De senaste två månaderna har varit en mardröm av ovisshet, en hisnande berg-och-dal-bana utan synbart slut. 

 

Ansvariga personer verkar inte förstå vidden av det kaos de skapat eller känna den minsta lilla skuld över hur förfärligt illa man agerat. 

 

- Det som har hänt är beklagligt, säger ansvariga. 

 

 

- You have no idea! Ni är verkligen clueless! svarar jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

Så kom då slutligen beskedet i ett sms. Det kom på fredag eftermiddag.
Ansvarig tjänsteman skrev att man haft ett möte och att beslutet blev positivt för mig.

Sms:et avslutades så här:

 

 

När livet är eländigt och omständigheterna är svåra, så behöver jag vara hemma och pyssla, städa, baka eller laga mat. Det ger mig lugn och det laddar mitt inre batteri. 

 

Den här gången blev det städning och lite pyssel. Jag sydde en sits till Maires stol i mitt kök. 

Den har känts så kall, hård och ovälkomnande. Nu är det en varm och skön stol för henne att sitta på. 

 

När livet och omständigheterna slår mig i knävecken...

När jag knäar och knappt orkar... 

När jag tror att jag inte ska mäkta... 

När jag inte orkar se något ljus i det som händer...

När det är så tufft att jag inte vill utsätta min kära familj för vetskapen...

 

 

Då finns mina fina vänner. <3

Mina kära vänner - i synnerhet en - som stöttar,

uppmuntrar och förstår stålbadet jag utsatts för. 

Mitt i ovissheten, mörkret och eländet känner jag en stor varm tacksamhet.  <3 

 

 

Friends are quiet angels
Who lift us to our feet
When our wings have trouble remembering how to fly
They stand by us and give us
the strength to try

Friends are quiet angels
Who somehow make you see
The light that's in the darkness
before the dawn
All at once the journey's not so long

But it's the laughter and the fun
Sometimes the feeling that we're one
All the tears we cry together you and I
That will keep us heart to heart
as time goes by

Friends are quiet angels
Who fill your life with grace
Thrilled to share your joy
when a dream comes true
And on this special day
I'm blessed 'cause I can say
I've found a quiet angel
You're a special angel
I found a quiet angel in you

 

 

Flygplatspersonalen hade hanterat mitt bagage så illa att mina saker hade gått sönder. Eftersom jag hade köpt dem Iran blev jag jätteledsen. Men jag har verkligen världens bästa vänner. De beställde en ny skål till min riskokare och ordnade, så att det vackra fatet blev lagat. 💚💚💚🌻❣

Jag älskar alla charmiga drakar, som står i vår kära stad. De både pryder och roar.

 

 

Häromdagen råkade jag få syn på en drake, som jag inte hade sett tidigare. Det var Räddningstjänstens drake, som står på Esplanaden. 

Alla drakar i stan är fantastiska, men det här var en drake med en extra dimension. Utöver att vara både charmig och rolig för barn att klättra på, så var den djupt berörande. Den grep tag i mitt hjärta och gjorde mig tårögd. Det kändes som om någon kramade mitt hjärta hårt hårt och jag blev oförklarligt gråtfärdig. 

 

Vår räddningstjänst består av hjältar, som i sitt yrkesutövande utsätts för risker för att vi ska vara trygga. 

Jag känner en enorm tacksamhet och beundran inför dessas yrkesval och kunnande. Det de gör betyder så ofantligt mycket för oss alla. 

 

Den här draken heter Åke Släck. I sin famn bär han en liten drakbaby bort från en brand.

Vi kan se hur skärrad den lilla draken är och hur Åkes stora starka hand tryggt håller babyn mot sitt bröst. 

Draken för osökt mina tankar till alla hjältar, som försöker hjälpa och rädda människor på flykt. 

 

 

 

 

Precis så är det ju. Jag har bara inte tänkt i de banorna förut.

