Livsfarlig egoistisk bilist

Jag var på väg till jobbet, när den här bilen hastigt svängde ut och la sig framför mig. 

Jag trodde knappt mina ögon. Människan hade inte skrapat framrutan!! 😳😱
Personen körde, utan mer än 2x2 dm sikthål, hela Hagavägen förbi tre övergångsställen där barn gick över. 
Personen körde vindrutetorkarna om och om igen i resultatlösa försök att få bort det tjocka islagret från rutan. 
Jag låg bakom och fotade och filmade. Och ringde polisen med anmälan. 
En sån jädrans trafikmarodör!!! 
Fullständigt livsfarlig!! 😡😡😡😡


Gott slut och gott nytt

Jag önskar er alla ett gott slut på det här gamla året och ett nytt fint år, som är fyllt av glädje, kärlek, vänskap och gemenskap. 
 
 
 

En god och lagom jul

 
Jag önskar er alla en riktigt fin, trivsam och lagom jul. 

Dag tre i karusellen

Skriv inläggstext 

Idag är tredje dagen i det här skovet av kristallsjukan och jag är frustrerad över att det inte har gett med sig. Så här länge har det inte snurrat så här mycket under de tidigare skoven. 


Den här gången kräks jag fortfarande av åksjuka på dag tre, trots att jag gjort de behandlande övningarna. Så har det inte varit de tidigare gångerna och jag misströstar lite. Allt jag klarar i skrivande stund är att ligga eller sitta helt stilla och det räcker verkligen inte, för jag har ett jobb och elever, som behöver att jag är där. 


Kristall i båggång igen

Kroppen har en märklig förmåga att själv bromsa och tvinga fram behövlig vila. Det visar den med oönskad tydlighet, när jag inte lyssnar på den och drar ner tillräckligt på tempot. Då fixar kroppen det liksom själv. 

 
Ibland är det feber, ibland är det ryggen. Men min kropps senaste påfund är kristallsjukan och det är en mycket effektiv broms. Det kan jag nämligen inte nonchalera eller härda ut på jobbet med hjälp av Alvedon, Voltaren-gel eller korsett. 
 
 
Med öronkristaller, som busar runt inne i båggångarna, gör man verkligen absolut ingenting. Det går bara inte, förrän man lyckats få ut kristallen / kristallerna ur båggången igen. 
Den här helgen har jag därför underordnat mig den yrsel, som de här dum-kristallerna orsakar. 😣
 
Förhoppningsvis klingar yrseln av under veckan. Och gör den inte det, så går det ändå. 😊💪🏼
Det här är inte första gången jag upplever den här karusellen. Jag har haft den förut.
Och jag har både jobbat och kört pass på gymmet förut med kristallerna, som busar runt.
Det gick utmärkt tack vare alla förstående elever, deltagare och kollegor. 💕
 
 
Kristallsjukan är ju ingen egentlig sjukdom i den meningen att man är "sjuk".
Nej, det är kristaller, som har lossnat inne i örat och råkat sugas in i nån båggång i innerörat. Därinne rör de sig i vätskan och får hjärnan att tro att jag rör mig och att hjärnan då måste parera rörelsen. Då uppstår yrsel och kaos. Hela rummet snurrar hejvilt. Världen blir helt upp och ner. 
MEN det finns rörelser, som man kan göra för att få ut kristallerna från båggångarna igen. 
Här är ett Youtube-klipp, som förklarar och visar en av dessa rörelser. 
 
 
 

Firar att...

Jag gör en smörgåstårta och firar tillsammans med mina nya kollegor. 😊💕💖💕


Jag såg och träffade gerillasonen


"Det som har hänt är beklagligt."

De senaste två månaderna har varit en mardröm av ovisshet, en hisnande berg-och-dal-bana utan synbart slut. 
 
Ansvariga personer verkar inte förstå vidden av det kaos de skapat eller känna den minsta lilla skuld över hur förfärligt illa man agerat. 
 
- Det som har hänt är beklagligt, säger ansvariga. 
 
 
- You have no idea! Ni är verkligen clueless! svarar jag.
 
 
- Ni sitter och bollar så lättvindigt med det som är mitt liv och min framtid. Vadå "beklagligt"???
 
 
 
Trots att varje nytt dygn varit en evighet av ovisshet med paniken lurande bakom hörnet, har jag härdat ut och försökt fortsätta som vanligt.  För mig har det varit väldigt angeläget att inte oroa, genom att visa hur ledsen och orolig jag varit. 
 
