Ja, nu är midsommarfirandet över för i år, men jag tänker inte ens försöka relatera eller med bilder åskådliggöra vårt härliga midsommarfirande. Sedan jag suttit och sett min dotter Märta-Lis vana och flinka fingrar knappa in bilder o texter, och konstaterat hur enormt lång tid detta tar för en van bloggare som henne, tänker jag att det för mig - en totalgrön rookie - skulle ta hela långa dagen. Varför slösa tid och energi? Det vore ju verkligen overkill, när jag istället enkelt kan lotsa er över till hennes kanonfina blogg, eller hur?
Alltså gott folk, klicka på min dotters namn på vänstra sidan av min blogg och se alla bilder från vår superhärliga midsommarfest! Förvisso saknade jag några för mig viktiga gäster - dessa kunde av olika anledningar inte delta i år - men, men... det kommer fler år med fler midsommaraftnar...  :o)

Den stora sköna ledighetsavslappningen har sakta och successivt börjat att infinna sig. I år känner jag, att det har gått fortare och lättare än nånsin, att släppa stressen och högvarvstempot. Och jag har mina kära föräldrar att tacka för detta. Jag ska förklara:

¤ I och med att jag bor hos mor och far, har jag inget helt eget fastighetsansvar hängande över mig. Tidigare fanns allt från snöskottning till fasadmålning som ett tungt och ständigt närvarande ansvar - hela tiden något som måste underhållas eller utföras. Kvällar, helger och övrig ledig tid måste detta hinnas med, vilket var svårt eftersom jobbet tenderade att ha prio 1.

¤ Av samma anledning har jag såklart heller inte de vanliga hushållssysslorna hängande över mig på samma sätt; mor och far är hemma hela dagarna, och sköter i princip allt sånt. Tvätt, matlagning, disk, städning, fönsterputs, blommor etc. tar så enormt mycket mer tid än man tänker sig...(i alla fall än jag tänker mig) och så fort man släpper efter lite syns det med gräslig och förskräckande tydlighet. För att åter få den havererade hushållsordningen på fötter, krävs många slitsamma timmar - timmar som jag aldrig hade, men ändå på nåt sätt var tvungen att trolla fram.

¤ Inte heller har jobbet kunnat sluka min lediga tid, i samma utsträckning som innan. Tidigare genom åren har jag, utan att reflektera, satt mig framför TV:n med dator och jobb i knät - det har varit en självklar del av mina kvällsgöromål. Under de senaste halvåret har emellertid mina sunda föräldrar påverkat mig att låta bli. "Man måste vila!", har de sagt, så fort jobb och dator tagits fram på kvällen.

¤ Under flera år har jag inte haft några barn hemma som gett mig anledning att åka hem efter jobbet. Jag har istället suttit kvar på jobbet och därmed sluppit släpa med mig rättning o.dyl. hem till soffan. Middagsmat har sällan varit särskilt viktig för mig - jag har stoppat i mig en näve mandel och en kopp te, och därmed hållit den värsta hunger stången tills jag tagit mig hem och stupat i säng. "Hungriga vargar jagar bäst" heter det ju... Mina sunda föräldrar har emellertid goda vanor och fasta mattider.  Genom  frågan "När slutar du idag?" har de effektivt styrt in mina mat- och arbetsvanor i sunda banor.

¤ Tack vare deras omtänksamma tygling av mitt arbetsnarkomaniska levnadssätt, hann jag under detta läsår aldrig upp i det allra värsta av tempon. Sommarnedtrappningen och stressavvänjningen tog i år därför mycket kortare tid.

Ja, jag har under dessa månader verkligen blivit bortskämd och gullad med.... och det har känts lika akut välbehövligt som vatten för blomster i svår julitorka. Men jag har också fostrats in i sundare levnadsvanor, där vila och rekreation är viktiga inslag - en livsnödvändig förändring, som jag inte förmått åstadkomma själv. Jag har också genom mitt boende här haft möjlighet att stötta, hjälpa och finnas till för mina barn - såväl ekonomiskt som tidsmässigt. Jag har kunnat ägna en hel helg åt tapetsering eller ett besök i Stockholm - något som tidigare varit stört omöjligt. Det har då saknats såväl pengar, som tid. Jag har tidigare slitits åt olika håll av föräldraomsorg, jobb, ansvar, borden och måsten, och jag har bara inte räckt till. Ständigt jagad, ständigt pressad av tid och ekonomi. Alltid sparande och planerande. Jul och födelsedagar har varit stora ekonomiska milstolpar, som noga - och i god tid!! - måste planeras och sparas till. Minsta avsteg i tid eller pengar straffade sig. Hårt och länge!!
Idag ser livet alltså annorlunda ut... Jag lever sundare och har åter ljus och livsglädje i vardagen. Jag kan glatt tacka ja till en kopp kaffe en söndag eftermiddag, utan att stressen äter upp mig inifrån. Eller ägna en regnig tisdagkväll åt att strosa runt inne på Birsta City, utan att högen av rättning hemma på bordet får mig att bryta upp och jäkta hem.
Ja, ni ser - man är aldrig för gammal för att ta råd och intryck av , samt låta sig fostras av sina föräldrar... det går bevisligen att lära gamla hundar som mig att sitta! Måhända varken snabbt eller enkelt, men det går!