 

Och först kränkt vinner - det lärde vi oss av författaren och journalisten Maciej Zarembas utmärkta artikelserie med samma namn.  

 

Den som först får på sig offerkoftan och öppet signalerar sin kränkthet, är den som betraktas som oskyldig och utsatt. Den får då per automatik sympati, stöd och uppbackning. Vad som än hänt och hur sanningen än ser ut, så är det så det funkar: Först kränkt vinner. 

 

 

De kunskaper jag får från den här boken kommer jag att ha nytta av - det känner jag spontant och redan, trots att jag bara hunnit ett 50-tal sidor än. 

 

Det känns gott att lärandet inte har något bäst-före-datum... att jag kan lära mig nya användbara saker, trots att jag ingalunda längre är någon ungdom. 

 

 

 

 

Jag har sett det här klippet minst hundra gånger och jag gråter lika mycket varenda gång. 

 

Jag gråter av lycka för den här unga flickans skull. Hennes talang och vackra röst, tillsammans med alla ändlösa timmars övande, kommer att ta henne långt och ge henne en chans till en fantastisk framtid.

 

Det liksom bubblar av glädje i bröstet på mig, när jag tänker på hur tryggt hennes liv kan komma att bli, och hur underbart det kommer att kunna vara för henne, att få jobba med det, som hon redan som 12-åring gör så ofantligt bra. Det är henne så väl unt och jag önskar henne all välgång och lycka! 

 

En liten röst längst därinne i mitt hjärta viskar, att jag önskar att jag också hade kunnat Defy Gravity.

Då hade mitt liv sett annorlunda ut idag. 

 

 

 

 

Häromdagen var det dags för s.k. intrimning av ventilationssystemet i huset där jag har min bostadsrätt. 

 

Jag förberedde genom att rulla undan den långa mattan i köket och lägga denna på kanten till den vita mattan, som ligger under mitt köksbord. Den rullade mattan var tänkt att utgöra ett litet skydd mot killarnas smutsiga skor. Enligt min erfarenhet går nämligen hantverkare oftast in med skorna på och bryr sig inte särskilt mycket om att det är ett vitt-i-vitt-hem, som är känsligt för smuts och fläckar. 

 

Jag är dessutom luttrad från tidigare gångers ventilationsåtgärder. En gång var de inne i min lägenhet och lämnade jättemycket smuts efter sig, och en annan gång blåste de in portuppgångens samlade ventilationssystemsdamm och smuts i min lägenhet. Den gången var de alltså inte inne hos mig, för jag släppte inte in dem, men resultatet var detsamma. Alltså en mycket nedsmutsad bostad.

Om du vill kan du läsa om det här i mitt indignerade blogginlägg. 

 

I postboxen hade jag denna gång fått ett papper, som jag skulle underteckna och tejpa fast utanpå min lägenhetsdörr. Detta var en fullmakt för ventilationsfirman att gå in i min lägenhet. 

 

Jag hann emellertid aldrig sätta upp den på dörren, för de kom strax före 8 på morgonen, precis när jag stod färdig och skulle ge mig iväg till jobbet. 

 

De två männen klev in i hallen och tog av sig skorna. Förvånad och glad tackade jag för att de visade så fin omtanke. 

 

- Vi tar alltid av oss. Vi är alltid så renliga och ordentliga så, svarade de.

 

Det kändes väldigt betryggande. Glad i hågen lämnade jag dem sålunda i min lägenhet och åkte iväg. 

 

När jag kom hem på kvällen var det emellertid till en långt ifrån ren lägenhet. 

 

Badrummets första halva var täckt i damm, smuts och skräp. 

Toalettstolen, handfatet, väggarna, golvet och badrumsmattan var nedsmutsade. 

När jag lyfte på toalettlocket, så var vattnet fullt av nån grå, geggig damm-och-smuts-massa. 

Köksbänken var täckt av damm. 