 Ungefär den inställningen har man haft. Oförstående och utan insikt i hur illa ett ogenomtänkt agerande kan skada en annan människa. 
 
 
 
Så kom då slutligen beskedet i ett sms. Det kom på fredag eftermiddag.
Ansvarig tjänsteman skrev att man haft ett möte och att beslutet blev positivt för mig.
Sms:et avslutades så här:
 
 
Vadå "trevlig helg"? Hur tänkte man då..?
 
Skulle detta besked på något sätt gottgöra de här två månadernas kinesiska vattentortyr? Skulle det här beskedet mirakulöst bara sudda ut all oro och alla tårar? Skulle beskedet och "trevlig helg" liksom ursäkta deras agerande och göra det okej? 
 
Skulle jag plötsligt bara vara glad åt beskedet och avslappnat ägna mig åt att ha en trevlig helg? Och sedan skulle allt vara som vanligt igen? Nej, verkligen inte! Det funkar ju liksom inte så. Jag funkar inte så. 

Jag känner lättnad över att ovissheten äntligen är till ända och att man till slut tvingades göra rätt. 
 
Och jag bär inte på hat eller bitterhet, för det vore självdestruktivt. Men glömmer gör jag verkligen inte. 
 
 
 
 
Det här är en mycket tydlig och bra bild av hur ansvar fungerar.
Bilden borde sitta på anslagstavlan hos ett par ej namngivna personer, för detta är dem helt tydligt obekant. 
 
"Det som har hänt är beklagligt." 
Så säger man nu, när man slutligen krupit till korset, när man tvingats göra om och göra rätt. 
 
"Det som har hänt är beklagligt." 
Vad hjälper deras tomma ord mig? Inte ett dyft. 
En ärligt menad ursäkt och någon form av kompensation hade varit önskvärt. 
 
 
När dessa personer lärt och förstått, så borde man också agera följdriktigt. 
Det kommer sannolikt inte att ske...
Men vem vet - undrens tid är måhända inte förbi. 
 
 
 

Själsläkande hemmapyssel

När livet är eländigt och omständigheterna är svåra, så behöver jag vara hemma och pyssla, städa, baka eller laga mat. Det ger mig lugn och det laddar mitt inre batteri. 
 
Den här gången blev det städning och lite pyssel. Jag sydde en sits till Maires stol i mitt kök. 
Den har känts så kall, hård och ovälkomnande. Nu är det en varm och skön stol för henne att sitta på. 
 
Jag har gjort tyget avtagbart med en dragkedja i bakkanten på dynan.
Det är både praktiskt och bekvämt. 
 
Jag har sytt den så att den passar precis i bakkant mellan ryggstödets pinnar.
Under har jag lagt en bit halkskydd för mattor från IKEA. Det gör att den ligger stadigt på plats.  
 
Knytbanden sitter på varsin sida om stolsbenen. Det bidrar också till att dynan ligger kvar på plats.
 
Jag är jättenöjd med min hem-konstruerade stolsits och jag tror att Maire också kommer att gilla den. :D 
 
 

Tacksamhet i mörkret

När livet och omständigheterna slår mig i knävecken...
När jag knäar och knappt orkar... 
När jag tror att jag inte ska mäkta... 
När jag inte orkar se något ljus i det som händer...
När det är så tufft att jag inte vill utsätta min kära familj för vetskapen...
 
 
Då finns mina fina vänner. <3
Mina kära vänner - i synnerhet en - som stöttar,
uppmuntrar och förstår stålbadet jag utsatts för. 
Mitt i ovissheten, mörkret och eländet känner jag en stor varm tacksamhet.  <3 
 
 

Friends are quiet angels
Who lift us to our feet
When our wings have trouble remembering how to fly
They stand by us and give us
the strength to try

Friends are quiet angels
Who somehow make you see
The light that's in the darkness
before the dawn
All at once the journey's not so long

But it's the laughter and the fun
Sometimes the feeling that we're one
All the tears we cry together you and I
That will keep us heart to heart
as time goes by

Friends are quiet angels
Who fill your life with grace
Thrilled to share your joy
when a dream comes true
And on this special day
I'm blessed 'cause I can say
I've found a quiet angel
You're a special angel
I found a quiet angel in you

 

 

Jag har världens finaste vänner

Flygplatspersonalen hade hanterat mitt bagage så illa att mina saker hade gått sönder. Eftersom jag hade köpt dem Iran blev jag jätteledsen. Men jag har verkligen världens bästa vänner. De beställde en ny skål till min riskokare och ordnade, så att det vackra fatet blev lagat. 💚💚💚🌻❣

Berörande 112-drake

Jag älskar alla charmiga drakar, som står i vår kära stad. De både pryder och roar.
 
