Tänk att små saker kan vara så oerhört betydelsefulla!
Det sägs ju att "det är detaljerna som gör det", men ofta reagerar jag på att människor inte ser de små guldkornen i vardagen. Det är som om det måste vara megastora saker - rena mirakel - för att de ska glädjas åt det. De få gånger jag sett programmet Bingolotto har jag reagerat starkt på just detta. Människor som lyckats ringa in till programmet vinner ju saker, men de är anmärkningsvärt ofta besvikna på det de vunnit, och det oavsett om det  är saker eller pengar. Ilsket och frustrerat har jag tänkt att det vore kanon ifall programledaren kunde säga:
- Hör du du, du verkar inte särskilt nöjd med din vinst, så jag tar tillbaka den och låter någon annan få den istället.
Det har förstås aldrig hänt, men jag undrar ifall inte både programledaren och en hel massa andra tittare också känner så?
Jag får ofta kommentarer om att jag är glad för så mycket och dessa är långt ifrån alltid nöjda med mitt glada jag. Visst - många är såklart positivt inställda och tycker att det är bra att jag är en glad prick, men ett stort flertal retar sig på mitt glada humör och positiva inställning.
- Du är alltid så himla glad! säger folk förbluffande ofta med tydlig irritation i rösten. Och det är jag också. Glad för mycket, menar jag...
- Jag har så himla mycket att vara tacksam över, så varför skulle jag inte vara glad? tänker jag.
Men det handlar förstås om en vald inställning; jag väljer att vara tacksam; jag väljer att vara glad. Och om man väljer att vara glad åt små saker, så har man så himla mycket att glädjas åt, och då uppfattas man såklart som en glad person. Svårare än så är det inte...  :o)  Mina belackare skulle ju, kan man tycka, kunna välja att se vardagens guldkanter och därmed bidra till sin egen lycka, istället för att gå omkring och vara missnöjda. för faktum är ju, att det är så otroligt mycket trevligare att vara glad, än att gå omkring och vara butter.

Idag tänkte jag t ex på hur ett litet brev kan betyda så enormt mycket... beroende på dess innehåll, förstås. En kallelse till tandläkaren känns förstås inte lika kul, som en inbjudan till ett barndop, eller hur?
I mitt fall kom det just idag ett litet brev ifrån min f d arbetsgivare. Det var en blankett som jag visste skulle komma, men fastsatt på blanketten var en liten muntert gul post-it-lapp. På denna påminde rektor om att jag uppbär ferielön ända till i mitten av augusti - ett faktum som gått mig spårlöst förbi. Först reagerade jag inte alls - informationen gick liksom bara inte in, men sen blev jag hjärtinnerligt glad! Plötsligt kändes sommaren och semestern ännu roligare!! När man inte hela tiden behöver vrida och vända på slantarna, blir ju allt så mycket enklare och skojigare.  
Nu kan jag betala hyran, elen och internet och dessutom resa och unna mig en efterlängtad visit till Edinburgh.
Livet är bra härligt, va???  :o)

Under de senaste dagarna har mitt liv dessutom förgyllts av att  "ett förlorat får återfunnits" - alltså, en sedan länge saknad person, finns åter i umgänget och det är så roligt och glädjefyllt att jag inte finner ord för att beskriva det. När personer som man älskar, plötsligt och utan förvarning försvinner ur ens umgängeskrets, blir man såklart ledsen och sorgsen. Och man kan långt ifrån alltid påverka detta själv... Jag ska försöka förklara hur jag menar, utan att "hänga ut" någon eller onödigtvis genera inblandade parter.
Så här är det:

Ens barn växer upp och skaffar pojk- respektive flickvänner. Som förälder blir man förstås både engagerad och involverad i dessa nya bekantskaper och relationer. De blir ju på något sätt en förlängning av ens familj... ett litet familjetillskott, som man inte själv valt, men ändå spenderar tid med och fäster sig vid (mer eller mindre såklart). När dessa ungdomsrelationer sedermera tar slut, blir det ju en sorg och separation även för föräldern. Detta verkar emellertid inte särskilt mång bry sig om eller ens hålla med om - åtminstone är det den uppfattning jag fått när jag samtalat med vänner och bekanta om det. Höjda ögonbryn, huvudskakningar och axelryckningar är det jag oftast mött, då jag tagit upp ämnet... men jag ger inte upp! Jag hävdar envist rätten att älska och sörja mågar som kommit och gått!
Och en som gick, har alltså precis lyst upp min tillvaro genom att komma tillbaka. :o)  
Han var under flera år min dotters pojkvän - en måg, som jag kom att älska varmt och innerligt. Det blev som om han vore mitt eget barn, ett älskat fosterbarn eller liknande. Jag tyckte så fantastiskt mycket om denne pojk och räknade honom alltid som en självklar medlem av familjen. Han hade nyckel och kom o gick på samma sätt som mina egna. Vi samtalade och småpratade under många och långa timmar i soffan eller vid matbordet. Så var det plötsligt slut mellan dottern och pojken...och jag sörjde... och sörjde... och sörjde. Det var förfärligt jobbigt!!  Som mamma och svärmor förmodas man emellertid inte visa eller prata om detta. Det vilar nån slags tabu över ämnet, som gör det omöjligt att beröra med andra än riktigt nära vänner eller familjemedlemmar, och då bara rent ytligt. Men jag envisas med att öppet prata om hur jag sörjde pojken. Det var ju nästan som om det varit mitt eget barn, som flyttat och försvunnit ur mitt liv. Jag menar, hur skulle jag inte ha påverkats av att han försvann?
Nu ville emellertid ödet att hans vägar åter skulle korsa våra och han fördes på olika sätt åter in i våra liv... och det är så himla, himla roligt!!! Jag önskar att jag hade orden för att förklara och berätta hur glad jag är, hur gott jag sovit och hur bra jag mår av att åter ha kontakt med pojken, som nu vuxit till en ståtlig ung man.

Och detta  -- ett brev och återseendet av en ung man --  två saker som skulle kunna uppfattas som små,  men som ger så enormt stor glädje och livskvalitet. Om man väljer att låta dem förgylla ens tillvaro, förstås... och precis exakt det gör jag!!!
I'm blessed!