Spisen likaså.

På kaklet hade det runnit något svart. 

 

Mycket indignerad och harmsen tog jag fram min mobil och fotograferade eländet. 

 

 

Häromdagen fick jag mig en rejäl överraskning, när jag öppnade kylskåpsdörren i vårt personalrum i akt och mening att ta fram den mycket goda persiska soppa, som jag fått av min kära persiska familj. Soppan var borta.

 

Först trodde jag att jag letade dåligt. Sedan att jag mindes fel. Därefter att någon flyttat min soppa till den andra kylen.

 

Efter att ha letat två gånger i bägge kylarna stod konklusionen klar:

Någon hade tagit bort min soppa ur kylskåpet endera för att äta den eller för att slänga den.

Vilkendera som var orsaken vill jag inte veta. Inte heller vill jag veta vem som gjorde det. Jag skulle nämligen finna det oerhört svårt att känna tillit till en kollega, som kan göra en sån här sak.

 

Jag skrev ett hastigt och ledset mejl till all personal, där jag informerade om händelsen och att jag verkligen INTE uppskattade detta. Därefter åkte jag hem, åt lunch hemma och jobbade hemifrån resten av dagen.

 

För mig vore det totalt främmande att röra någon annans mat eller livsmedel i ett gemensamt kylskåp. Jag skulle aldrig ta eller "låna" av någon annan utan att fråga. Därför gör det här mig väldigt ledsen och besviken.

 

Jag har sett kollegor "låna" av andra. Ibland med frågan:

"Visst är det okej att jag lånar lite xxxx av dig?"

Men även utan att ägaren är där och då med kommentaren:

"Jag lånar lite xxxxx av Yxxx. Det är säkert okej."

 

Varje gång jag åsett detta, har jag tänkt: "Näe, så där gör man bara inte!!"

Om alla gjorde likadant, så skulle ingen veta säkert om den har lunch för dagen eller inte.

 

Däremot brukar jag både ofta och gärna dela min mat med andra, när de har glömt eller av annan orsak inte har att äta. Oftast har det varit jag som erbjudit, men det har också hänt att någon frågat och då har mitt svar självklart varit ja.

 

Att ta någon annans mat utan att fråga ser jag som oförskämt, hänsynslöst, egotrippat och respektlöst.

Vilken av mina kollegor dessa epitet stämmer in på vill jag, som sagt, inte veta.

Jag vill bara att det aldrig händer igen.

 

Idag har jag bakat och lagat både mat och dessert. Att poa på här hemma och stöka i köket läker själen och ger mig inre ro. När livet är kaotiskt, körigt och slitigt (som nu) behöver jag i högre grad spendera tid hemma och ägna mig åt kontemplativa sysselsättningar som bakning och matlagning. De läker och ger energi. En hel dags rörande i grytor, knådande av degar och pysslande med diverse hemmagrejor lägger sig som balsam och gjuter olja på min stressade själs vågor. 

 

Dagens resultat blev en albansk dessert med saffran - en riktig kaloribomb, men ack så god, en persiskinspirerad gryta med aubergine och köttfärs, mast-o-khiar (persisk yoghurtdipp med gurka), persiskt ris och non barbari (ett persiskt bröd). Här är några bilder.  

 

 

Det här behövde jag verkligen, för usch så jag har mått den sista tiden. Såååååå mycket av alldeles för mycket. Nu känns det bättre. 

Så där ja, nu är det lite jul hos mig i mitt Bäckebo också. 

Regn och oväder skapar ofta fantastiskt vackra himlar och färger -- något som fascinerar mig mycket.

 

Den här dagen var vyn från mitt köksfönster en märklig blandning av dramatik och skönhet.

 

Åt ena hållet syntes en hotande och mörk blågrå himmel med ovädersmoln, som lovade oväder.

Åt andra hållet var det en klart ljusblå skymningshimmel med tunna strimmor av ljusgrå moln. 

