När mina seniorer den 27:e maj, hade sitt traditionsenliga terminsavslutningsfika, bad de att Märta skulle komma och visa upp lilla Maire -- hon har ju tränat med oss under terminen och de ville så gärna se den lilla, som varit i den växande magen.

 

 

Sålunda kom Märtis och Maire till vårt avslutningsfika.

Seniorerna var förstås begeistrade över den söta lilla sessan, trots att hon bara sov i sin sköna "bilbytta", och inte alls ville vakna o delta i festligheterna.

 

När fikastunden led mot sitt slut, behagade hon dock slå upp sina blå och sträcka på sig.

Hennes föräldrar hade emellertid ett inplanerat ärende att uträtta, så jag erbjöd mig att byta på den lilla under tiden --- dels gav det mig en stunds kvalitetstid med min lilla dotterdotter, dels hade det hänt lite i blöjan medan hon sov och detta måste såklart åtgärdas. 

 

Jag och den blott 3 veckor gamla lillprinsessan hittade ett skötbord i ett intilliggande rum, och skred där till verket. Och under den blöjbytarstunden skedde något riktigt stort och väldigt, väldigt fint, som jag aldrig ska glömma:

 

Lilla Maire såg mig alltså rakt i ögonen, trutade ihop munnen till en trumpet, sträckte på benen och jollrade fram några glädjeljud -- därefter viftade hon glatt leende o jollrande på armar och ben under en lång stund.

 

Jag trodde först att jag misstagit mig. Inte kunde hon väl le redan? Ska inte bebisar vara äldre för att kunna det?? I all litteratur om barnutveckling (t.ex. Vårdguiden) påstås de ju inte kunna det, förrän de är mellan en och två månader gamla.

 

Men så gjorde den glädjesprattlande lilla sessan det igen! Och sen igen! Ja, en låång stund låg hon där och krumbuktade sig under joller o glada skratt. Det var en så fantastisk och fin stund av närhet och glädje!!

 

Nu har det gått en vecka sen dess och hennes mamma har skickat bilder på en glatt leende liten Maire.

Här är en av dem. Se och förundras!!