Dag 10 i Esfahan

Då vi gick förbi ett skyltfönster förälskade jag mig i ett par fantastiska kristall-lampor, men det kändes av flera skäl omöjligt att köpa dem. Alldeles för dyra, för tunga och för mycket pengar på en extravagans till bara mig själv.
Kanske kunde de finnas i nån mindre, lättare och billigare variant, föreslog Minoo, så vi kollade i jättemånga butiker. Det fanns hur många som helst, men endera var de inte lika vackra eller så saknade de elektricitet. 
 
Här är bilder på några av alla vackra lampor o ljusstakar som jag INTE köpte... och även på de två som jag inte kunde motstå. 
 
 
 
 
 
En lampa av ungefär den här modellen kommer jag sannolikt att köpa nästa gång jag åker dit.
Den kommer att bli sååååå fin på den stora vita byrån i mitt sovrum. 
 
 
 
 
Här är en till av den sort som jag drömmer om att ha i mitt sovrum. Visst är den jättevacker?  :D 
 
 
 
 
 
 
 
HÄR är den lampa, som jag förälskade mig i och sedan inte kunde glömma. Det är den högra. 
Efter många långa turer runt i massor av affärer (Minoo ville försöka hjälpa mig att hitta en billigare, eftersom den är kostade rätt mycket), så slutade det ändå med att Navid o Minoo följde mig tillbaka och hjälpte mig att köpa ett par av min älsklingslampa.
 
Det här vackra paret köpte jag med mig hem åt kära mor och far. (De hade förstås själva först okejat det, och betalar själva sina kristall-lampor.)  
 
Navid är en man av idel lösningar. Han eliminerade precis alla problem och undanröjde precis alla hinder.
Därmed kunde jag inhandla inte bara ett, utan två par vackra kristall-lampor. 
 
 
 
 
På eftermiddagen tog Bamshad, Navid och Minoo med mig ut till sin fabrik. De har två företag. Ett som tillverkar lås och ett som tillverkar handtag, gångjärn och knoppar. Vi åkte till det senare. 
 
Jag hade ingen egentlig bild av vad jag skulle få se. Ändå blev jag stum av förundran över företagets storlek, att allt producerades för hand och produkternas synnerligen höga kvalitet. 
Här är bilder från mitt besök där. 
 
 
 
- Vad är det där? frågade jag och försökte fota det genom bilfönstret.  
 
Navid förklarade att det är infarten till ett universitet. Tjusigt, eller hur?
 
 
 
När vi, efter en rätt lång bilfärd, kom till muren runt fabriken, så var det samma upplevelse som när vi första gången kom till "trädgården" och Ghazal bad mig gissa vilken fastighet som var deras. Det syntes på en gång vilken mur och port det var. Den var nämligen ren och prydlig, och signalerade ordning och kvalitet. 
Jag har tyvärr ingen illustrerande bild, som visar skillnaderna från utsidan, men här är en bild från insidan. Jag lovar att så här prydlig var INTE de andra murarna och portarna. 
 
 
 
Här fick vi parkera bilen under ett solskyddande tak. Där stod inga skruttbilar, det kan jag försäkra. Även valet av bilar och hur de var skötta (alltså, blanka och rena) andades kvalitet och ordning. 
 
Minoo på väg uppför den elegant stenbelagda trappan till kontoret. 
 
 
Inne på kontoret väntade den ene ägaren på oss. Det var en synnerligen trevlig man, som pratade utmärkt engelska. Jag skäms, men måste erkänna att jag tyvärr glömt vad han heter.
Han visade och berättade lite om handtagen på visningsväggen. Han är den person, som ligger bakom de flesta av handtagens design. 
 
Väldigt elegant, eller hur?  :) 
 
 
Det syns tydligt att det här är handtag av extra hög kvalitet.  
 
 
 
 
Den trevlige mannen tog oss med ut till själva fabriken.  
 Här var handtagens steg 1-rum. 
 
 
Det var stort, rent och prydligt med många stora maskiner. Jag fick plötsligt minnesbilder från när jag jobbade hos min pappa på hans företag och kände mig ganska hemma bland de stora maskinerna.  
 
Här är metallen, som handtagen tillverkas av.  
 
Här har en maskin pressat ut "ämnen", som är själva starten till beslagen, som handtagen ska sitta mot på dörrarna.  
 
Här har de renskurits.
 
 
Här är ett handtag, som också bara är grovt "tillskuret". Det har lång väg kvar innan Behrizan släpper iväg det till butik.  
 
 
Här är lokalen där nästa steg sker.  
 
Det här handtaget ska nu få kanter och yta slipat, så att det blir slätt och skönt att ta i.
 
 
- De här bägge är mina designer, berättar den gemytlige mannen. Han har all rätt att vara stolt, för hans designer är verkligen jättefina. 
 
 
Här är ett av blecken, som ett handtag ska sitta mot.  
 
Varje sak görs för hand. Här finns inga löpande band eller automatiserade maskiner.  
 
 
Det här ska bli ett snyggt skåp-handtag. Långt, vridet och elegant, men det har inte fått nån putsning än, så det är matt och med råytan kvar. 
 
 
Inne i nästa "rum" fick handtagen putsning. Såååå blanka och tjusiga!!
 
 
Här ska skåphandtagen få sin första putsning. Det här är fortfarande halvmatt... 
 
Men här har det fått en blankare yta.  
 
 
Här ett mycket elegant och blankt dörrhandtag.
 
 
Det här blecket har än inte fått sin finputsning, så det har lång väg kvar, innan det sitter på någons dörr.
Företaget Behrizan har nämligen höga krav på sin egen kvalitet.  
 
 
 
 
Här är nästa "rum".  
 