 
Häromdagen råkade jag få syn på en drake, som jag inte hade sett tidigare. Det var Räddningstjänstens drake, som står på Esplanaden. 
Alla drakar i stan är fantastiska, men det här var en drake med en extra dimension. Utöver att vara både charmig och rolig för barn att klättra på, så var den djupt berörande. Den grep tag i mitt hjärta och gjorde mig tårögd. Det kändes som om någon kramade mitt hjärta hårt hårt och jag blev oförklarligt gråtfärdig. 
 
Vår räddningstjänst består av hjältar, som i sitt yrkesutövande utsätts för risker för att vi ska vara trygga. 
Jag känner en enorm tacksamhet och beundran inför dessas yrkesval och kunnande. Det de gör betyder så ofantligt mycket för oss alla. 
 
Den här draken heter Åke Släck. I sin famn bär han en liten drakbaby bort från en brand.
Vi kan se hur skärrad den lilla draken är och hur Åkes stora starka hand tryggt håller babyn mot sitt bröst. 
Draken för osökt mina tankar till alla hjältar, som försöker hjälpa och rädda människor på flykt. 
 
 
 

Ingen tar skit i de lättkränktas land

Jag läser just nu en bok, som är väldigt lärorik och intressant.
Den heter Ingen tar skit i de lättkränktas land och är skriven av David Eberhard. 
 
Boken handlar om att dagens människor inte tycks tåla några som helst motgångar eller oförrätter, och upplever minsta ifrågasättande av den egna personen som djupt kränkande. Och detta trots att den moderna människan i gemen i demokratiska länder, har det så himla mycket bättre än vi någonsin haft det förr. 
 
Frågan är varför det är så? Hur kommer det sig att det har blivit så här? Varför reagerar människor så starkt för minsta lilla oförrätt och hävdar att de blivit kränkta? Det handlar inte om reella kränkningar - alltså, mot någons sexuella läggning, hudfärg eller så. Nej, det handlar om små skitsaker - t.ex.att en bekant inte hejat på någon på gatan eller att en arbetskamrat inte lyssnat uppmärksamt, när någon velat berätta om något som den upplevde som viktigt. Då menar de att de har blivit kränkta och så åker offerkoftan på. 
När sånt händer så pekar författaren på att det är besvikelser och oförrätter. Inte kränkningar. Och jag håller helt och fullt med honom. En kränkning är en synnerligen allvarlig sak. Att någon råkat såra eller göra någon besviken är inte en kränkning
 
Det är ofantligt intressant att försöka förstå varför människor vill vara offer.
Hur kan man vilja ha den rollen och bli sedd så? Obegripligt ja, men David Eberhard förklarar det så bra. 
 
Jag har inte kommit så långt in i boken ännu, men jag imponeras redan av hur otroligt bra Eberhard beskriver och tydliggör med både text, exempel och citat från andra författare. T.ex. det här, som jag tycker är jättebra:
 
 
 
Precis så är det ju. Jag har bara inte tänkt i de banorna förut.
 
Och först kränkt vinner - det lärde vi oss av författaren och journalisten Maciej Zarembas utmärkta artikelserie med samma namn.  
 
Den som först får på sig offerkoftan och öppet signalerar sin kränkthet, är den som betraktas som oskyldig och utsatt. Den får då per automatik sympati, stöd och uppbackning. Vad som än hänt och hur sanningen än ser ut, så är det så det funkar: Först kränkt vinner. 
 
 
De kunskaper jag får från den här boken kommer jag att ha nytta av - det känner jag spontant och redan, trots att jag bara hunnit ett 50-tal sidor än. 
 
Det känns gott att lärandet inte har något bäst-före-datum... att jag kan lära mig nya användbara saker, trots att jag ingalunda längre är någon ungdom. 
 
 
När jag blir senior på riktigt, siktar jag på att vara lika pigg i tanke och kropp som mina seniorer. 
Gamla tanter kan också! :D :D 
 
 
 
Bild: 
http://cdn1.cdnme.se/4318159/9-3/rollator_1203076274_2794049_552fd4912a6b2267e1771fc4.gif
 
 

Defying Gravity

 
 
Jag har sett det här klippet minst hundra gånger och jag gråter lika mycket varenda gång. 
 
