Igår var det styrelsemöte och personalsocial aktivitet med Studieförbundet Vuxenskolan, i vars styrelse jag nyss blivit ledamot. Den här kvällen och dess aktiviteter var verkligen ett kanontrevligt och effektivt sätt att lära känna varandra. En riktig toppengrej!!!

SV:s möten förläggs så geografiskt rättvist som möjligt -- alltså varvas det mellan Sollefteå, Kramfors, Härnösand och Sundsvall. Denna kväll var i Kramfors -- eller rättare sagt i Rossvik, som är mycket vackert beläget strax intill Nora kyrka. Nu låter det som om jag varit där hundra gånger, men det är verkligen så långt från sanningen man kan kan komma.
Jag hade aldrig varit där tidigare och körde, om sanningen ska fram, vilse på vägen dit. Nästan ända in till Kramfors hann jag, innan det slog mig att jag ju, enligt vägbeskrivningen, skulle åka förbi Nordvik och längst bak i mitt medvetande fanns en liten, liten röst, som sa att jag nog måste över Höga Kustenbron för att komma dit. Det var sålunda bara att vända lilla Majken och försöka hitta tillbaka till vägen, som leder till nämnda bro. Något längre fram lyckades jag få tag i Lena, som såg till att jag fick bra vägbeskrivning resten av vägen och då gick det som en dans. Vips var jag framme i Rossvik -- en urgullig liten by med smala vindlande grusvägar och en charmig blandning av gamla hus i olika storlekar, utföranden och färger. Överallt var det gröna ängar, lador och hässjor, blommande dikesrenar och betande kossor. Helt enkelt underbart och bedårande! Jag blev totalförälskad! Detta är i sanning ett ställe att älska, trivas på och längta till. Kanske finns det nån liten del djupt inne i mig, som känner igen tillhörigheten med och kärleken till den här bygden? Det är ju nämligen precis härifrån min familj kommer. Det är ju här jag har mina rötter. Såväl min farmors, som min farfars släkter stammar ju härifrån, och farfars gener sägs gå i rakt nedstigande led in i mig. Jag påstås ha ärvt allt jag är och står för av honom och pappa. Så, är det så konstigt att det blev kärlek vid första ögonkastet? Att jag bara föll pladask för bygden?  

Vårt styrelsemöte - vilket precis som förra gången, var en härligt bekväm och trygg blandning av laid-back och strikt ordning - hölls hemma hos Ann-Lo. I hennes hemtrevliga bondkök satt vi allihop med föredragningslistor, styrelsepapper, kaffekoppar och supergott hembakebröd.
Efter mötet promenerade vi över till hennes granne, som visade sig vara Håkan Nordin -- författaren till boken Grön IT. Han hade en helt otrolig gård, där han dukat upp långbord åt oss utanför sin gårdspub, som om jag inte minns fel, heter Annnanstans -- det var gårdens f.d. bagarstuga, som han på ett charmigt enkelt sätt, hade gjort om till en riktig liten pub med bardisk, barstolar o.dyl. utan att på nåt sätt förstöra känslan av bondgård eller bagarstuga. 
Här följer lite berättande belysande bilder från vår härliga kväll. Tyvärr, glömde jag min vana trogen, att använda kameran i den utsträckning jag hade velat, så bilderna från kvällen är inte särskilt många, men hellre några än inga. :o)
Vi börjar med en liten "presentation" av gården och oss som deltog.
(Som ni vet är jag apdålig på att komma ihåg namn, men bilderna talar ju för sig själva, eller hur?) 


Här står Eva och Per-Henrik, vår utmärkte ordförande, framför långbordet, som stod dukat åt oss utanför Annnanstans.



Och det här är Lena Englund, trevlig och hjälpsam verksamhetschef på SV.



En supertrevlig tjej, som jag tyvärr inte minns namnet på.



Olof - den hjälpsamme unge man, som man möts av då man besöker SV i Sundsvall.



Och.... äh, va' pinsamt! Nu har jag glömt hans namn också. Nåja, pratglad, lättsam och trevlig är han i alla fall.



Här var en ny och mycket trevlig bekantskap, som jag i skrivande stund, tyvärr inte heller minns namnet på.  




Lena och Ann-Lo bär in maten till Annnanstans, där en fräsch och fantastisk buffé dukades upp åt oss.



Här har vi börjat förse oss och bänkat oss vid långbordet. Solsken, supertrevliga människor och fantastisk mat i skön miljö - det räcker mer än väl för att livet ska kännas härligt, eller hur?




Ni,  som känner mig, vet att detta är min definition på en superlyxig härligt komponerad tallrik. Lax, fläskfilé, romsås, en fräsch sallad, melon av flera sorter, jordgubbar, passionsfrukt (åh, herregud vad jag älskar jordgubbar o passionsfrukt!!!), vindruvor, en god ost, ett färskt bröd och en kall öl. Och tro mig - det var precis lika gott som det ser ut!!!!!!!! 



