Jag har förmånen att fortfarande ha mina föräldrar i livet. De är nu 86 och 88 år gamla. 

Mamma bor kvar hemma i huset, men pappa har p.g.a. Lewykroppssjukdom tvingats flytta till ett boende. 

 

Innan han flyttade hade de hemtjänst, men till sist klarade de inte att sköta honom hemma. Huset är inte ett dugg handikappanpassat, så i takt med att sjukdom tog hans förmågor blev det ogörligt och omöjligt för dem att ta hand om honom i hemmet. 

 

Att flytta var självklart inte något som pappa accepterade. Dels för att han p.g.a. sin sjukdom helt saknar sjukdominsikt, dels för att han såklart efter mer än 65 års äktenskap inte vill sova eller bo nån annanstans än med mamma. 

 

Så hur flyttar man någon som inte vill? Enligt anhörigcenter här i Sundsvall skulle vi "lura" honom. Det var det enda alternativet, om vi inte ville flytta honom med våld -- och det ville vi självklart absolut inte. Men ingen av oss ville ju ljuga för pappa eller lura honom. Vi har aldrig gjort sånt eller betett oss så i vår familj. Vi har alltid haft ett respektfullt och ärligt förhållningssätt till varandra. Men nöden har till sist ingen lag. Något måste göras, för situationen hemma blev ohållbar. Mamma slet ont och blev allt mindre, svagare och sjukare. Hemtjänsten och arbetsterapeuten testade alla underlättande hjälpmedel som fanns, men inget funkade. Bostaden var bara inte möjlig för pappa att bo kvar i. Till sist fattade jag ett beslut. Jag sa: 

- Mamma, tacka ja till platsen på boende. Jag tar "smällen"... jag lurar pappa och tar sedan samtalet med honom. Det är bättre att han hatar mig, än att ni blir ovänner. 

... och så blev det. 

 

Nu har det gått två år och vi har erfarit både livet med hemtjänst och livet på två olika boenden. Och det är kring dessa upplevelser jag känner att jag har behov av att reflektera och berätta. Det får liksom inte längre plats i min hjärna, mitt hjärta, mitt minne eller min själ. Jag står liksom inte ut, om jag inte får ur mig allt som inte är som det ska, borde eller behövs. Jag har mina egna sjukdomar, oförmågor och nedsättningar att förhålla mig till, och tar liksom slut av allt sånt här. DÄRFÖR skapar jag "Om att bli äldre", vilket är namnet på den här nya kategorin i min blogg.