Jag gråter av lycka för den här unga flickans skull. Hennes talang och vackra röst, tillsammans med alla ändlösa timmars övande, kommer att ta henne långt och ge henne en chans till en fantastisk framtid.
 
Det liksom bubblar av glädje i bröstet på mig, när jag tänker på hur tryggt hennes liv kan komma att bli, och hur underbart det kommer att kunna vara för henne, att få jobba med det, som hon redan som 12-åring gör så ofantligt bra. Det är henne så väl unt och jag önskar henne all välgång och lycka! 
 
En liten röst längst därinne i mitt hjärta viskar, att jag önskar att jag också hade kunnat Defy Gravity.
Då hade mitt liv sett annorlunda ut idag. 
 
 

"Vi är alltid så renliga och ordentliga så!" Men eller hur?

 
 
Häromdagen var det dags för s.k. intrimning av ventilationssystemet i huset där jag har min bostadsrätt. 
 
Jag förberedde genom att rulla undan den långa mattan i köket och lägga denna på kanten till den vita mattan, som ligger under mitt köksbord. Den rullade mattan var tänkt att utgöra ett litet skydd mot killarnas smutsiga skor. Enligt min erfarenhet går nämligen hantverkare oftast in med skorna på och bryr sig inte särskilt mycket om att det är ett vitt-i-vitt-hem, som är känsligt för smuts och fläckar. 
 
Jag är dessutom luttrad från tidigare gångers ventilationsåtgärder. En gång var de inne i min lägenhet och lämnade jättemycket smuts efter sig, och en annan gång blåste de in portuppgångens samlade ventilationssystemsdamm och smuts i min lägenhet. Den gången var de alltså inte inne hos mig, för jag släppte inte in dem, men resultatet var detsamma. Alltså en mycket nedsmutsad bostad.
Om du vill kan du läsa om det här i mitt indignerade blogginlägg. 
 
I postboxen hade jag denna gång fått ett papper, som jag skulle underteckna och tejpa fast utanpå min lägenhetsdörr. Detta var en fullmakt för ventilationsfirman att gå in i min lägenhet. 
 
Jag hann emellertid aldrig sätta upp den på dörren, för de kom strax före 8 på morgonen, precis när jag stod färdig och skulle ge mig iväg till jobbet. 
 
De två männen klev in i hallen och tog av sig skorna. Förvånad och glad tackade jag för att de visade så fin omtanke. 
 
- Vi tar alltid av oss. Vi är alltid så renliga och ordentliga så, svarade de.
 
Det kändes väldigt betryggande. Glad i hågen lämnade jag dem sålunda i min lägenhet och åkte iväg. 
 
När jag kom hem på kvällen var det emellertid till en långt ifrån ren lägenhet. 
 
Badrummets första halva var täckt i damm, smuts och skräp. 
Toalettstolen, handfatet, väggarna, golvet och badrumsmattan var nedsmutsade. 
När jag lyfte på toalettlocket, så var vattnet fullt av nån grå, geggig damm-och-smuts-massa. 
Köksbänken var täckt av damm. 
Spisen likaså.
På kaklet hade det runnit något svart. 
 
Mycket indignerad och harmsen tog jag fram min mobil och fotograferade eländet. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Min lägenhet var nystädad. Mitt badrum var nyskurat. Mitt kök var rent och fint. 
Jag hade inte förväntat mig att finna min lägenhet i något annat skick när jag kom hem. 
 
Vad tycker du? Kan man kalla det här "renliga och ordentliga"????
Är det här verkligen okej? Det tycker INTE jag!! 
 
 

Mållös


Häromdagen fick jag mig en rejäl överraskning, när jag öppnade kylskåpsdörren i vårt personalrum i akt och mening att ta fram den mycket goda persiska soppa, som jag fått av min kära persiska familj. Soppan var borta.
 
Först trodde jag att jag letade dåligt. Sedan att jag mindes fel. Därefter att någon flyttat min soppa till den andra kylen.
 
Efter att ha letat två gånger i bägge kylarna stod konklusionen klar:
Någon hade tagit bort min soppa ur kylskåpet endera för att äta den eller för att slänga den.
Vilkendera som var orsaken vill jag inte veta. Inte heller vill jag veta vem som gjorde det. Jag skulle nämligen finna det oerhört svårt att känna tillit till en kollega, som kan göra en sån här sak.
 