 

 

 

Himlakontrasterna idag speglade livet och världen så rätt.

Ljus och mörker. Gott och ont. Harmoni och kaos. 

Den gav mig en välbehövlig påminnelse om att det finns bägge delarna.

Jag behöver fokusera på att vända mörkret ryggen och fästa blicken i ljuset. 

Det är där jag får lugn och energi, som bär framåt. 

Har du ett rum och kök eller liknande att hyra ut? 

Skulle du i så fall kunna tänka dig att hyra ut till ett mycket fint och skötsamt albanskt par? 

 

Om de får grönt ljus från Migrationsverket, så behöver de någonstans att bo. 

Helst här i Sundsvall eller någonstans i närheten. 

 

Ibland träffar man människor, som man liksom "klickar med" på direkten och som får en jätteplats i ens hjärta. Det här är två såna människor.  <3 

 

Hade jag haft plats, så skulle de fått bo hos mig - jag önskar att jag hade det! - men det har jag tyvärr inte i min lilla tvåa. 

 

Sålunda; har du, eller känner du någon som har, en uthyrningsdel i sin lägenhet eller villa? 

 

 

Jag har aldrig firat Halloween, för själva temat för detta känns bara förfärligt.  

Barn som klär ut sig och sminkar sig till skrämmande och avskyvärda monster och varelser. 

Bus och elakheter. Nej fy, det är verkligen inte i min smak. 

 

I år känns hela Halloween-grejen ÄNNU mer malplacerad och förfärlig, tycker jag. 

Jag behöver ingen extra rädsla, skrämsel eller olust. Det får jag så det räcker varje dag från såväl nyheterna, som samtalen med elever, vilkas historia och upplevelser är obeskrivliga och mardrömslika. Hatbrott, förföljelse och rasism. Kalla hjärtan, brist på empati och generositet. Verkligheten är verkligen alldeles tillräckligt skrämmande både inom och utom Sveriges gränser. 

 

Detta år väljer jag att gå all-in med Allhelgona-firandet, tillsammans med min familj och min persiska andra-familj. 

 

Allhelgonadagen är mina föräldrars bröllopsdag och det ska vi göra en fin, glad och minnesvärd sak av, samtidigt som vi tänder ljus och minns de kära personer, som inte längre är ibland oss. 

 

Jag önskar er alla en riktigt fin och stämningsfull Allhelgonahelg!  <3 

 

 

 

Bild: http://www.danajergefelt.com/filer/ljus20110723.jpg

 

Woohoo!! Kolla vilken härlig receptblogg jag och mina elever har skapat!  :) 

Jag är jättestolt över mina elevers prestationer, och med deras godkännande presenterar jag deras härliga recept på den här nya bloggen.  :) 

 

 

 

Jag undervisar, som ni vet, i svenska som andraspråk. Det innebär att jag har förmånen att ha elever från alla världens hörn. Det är alldeles otroligt intressant och lärorikt! Varje dag lär jag mig nya fascinerande saker. När jag går hem på kvällen, ser jag ofta livet ur en lite annorlunda synvinkel, än jag gjorde på morgonen. Jag känner mig ödmjuk och tacksam. 

 

Det har också slumpat sig så att jag undervisar i datakunskap. Inte för att jag är exceptionellt duktig på detta, utan för att jag råkar vara den i kollegiet som kan mest om ordbehandling, vilket är något som våra elever behöver få lära sig. Många kommer från krigsländer, där internet bara är åtkomligt via mobiltelefonerna, så Word är ett program, som är tämligen obekant för dem. 

 

Jag har försökt få med så många moment som möjligt i en och samma övning, så att de verkligen ska känna att de fått lära sig mycket. Det är viktigt att få känna att man utvecklas och går framåt -- speciellt när man är vuxen och tvingas börja om från början med att lära sig ett helt nytt språk. 