Och detta är gårdens mycket sympatiske ägare - Håkan Nordin, som också är kvällens värd.
När vi ätit klart, höll han en fascinerande och intressant presentation av sin bok:
Grön IT. Otroligt lärorik "kortkurs" i hur vårt datoranvändande påverkar miljön och vad vi kan göra åt det. För mig hade han mer än gärna fått fortsätta berätta mycket längre --
det gav verkligen mersmak!! Han hade ett mycket engagerat, otroligt lättsamt och härligt sätt att berätta och förklara! Man ville bara höra mer!!!!!!!!
Vi fick köpa hans bok till ett mycket förmånligt pris, men min a-kassetunna plånbok innehöll, som vanligt, inga disponibla kontanter, så jag fick vackert avstå, vilket var förfärligt synd, för boken verkade precis hur intressant och välskriven som helst. Han har också valt att skriva den i en härlig berättaranda -- som om han skulle sitta vid köksbordet mittemot en och berätta. Så fantastiskt mycket mer lättläst och lättillgängligt, än de byråkratiskt författade skrifter vi får oss till livs från riks. Den här boken bara vill jag ha.
Så fort jag lyckas frigöra en slant, ska jag beställa den av honom!!!!!!!



Efter detta serverades vi kaffe och en chokladbit (själv nöp jag såklart istället några extra jordgubbar och passionsfrukter, för vem vet när man nästa gång äter såna delikatesser?) och därefter var det aktivitetsdags. Vi skulle tävla i något, som för mig var helt nytt: frisbee-golf. 
Vi indelades i grupper och skulle, precis som i golf, ta oss runt en bana -- fast med en frisbee, alltså. Jag antar att ni som känner mig nu sätter handen för munnen och förskräckta tänker "Men oj!" och det gör ni helt rätt i. Jag har ju absolut noll bollsinne och hur jag än koncentrerar mig, kan jag inte påverka vart eländet tar vägen. För säkerhets skull förvarnade jag mina lagkamrater, men dessa trodde nog att jag bara fånade mig och var överdrivet blygsam, så de tog mig inte på särskilt stort allvar. Efter mitt första kast, som tog mig ganska precis de två metrarna åt höger (alltså inte framåt!) fram till husknuten, såg jag dock hur det glimtade till av förståelse i deras ögon. Innan tävlingen var till ända, hade jag gjort bort mig fullständigt och alla hade kommit till pinsamt full insikt om min totala oförmåga att kasta med någon form av kontroll. Förfärligt genant, men vad göra? Det var ju jättekul, så det bjuder jag på. Gudskelov var alla så upptagna av sina frisbees, att kamerorna inte användes i någon större utsträckning. Förhoppningsvis finns mina tabbar åtminstone inte förevigade på bild. Här har jag i alla fall lyckats komma ihåg att ta några få bilder från den skojiga tävlingen. 


Jörgen hade bevisligen kastat frisbee förut, för han kastade med stor framgång sin "plasttallrik". 




Och Olof var verkligen en fena på det här! Då han, mot andra halvan av tävlingen, såg hur illa jag lyckades, kom han omtänksamt och förklarade hur man skulle hålla och kasta. Det gick då faktiskt en liten aning bättre under några kast, men sen skulle vi kasta tvärsöver gården och då fegade jag ur igen. Eftersom alla stod och tittade och jag var så pinsamt medveten om mina tillkortakommanden, lyckades jag inte tillämpa kunskapen på nåt vettigt sätt. Jag valde därför att fortsätta kasta på mitt trygga, men mycket alternativa sätt -- detta lika mycket för att skona mig själv och min personliga värdighet, som bilar, fönster och andra ömtåliga saker. 




Här har en tjej, som jag tror heter Lotta, hamnat inne vid Annnanstans med sin frisbee... 



En situation, som hon som synes, löser galant och med stil. 




Här står Eva och hennes lag i startgroparna, medan jag och mitt lag ser på och åtminstone jag försöker, genom att iaktta, snappa upp lite om hur man ska gå tillväga. Jag har ju nämligen aldrig kastat frisbee i mitt liv och alldeles precis intill starten, är husets baksida med alla sina många och stora fönster. Mycket riskabelt! 
Håkan förflyttar sig ut på banan, för att bättre kunna coacha och även se o anteckna -- han är nämligen kombinerad gruppledare, domare och kasträknare för Lenas lag.  





En stor och fantastiskt vacker ljuslykta, som jag var orolig över att råka kasta sönder. Jag lyckades emellertid hålla mig på tryggt avstånd ifrån den.






Här instruerar och förklarar Håkan hur laget ska gå tillväga, var nästa "mål" är och hur många kast de har på sig dit.  




Lena hade nog kastat förut, för hon hade både fin stil och framgång. 



Eva verkade också framgångsrik i sina kast. 


  
Jättecharmigt och skojigt var, att gårdens mycket sociala katt följde oss runt hela banan. Håkan berättade att hon alltid gör så.
- Här spelas ingen spelas frisbee-golf utan mig! menar hon. Och vacker som en dag, är hon också.  :o)



 
Och detta var kvällens segrande lag!!  :o)


Ja, detta var som sagt, en otroligt trevlig och givande kväll!! Jag hade både jättekul och blev bekant med flera mycket trevliga människor. Innan jag åkte hem hade jag dessutom tecknat medlemskap i Pub Annnanstans, där de visst har flera trevliga evenemang under året. Bland annat har de Midvinterblotet i december och då vill jag absolut vara med. Man har då stora värmande eldar, i vilka man "offrar" saker. Ann-Lo berättade att någon en gång kastat in sin sänglampa, för att få ett bättre samliv. Skojigt, men också tankeväckande. Man kan alltså "offra" saker, men lika gärna kasta tankar och känslor på elden och man väljer själv ifall man vill berätta eller hålla det för sig själv. En härlig och fin gemenskapsgrej, tycker jag. 
Ja, till Annnanstans vill jag definitivt återvända.  :o)

Tusen varma tack till er, som anordnade den här kvällen!!