kristallsjukan och jag är frustrerad över att det inte har gett med sig. Så här länge har det inte snurrat så här mycket under de tidigare skoven. 


Den här gången kräks jag fortfarande av åksjuka på dag tre, trots att jag gjort de behandlande övningarna. Så har det inte varit de tidigare gångerna och jag misströstar lite. Allt jag klarar i skrivande stund är att ligga eller sitta helt stilla och det räcker verkligen inte, för jag har ett jobb och elever, som behöver att jag är där. 


Kristall i båggång igen

Kroppen har en märklig förmåga att själv bromsa och tvinga fram behövlig vila. Det visar den med oönskad tydlighet, när jag inte lyssnar på den och drar ner tillräckligt på tempot. Då fixar kroppen det liksom själv. 

 
Ibland är det feber, ibland är det ryggen. Men min kropps senaste påfund är kristallsjukan och det är en mycket effektiv broms. Det kan jag nämligen inte nonchalera eller härda ut på jobbet med hjälp av Alvedon, Voltaren-gel eller korsett. 
 
 
Med öronkristaller, som busar runt inne i båggångarna, gör man verkligen absolut ingenting. Det går bara inte, förrän man lyckats få ut kristallen / kristallerna ur båggången igen. 
Den här helgen har jag därför underordnat mig den yrsel, som de här dum-kristallerna orsakar. 😣
 
Förhoppningsvis klingar yrseln av under veckan. Och gör den inte det, så går det ändå. 😊💪🏼
Det här är inte första gången jag upplever den här karusellen. Jag har haft den förut.
Och jag har både jobbat och kört pass på gymmet förut med kristallerna, som busar runt.
Det gick utmärkt tack vare alla förstående elever, deltagare och kollegor. 💕
 
 
Kristallsjukan är ju ingen egentlig sjukdom i den meningen att man är "sjuk".
Nej, det är kristaller, som har lossnat inne i örat och råkat sugas in i nån båggång i innerörat. Därinne rör de sig i vätskan och får hjärnan att tro att jag rör mig och att hjärnan då måste parera rörelsen. Då uppstår yrsel och kaos. Hela rummet snurrar hejvilt. Världen blir helt upp och ner. 
MEN det finns rörelser, som man kan göra för att få ut kristallerna från båggångarna igen. 
Här är ett Youtube-klipp, som förklarar och visar en av dessa rörelser. 
 
 
 

Firar att...

Jag gör en smörgåstårta och firar tillsammans med mina nya kollegor. 😊💕💖💕


Jag såg och träffade gerillasonen


"Det som har hänt är beklagligt."

De senaste två månaderna har varit en mardröm av ovisshet, en hisnande berg-och-dal-bana utan synbart slut. 
 
Ansvariga personer verkar inte förstå vidden av det kaos de skapat eller känna den minsta lilla skuld över hur förfärligt illa man agerat. 
 
- Det som har hänt är beklagligt, säger ansvariga. 
 
 
- You have no idea! Ni är verkligen clueless! svarar jag.
 
 
- Ni sitter och bollar så lättvindigt med det som är mitt liv och min framtid. Vadå "beklagligt"???
 
 
 
Trots att varje nytt dygn varit en evighet av ovisshet med paniken lurande bakom hörnet, har jag härdat ut och försökt fortsätta som vanligt.  För mig har det varit väldigt angeläget att inte oroa, genom att visa hur ledsen och orolig jag varit. 
 
 Ungefär den inställningen har man haft. Oförstående och utan insikt i hur illa ett ogenomtänkt agerande kan skada en annan människa. 
 
 
 
Så kom då slutligen beskedet i ett sms. Det kom på fredag eftermiddag.
Ansvarig tjänsteman skrev att man haft ett möte och att beslutet blev positivt för mig.
Sms:et avslutades så här:
 
 
Vadå "trevlig helg"? Hur tänkte man då..?
 
Skulle detta besked på något sätt gottgöra de här två månadernas kinesiska vattentortyr? Skulle det här beskedet mirakulöst bara sudda ut all oro och alla tårar? Skulle beskedet och "trevlig helg" liksom ursäkta deras agerande och göra det okej? 
 