Här finputsas varje del för hand. Jag känner mycket väl igen maskinerna, för pappa hade en sån. 
 
 
Här är två bleck "före" och "efter". Alltså, ett oputsat och ett putsat.  
 
Här är ett syrabad, där vissa av beslagen får sin färg.  
 
 
 
 
 
Han har en hållare med flera handtag på. I ett raskt svep sänker han ner den i syrabadet... 
 
Efter blott ett par sekunder drar han upp den igen och då har syran färgat metallen så här fint.
Jättesnyggt, eller hur?  
 
 
 
Här är andra handtag, som också ska syrabadas.
 
 
Han visar mig ställningar med "badade" och "obadade" beslag och handtag. 
 
 
Här hänger tomma ställningar, som används till syrabaden.
 
 
Obadade handtag, som väntar på sin färg.  
 
 
Allt görs, som sagt, för hand. Här sätter mannen dit handtagen på hållarna, som sedan ska syrabadas.
 
 
I nästa rum putsas alla handtag och en del av dem får ett guldbad. 
Se så elegant spegelblanka de är. Snart ska de vara guldfärgade.  
 
 
 
 
På en hållare sitter lådhandtag, som har fått en guldyta.
Blecket som han håller i, har ännu inte fått sitt guld.
  
 
Här är maskinen, som gör dem guldfärgade. Han berättade att den här maskinen var en gigantisk investering för företaget, för den kostade enorma pengar att köpa in.
 
 
 
 
 
 
Mannen lotsar mig vidare in till den sista avdelningen. Här slutputsas och packas handtagen.
 
 
Varje handtag och bleck hör till en serie, vars namn står på emballaget. Företaget har flera olika design-serier.  
  
 
Så här tjusigt kan alltså metall-blocket jag såg i första rummet, bli när det är färdigt. 
 
 
 
 
Allt putsas för hand med en "mirakeltrasa" för inget får levereras med missprydande fingeravtryck.  
 
 
 
 
 
 
 
- Jaså, gör ni gardinstänger också? frågade jag. Då skrattade alla gott. 
- Nej det här är också dörrhandtag, förklarade mannen. 
 
 
 
- Så här ser de ut! De sitter på väldigt stora dörrar. T.ex. till kyrkor och andra byggnader, där de har stora portar.
 
 
- De finns också i olika färger och utföranden, berättade han.
 
 
 Här är några fler exempel på de unika handtagen till portar. Häftigt och annorlunda, eller hur? 
 
 
- Vi gör självklart också låsknoppar till t.ex. toalettdörrar, berättade han och visade ett exempel.
 
 
 
Här har handtagen putsats, lagts på mjuk matta och fått ett skyddande band av silkepapper.  
 
 
- Så här perfekta ska de vara, när vi paketerar dem! berättade mannen.  
 
 
 
Varenda handtag paketeras för hand. 
 
 
Här har ett handtag fått en del av sitt emballage. 
 
 
Behrizan Design har som sagt flera olika design-serier. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Efter den mycket intressanta rundturen gick vi till fabrikens kontor.  
 
 
 
 
 
 
 
 
Det är, som ni ser, en gigantisk anläggning.  
 
 
Här är direktionens matsal. Här äter sålunda bara cheferna.
Minoo berättar att företaget har egen kock, som lagar mat till alla. Företaget bjuder nämligen all personal på lunch, eftersom deras filosofi är att en mätt, nöjd och glad anställd presterar bättre än en hungrig dito. Jag önskar att svenska företag kunde resonera likadant. 
 
 
Här är en vy från direktionsmatsalen ut över det administrativa landskapet.  
 
 
 
Vi fick kanongod och fräsch lunch!!!!  Jag tror faktiskt att det här var den allra godaste kuku sabzi jag någonsin ätit!!! 
 
Bamshad vid sitt skrivbord.  
 
Efter maten bjöds vi att sitta ned och dricka en kopp te med poulaki.
 
 
Här är en bild från grindarna in över fabriksgården. Jättestor, eller hur?  
 
 Minoo väntar i skuggan medan jag fotograferar. 
 
 
Vi gick tillbaka upp till direktionsrummet. 
Där fick jag träffa ytterligare en av ägarna - han var bror till vår trevlige guide. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Bamshad fastnar, som de flesta unga idag, i sin mobil.
 
 
Här är en tavla, som föreställer brödernas pappa. Det var han som startade företaget.  
 
 
 
 
När vi skulle åka, kom de generösa bröderna med saker till mig och Minoo. Vi fick varsin kasse full med jättefina saker med Behrizan-logga. :D 
 
 
 
Här är infarterna till Navids andra företag, som tillverkar lås till dörrar. Tyvärr var det stängt för dagen, så jag kunde inte komma in och se det. Det får vänta tills nästa gång jag besöker Esfahan.  :) 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
På vägen tillbaka till stan knäpper jag några bilder genom bilfönstret. Landskapet är så olikt det svenska. Så ofantligt stort och platt.  
 
 
 
 
- Vet du vad som växer här? frågade Minoo. Det är pistage.
Häftigt, eller hur? Jag lär mig såååååå mycket nytt varenda dag!!  
 
 
På kvällen åkte vi alla ut till "trädgården". Där satt Iradj och Mitra ute på altanen och rensade skörden av vindruvor. Vi satte oss tillsammans med dem och rensade, pratade, drack te och njöt av den varma sköna kvällen. 
 
 
 
Ungdomarna umgicks på solsängen. 
- Åsa, knäpp kort på oss! bad de.
- Självklart! svarade jag och lät kameran gå. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Min tionde dag i Esfahan somnade jag återigen jättenöjd och full av nya tankar, känslor, erfarenheter och kunskaper. :) 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0