Sålunda har jag snott ihop en övning, som innebär att varje elev ska skriva ett recept på något från sitt hemland. De övar då på att

 
Hösten målar naturen i så vackra färger och bilder att jag måste stanna bilen vid vägkanten och knäppa en bild. Vattnet ligger stilla som en spegel med morgondimman dansande över ytan och de höstvackra träden avbildade i spegelbilden. 

Visst är det sagolikt vackert? 

I söndags var jag inbjuden att vara s.k. markör i en övning för Röda Korsets frivillig-arbetare.

Jag hade med mig en av mina elever - dels för att denne skulle få chans att både uppleva detta och öva svenska, dels för att övningen skulle innehålla människor med olika modersmål. 

 

Vi blev en mycket blandad grupp, som innehöll både barn, ungdomar, vuxna och äldre från olika länder och kulturer - något som förstås ställde extra höga krav på frivilligarbetarna. De behövde t.ex. vara extra lyhörda för tidigare trauman i kombination med svårigheten att kommunicera på svenska. 

 

 

Dagen inleddes med information om vår uppgift och våra "roller". Vi fick endera hitta på en egen roll eller få en förberedd sådan på ett papper. 

Utifrån våra påhittade roller sminkades vi med "skador". 

 

 

 

 

Några hade hoppat från balkongerna och stukat en fot eller en handled. Någon hade tagit sig ner med ett tunt rep från balkongen och repet hade slitit hål i handflatorna. Någon hade fallit i trappan och slagit upp ett sår på armen eller i huvudet. Många var sotiga och hade andats in rök. 

 

Min roll var lite annorlunda. Jag var inte skadad, men jag hade mycket svårt att kommunicera med frivilligarbetarna, eftersom jag var döv. Jag var mycket orolig för min dotter och mitt barnbarn, som bodde i porten intill min. Eftersom min dövhet gått i arv till min dotter, var jag jätterädd att hon fortfarande låg och sov tillsammans med mitt barnbarn. Mitt barnbarn var hörande - därför stängde min dotter alltid av ljudet på mobilen, när de skulle sova. Branden hade startat på förmiddagen, då mitt barnbarn skulle sova. Var de fortfarande i lägenheten? Hade man lyckats väcka dem? Det var alltså detta jag var så extremt orolig över. Jag visste heller inte om jag hade släppt ut min katt på morgonen eller inte, men jag visste att mitt vardagsrumsfönster stod öppet. 

 

Eftersom jag talar teckenspråk och har bott på en dövskola, så kunde jag spela min roll tämligen väl. Jag var noga med att inte uppfatta något som sas med bortvänt ansikte eller utanför mitt synfält. Jag var också noga med att inte "läppavläsa" för bra. 

Röda kors-arbetarna ansträngde sig jättemycket för att förstå hur de skulle kommunicera med mig. De var verkligen jättebra!! Vissa av dem förstod snabbt och intuitivt, att svenska inte var mitt modersmål och att de måste skriva tydligt med korta meningar.

Men de flesta är ju faktiskt inte vana vid att kommunicera med döva, och det märktes tydligt - speciellt som det ju var en upprörd situation fylld av rädsla och oro. Därför erbjöd jag dem vid dagens slut att jag kan komma på en av deras kurskvällar och informera lite. Jag anmälde mig på stående fot också som frivilligarbetare. Med den stora ström flyktingar som kommer, så lär Röda korset komma att behöva så många frivilliga som det bara är möjligt. 

 

Den här "olycksdagen" blev alltså väldigt positiv och lärorik för oss alla.

Röda korsets frivilligarbetare gjorde ett fantastiskt bra jobb och markörerna spelade sina roller utomordentligt väl.

Det blev en ofantligt givande och lärorik dag, som jag tror att alla deltagande kommer att minnas länge.  

Jag är mycket tacksam över att jag fick möjlighet att delta.  :D