Jag skrev ett hastigt och ledset mejl till all personal, där jag informerade om händelsen och att jag verkligen INTE uppskattade detta. Därefter åkte jag hem, åt lunch hemma och jobbade hemifrån resten av dagen.
 
För mig vore det totalt främmande att röra någon annans mat eller livsmedel i ett gemensamt kylskåp. Jag skulle aldrig ta eller "låna" av någon annan utan att fråga. Därför gör det här mig väldigt ledsen och besviken.
 
Jag har sett kollegor "låna" av andra. Ibland med frågan:
"Visst är det okej att jag lånar lite xxxx av dig?"
Men även utan att ägaren är där och då med kommentaren:
"Jag lånar lite xxxxx av Yxxx. Det är säkert okej."
 
Varje gång jag åsett detta, har jag tänkt: "Näe, så där gör man bara inte!!"
Om alla gjorde likadant, så skulle ingen veta säkert om den har lunch för dagen eller inte.
 
Däremot brukar jag både ofta och gärna dela min mat med andra, när de har glömt eller av annan orsak inte har att äta. Oftast har det varit jag som erbjudit, men det har också hänt att någon frågat och då har mitt svar självklart varit ja.
 
Att ta någon annans mat utan att fråga ser jag som oförskämt, hänsynslöst, egotrippat och respektlöst.
Vilken av mina kollegor dessa epitet stämmer in på vill jag, som sagt, inte veta.
Jag vill bara att det aldrig händer igen.

Hemmastök som läker

 
Idag har jag bakat och lagat både mat och dessert. Att poa på här hemma och stöka i köket läker själen och ger mig inre ro. När livet är kaotiskt, körigt och slitigt (som nu) behöver jag i högre grad spendera tid hemma och ägna mig åt kontemplativa sysselsättningar som bakning och matlagning. De läker och ger energi. En hel dags rörande i grytor, knådande av degar och pysslande med diverse hemmagrejor lägger sig som balsam och gjuter olja på min stressade själs vågor. 
 
Dagens resultat blev en albansk dessert med saffran - en riktig kaloribomb, men ack så god, en persiskinspirerad gryta med aubergine och köttfärs, mast-o-khiar (persisk yoghurtdipp med gurka), persiskt ris och non barbari (ett persiskt bröd). Här är några bilder.  
 


 






Det här behövde jag verkligen, för usch så jag har mått den sista tiden. Såååååå mycket av alldeles för mycket. Nu känns det bättre. 
 

Bäckebo jul och inre vila

Så där ja, nu är det lite jul hos mig i mitt Bäckebo också. 








Nu har jag fått lite mer julkänsla och den inre frid jag får av att pyssla här hemma. 


Dramatisk himmel över Bäckebo

Regn och oväder skapar ofta fantastiskt vackra himlar och färger -- något som fascinerar mig mycket.
 
Den här dagen var vyn från mitt köksfönster en märklig blandning av dramatik och skönhet.
 
Åt ena hållet syntes en hotande och mörk blågrå himmel med ovädersmoln, som lovade oväder.
Åt andra hållet var det en klart ljusblå skymningshimmel med tunna strimmor av ljusgrå moln. 
 


 


 

Himlakontrasterna idag speglade livet och världen så rätt.
Ljus och mörker. Gott och ont. Harmoni och kaos. 
Den gav mig en välbehövlig påminnelse om att det finns bägge delarna.
Jag behöver fokusera på att vända mörkret ryggen och fästa blicken i ljuset. 
Det är där jag får lugn och energi, som bär framåt. 

Ett rum och kök att hyra ut?

Har du ett rum och kök eller liknande att hyra ut? 
Skulle du i så fall kunna tänka dig att hyra ut till ett mycket fint och skötsamt albanskt par? 
 
Om de får grönt ljus från Migrationsverket, så behöver de någonstans att bo. 
Helst här i Sundsvall eller någonstans i närheten. 
 
Ibland träffar man människor, som man liksom "klickar med" på direkten och som får en jätteplats i ens hjärta. Det här är två såna människor.  <3 
 
Hade jag haft plats, så skulle de fått bo hos mig - jag önskar att jag hade det! - men det har jag tyvärr inte i min lilla tvåa. 
 
Sålunda; har du, eller känner du någon som har, en uthyrningsdel i sin lägenhet eller villa? 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0