Fick genomgå cellgiftsbehandling i onödan

I dagens Dagblad kan vi läsa om en kvinna, som fick besked att hon hade drabbats av en elakartad livmodercancer.

Hon behandlades med cellgifter för denna, men fick därefter veta att hon alls inte haft nån cancer.

Hela den jobbiga cytostatikabehandlingen hade varit i onödan, och den chock, rädsla och ångest cancerbeskedet gav, går inte att göra ogjord.

Fasansfullt!! Men jag är tyvärr inte förvånad. Med den nedmontering av sjukvården och överbelastning av dess personal som vi nu upplever, är dylika händelser bara att förvänta sig.

Själv har jag valt ett tryggt och privat alternativ, där jag får rejält med tid med min mycket kompetenta och varmt omhändertagande läkare.

Hur det blir den dag jag behöver få sjukhusvård, återstår att se...

Förhoppningsvis dröjer det myyycket länge än (kanske aldrig) och då kanske man återställt och återskapat åtminstone en del av vårt trygga vårdsystem.

Fick cellgiftsbehandling i onödan

Den 56-åriga Sundsvallskvinnan behandlades med cellgifter mot en elakartad livmodercancer – som hon inte hade.

Foto: Eva-Lena Olsson

Den 56-åriga Sundsvallskvinnan fick sin cancerdiagnos i juli – livmodercancer, men tre veckor senare togs beskedet tillbaka.
Trots det har hon nu beslutat att ta bort livmodern.
– Jag orkar inte om det blir något igen, säger hon.

En 56-årig kvinna i Sundsvall har anmält Cancercentrum vid sjukhuset i Umeå till inspektionen för vård och omsorg. Kvinnan fick under sommaren genomgå cellgiftsbehandling mot livmodercancer – i onödan.

– Jag hade haft mens som vanligt fram till mars men sen hoppade den över i april. I mitten av maj började jag blöda, men det var inte riktigt som vanligt, det var mörkt och konstigt. Och sen slutade det inte. Efter två veckor tänkte jag att jag måste ha hamnat i klimakteriet, säger hon.

I början av juni hörde hon av sig till Kvinnokliniken och när hon kom dit konstaterade man att hennes livmoder var förstorad och att man skulle bli tvungen att göra en skrapning. Då trodde man att kvinnan drabbats av druvbörd. Prover skickades till patologen som dock inte kunde avgöra vad det var, och skickade provet vidare till Umeå. Det gick ytterligare några veckor.

I mitten av juli, när kvinnan hörde av sig till Kvinnokliniken hade de fått ett preliminärt besked – choriocarcinoma, en jätteovanlig och jätteaggressiv typ av livmodercancer. Hon fick en remiss till sjukhuset i Umeå och redan veckan därpå inleddes behandlingen. Hon fick en kombination av cellgifter i droppform i venen under tio timmar per dag i fem dagar.

Under den tid hon var på sjukhuset var den cancerspecialiserade gynekologen på semester och den vikarierande gynekologen kunde inte ge något besked.

I väntan på nästa behandling fick hon åka hem och vila i två veckor. När hon kom tillbaka var ordinarie gynekolog tillbaka och kom med ett oväntat besked.

– Hon sa att hon hade fått det slutgiltiga provsvaret från patologen och att jag hade fått fel diagnos. Jag hade ingen cancer. Jag blev naturligtvis jättelättad, berättar kvinnan.

Det har gått drygt två månader och fysiskt har hon börjat repa sig, men psykiskt kan hon inte skaka av sig händelsen.

– Jag ska ta bort livmodern. Jag orkar inte om det blir något igen. Det blir för mycket stress, säger hon.

Hon beskriver det senaste halvåret som en absurd mardröm.

– När man får ett sådant här besked är man helt i läkarnas händer, säger hon."

2013-09-27 @ 07:25:00 Lite av varje Permalink

Kommentarer

Trackback