Vi har jobbat med motsatsord under några veckor och med jämna mellanrum nött dessa på olika sätt.

 

Inledningsvis hade vi förstås en grundlig genomgång, då de fick papper med orden o illustrerande bilder bredvid varje ord.

 

Gången efter gick vi igenom orden igen både på tavlan o på papper, där vi också ritade små enkla minnesbilder.

 

Därefter spelade vi flera gånger med orden i ett slags ord-på-fram-o-baksida-kort-spel, som jag skapat.

 

Dessa kort har eleverna sedan turats om att låna med sig hem och för att träna orden. (Och fortsätter fortfarande att låna, eftersom de tycker det är roligt.)

 

 

 

 

Som avslutande övning, rutade jag upp tavlan och skrev ordparen i rutorna. Sen fick eleverna gå fram och skriva orden på sina modersmål, och därefter lära mig att uttala dem. Mycket skrattigt och fnissigt blev det, vill jag lova. Genom att inte uttala orden rätt, råkade jag visst uttrycka något helt annat, än vad som var tänkt, och detta var förstås till stor muntration.  :D

 

De tyckte att denna avslutande lektion var mycket rolig, och klassrummet var fyllt av gemenskapsfrämjande prat och skratt, vilket alltid är ett av huvudsyftena då jag planerar mina övningar. Hjärnan vill ha roligt och minns de skojiga sakerna bättre, så ju trevligare jag kan göra en övning, desto bättre är oddsen att eleverna lär och minns av den.

Om vi är trygga med varandra, så har vi roligare, resonerar jag --- alltså försöker jag alltid att få elever att trivas och känna sig trygga med både mig och varandra. Lärande ska vara så lustfyllt som det går att göra det! Då fastnar kunskapen bäst!

 

De flesta av skratten den här lektionen, gällde förstås mina tappra försök att uttala orden på deras språk, och det var också fullt medvetet ifrån min sida. Det är ju nämligen i just precis den situationen de befinner sig varenda dag, eftersom de håller på att lära sig svenska, som ju är ett mycket svårt språk. Nu var rollerna ombytta och det var både tydliggörande och roande för dem.

Att använda svenskan till att förklara för mig och lära mig uttala ordet på sitt modersmål, ger både förståelse o koppling mellan språken och en rolig kunskapsbefästande övning. En del lär sig dessutom allra bäst, då de får förklara för och försöka hjälpa andra att förstå.

I en sån här övning hjälper och rättar de dessutom varandra, utan att det blir pinsamt för någon, och att de rör sig i klassrummet o är framme vid WhiteBoarden, är mycket avdramatiserande och trygghetsskapande -- att som tonåring (oavsett nationalitet) bli trygg o röra sig i klassrummet inför sina klasskamrater, kan vara en lååång process, och i många länder är detta något helt otänkbart, eftersom det är lärarens revir och man förväntas sitta stilla och bara tala, då man blir tillfrågad om något.
Jag laddar dem med mod och kunskap, och tänjer på invanda gränser o roller. Och under tiden skrattar o skojar vi mycket.

 

Avslutningsvis säger jag förstås som jag alltid sagt: Man lär så länge man har elever.