Skulle jag plötsligt bara vara glad åt beskedet och avslappnat ägna mig åt att ha en trevlig helg? Och sedan skulle allt vara som vanligt igen? Nej, verkligen inte! Det funkar ju liksom inte så. Jag funkar inte så. 

Jag känner lättnad över att ovissheten äntligen är till ända och att man till slut tvingades göra rätt. 
 
Och jag bär inte på hat eller bitterhet, för det vore självdestruktivt. Men glömmer gör jag verkligen inte. 
 
 
 
 
Det här är en mycket tydlig och bra bild av hur ansvar fungerar.
Bilden borde sitta på anslagstavlan hos ett par ej namngivna personer, för detta är dem helt tydligt obekant. 
 
"Det som har hänt är beklagligt." 
Så säger man nu, när man slutligen krupit till korset, när man tvingats göra om och göra rätt. 
 
"Det som har hänt är beklagligt." 
Vad hjälper deras tomma ord mig? Inte ett dyft. 
En ärligt menad ursäkt och någon form av kompensation hade varit önskvärt. 
 
 
När dessa personer lärt och förstått, så borde man också agera följdriktigt. 
Det kommer sannolikt inte att ske...
Men vem vet - undrens tid är måhända inte förbi. 
 
 
 

Själsläkande hemmapyssel

När livet är eländigt och omständigheterna är svåra, så behöver jag vara hemma och pyssla, städa, baka eller laga mat. Det ger mig lugn och det laddar mitt inre batteri. 
 
Den här gången blev det städning och lite pyssel. Jag sydde en sits till Maires stol i mitt kök. 
Den har känts så kall, hård och ovälkomnande. Nu är det en varm och skön stol för henne att sitta på. 
 
Jag har gjort tyget avtagbart med en dragkedja i bakkanten på dynan.
Det är både praktiskt och bekvämt. 
 
Jag har sytt den så att den passar precis i bakkant mellan ryggstödets pinnar.
Under har jag lagt en bit halkskydd för mattor från IKEA. Det gör att den ligger stadigt på plats.  
 
Knytbanden sitter på varsin sida om stolsbenen. Det bidrar också till att dynan ligger kvar på plats.
 
Jag är jättenöjd med min hem-konstruerade stolsits och jag tror att Maire också kommer att gilla den. :D 
 
 

Tacksamhet i mörkret

När livet och omständigheterna slår mig i knävecken...
När jag knäar och knappt orkar... 
När jag tror att jag inte ska mäkta... 
När jag inte orkar se något ljus i det som händer...
När det är så tufft att jag inte vill utsätta min kära familj för vetskapen...
 
 
Då finns mina fina vänner. <3
Mina kära vänner - i synnerhet en - som stöttar,
uppmuntrar och förstår stålbadet jag utsatts för. 
Mitt i ovissheten, mörkret och eländet känner jag en stor varm tacksamhet.  <3 
 
 

Friends are quiet angels
Who lift us to our feet
When our wings have trouble remembering how to fly
They stand by us and give us
the strength to try

Friends are quiet angels
Who somehow make you see
The light that's in the darkness
before the dawn
All at once the journey's not so long

But it's the laughter and the fun
Sometimes the feeling that we're one
All the tears we cry together you and I
That will keep us heart to heart
as time goes by

Friends are quiet angels
Who fill your life with grace
Thrilled to share your joy
when a dream comes true
And on this special day
I'm blessed 'cause I can say
I've found a quiet angel
You're a special angel
I found a quiet angel in you

 

 

Jag har världens finaste vänner

Flygplatspersonalen hade hanterat mitt bagage så illa att mina saker hade gått sönder. Eftersom jag hade köpt dem Iran blev jag jätteledsen. Men jag har verkligen världens bästa vänner. De beställde en ny skål till min riskokare och ordnade, så att det vackra fatet blev lagat. 💚💚💚🌻❣

Berörande 112-drake

Jag älskar alla charmiga drakar, som står i vår kära stad. De både pryder och roar.
 
 
Häromdagen råkade jag få syn på en drake, som jag inte hade sett tidigare. Det var Räddningstjänstens drake, som står på Esplanaden. 
Alla drakar i stan är fantastiska, men det här var en drake med en extra dimension. Utöver att vara både charmig och rolig för barn att klättra på, så var den djupt berörande. Den grep tag i mitt hjärta och gjorde mig tårögd. Det kändes som om någon kramade mitt hjärta hårt hårt och jag blev oförklarligt gråtfärdig. 
 
Vår räddningstjänst består av hjältar, som i sitt yrkesutövande utsätts för risker för att vi ska vara trygga. 
Jag känner en enorm tacksamhet och beundran inför dessas yrkesval och kunnande. Det de gör betyder så ofantligt mycket för oss alla. 
 
Den här draken heter Åke Släck. I sin famn bär han en liten drakbaby bort från en brand.
Vi kan se hur skärrad den lilla draken är och hur Åkes stora starka hand tryggt håller babyn mot sitt bröst. 
Draken för osökt mina tankar till alla hjältar, som försöker hjälpa och rädda människor på flykt. 
 
 
 

Ingen tar skit i de lättkränktas land

Jag läser just nu en bok, som är väldigt lärorik och intressant.
Den heter Ingen tar skit i de lättkränktas land och är skriven av David Eberhard. 
 
Boken handlar om att dagens människor inte tycks tåla några som helst motgångar eller oförrätter, och upplever minsta ifrågasättande av den egna personen som djupt kränkande. Och detta trots att den moderna människan i gemen i demokratiska länder, har det så himla mycket bättre än vi någonsin haft det förr. 
 
Frågan är varför det är så? Hur kommer det sig att det har blivit så här? Varför reagerar människor så starkt för minsta lilla oförrätt och hävdar att de blivit kränkta? Det handlar inte om reella kränkningar - alltså, mot någons sexuella läggning, hudfärg eller så. Nej, det handlar om små skitsaker - t.ex.att en bekant inte hejat på någon på gatan eller att en arbetskamrat inte lyssnat uppmärksamt, när någon velat berätta om något som den upplevde som viktigt. Då menar de att de har blivit kränkta och så åker offerkoftan på. 
När sånt händer så pekar författaren på att det är besvikelser och oförrätter. Inte kränkningar. Och jag håller helt och fullt med honom. En kränkning är en synnerligen allvarlig sak. Att någon råkat såra eller göra någon besviken är inte en kränkning
 
Det är ofantligt intressant att försöka förstå varför människor vill vara offer.
Hur kan man vilja ha den rollen och bli sedd så? Obegripligt ja, men David Eberhard förklarar det så bra. 
 
Jag har inte kommit så långt in i boken ännu, men jag imponeras redan av hur otroligt bra Eberhard beskriver och tydliggör med både text, exempel och citat från andra författare. T.ex. det här, som jag tycker är jättebra:
 
 
 
Precis så är det ju. Jag har bara inte tänkt i de banorna förut.
 
Och först kränkt vinner - det lärde vi oss av författaren och journalisten Maciej Zarembas utmärkta artikelserie med samma namn.  
 
Den som först får på sig offerkoftan och öppet signalerar sin kränkthet, är den som betraktas som oskyldig och utsatt. Den får då per automatik sympati, stöd och uppbackning. Vad som än hänt och hur sanningen än ser ut, så är det så det funkar: Först kränkt vinner. 
 
 
De kunskaper jag får från den här boken kommer jag att ha nytta av - det känner jag spontant och redan, trots att jag bara hunnit ett 50-tal sidor än. 
 
Det känns gott att lärandet inte har något bäst-före-datum... att jag kan lära mig nya användbara saker, trots att jag ingalunda längre är någon ungdom. 
 
 
När jag blir senior på riktigt, siktar jag på att vara lika pigg i tanke och kropp som mina seniorer. 
Gamla tanter kan också! :D :D 
 
 
 
Bild: 
http://cdn1.cdnme.se/4318159/9-3/rollator_1203076274_2794049_552fd4912a6b2267e1771fc4.gif
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0